|
Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2007-04-19
Skärningspunkt
I
mina artiklar återkommer jag ofta till solens tvillingstjärna, Nemesis, och
dess rörelse
genom vårt solsystem. Denna slocknade stjärna rör sig inte enligt en
klassisk elliptisk
bana. Nemesis passerar förhållandevis nära solen vilket gör att den
faktiskt korsar sin
egen bana på tillbakavägen. Kontentan i det hela är att stjärnan Nemesis
rör sig genom
solekliptikan på två olika ställen. Man bör lägga till här att Nemesis
anländer nerifrån,
dvs snett underifrån, jämfört med de övriga planeternas plan. En ”normal”
ellips skulle
ha korsat en och samma planetbana två gånger men Nemesis beter sig lite
annorlunda.
Nemesis
position just nu är under solekliptikan, dock vet vi inte exakt var den
befinner
sig. När den anländer så kommer den från södra stjärnhimlen och rör sig därefter
snett
uppåt, just som Hale Bopp gjorde på sin tid. Den korsar ekliptikan vid
Jupiters position
och fortsätter upp till sin högsta punkt på den norra stjärnhimlen.
Asteroidbältet bildar
resterna efter en kollision mellan en av Nemesis dåvarande planeter och en
planet som
tidigare befann sig mellan Mars och Jupiter. Planeten har kallats Maldek
och Malona,
det är inte uteslutet att planeten Merkurius faktiskt är återstoden efter
den kollisionen.
Det
riktigt intressanta kommer när vi granskar den andra skärningspunkten, den
hittar
vi nämligen vid positionen av planeten Jordens bana. För när Nemesis
återvänder från
sin högsta position på himlen (det tar ca 900 år) så korsar den åter
ekliptikan, och detta
sker just vid jordens bana runt solen. Jorden kallas i sumeriska källor för
”den kluvna”,
Ki, vilket antyder att den bildats ur en större kropp. Den fornnordiska
mytologin anger
att jorden skapades av jätten Ymers kropp. Ymer skulle alltså ha varit en
enorm planet
som delades i två. Jorden blev en del, den andra bildade ”himlen” dvs
planeten Nibiru.
Samma
mytologi finner vi i berättelsen om guden Anu som ansågs vara ”föreningen
av
himmel och jord” men som till slut delade upp sitt väsen. Men jätteplaneten
hade också
en måne, även den av ansenlig storlek. När Ymer/Anu slits isär så stannar
ändå månen
kvar vid jorden. Detta förklarar varför jordens måne inte står i proportion
till storleken
hos jorden. Den andra delen, Nibiru, dras med av det som var orsaken till
uppdelningen;
passagen av stjärnan Nemesis. Troligen har Nemesis inte kolliderat fysiskt
med Ymer,
den har endast kommit så nära att jätteplaneten slitits itu av den starka
gravitationen.
|
