|
Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2009-02-05 Duglig
valuta
Låt
oss måla upp ett scenario där den globala ekonomin inte längre klarar att
vara ett
redskap för handel mellan människor. Någonting har hänt som skapar hyperinflation
i
världen; en ledande valuta kan ha kraschat, en större naturkatastrof kan ha
fördärvat
all infrastruktur. Det första som händer efter sammanbrottet är att alla
banker som är
förknippade med traditionell utlåning omedelbart stänger. Då de har lånat
ut långt mer
än de faktiskt äger så klarar de inte anstormningen av människor som
omedelbart vill
plocka ut sina besparingar. Bankerna stänger portarna och hittar på en
lämplig ursäkt.
I
ett sådant läge, när ingen får ut sina pengar, så uppstår förstås kaos och
stagnation i
samhället. Men så småningom börjar situationen sjunka in hos var och
varannan. Man
inser till sist att det gamla ekonomiska systemet inte kommer tillbaka.
Dock, livet har
sin gång och vardagens göromål fortsätter, om än i annan tappning. Nu
uppstår genast
behovet av att förhandla till sig de förnödenheter man behöver. Det lär
knappast dröja
mer än någon dag innan det gamla bytessystemet har trätt i full kraft.
Snabbt blir man
insatt i de nya ”växelkurserna”; hur många sockerbitar det går på ett
stearinljus, etc.
Jag
tänker osökt på en episod i Tove Janssons ”Farlig midsommar”: Mumriken skulle
gärna bjuda sina omhändertagna skogsungar på teater, men har de råd? Jodå,
inträdet
består nämligen av ”vadsomhelst som duger att äta”. Med hjälp av kaggen med
bönor
de har med sig, betalar de biljetterna. Så här kan det faktiskt bli inom en
tämligen snar
framtid; den verkligt tunga valutan blir mat, i synnerhet mat som står sig
flera veckor.
Torrvaror som bönor, linser, ris, spagetti, nötter och russin blir hårdvaluta
i samhället,
det postindustrisamhälle som då härskar och där vi återvänt till naturen
som föder oss.
Men!
Om vi har lärt oss någonting av den tidsepok vi lever i så är det
förhoppningsvis
att vi inte enbart ska söka vår egen lycka. Med andra ord så behöver vi
hjälpa varann
när vi kan (utan att försumma oss själva). Vi behöver ett samhälle helt
utan valuta, där
var och en gör det hon kan och förmår. Ett samhälle som tillgodoser våra
basala behov
såsom mat, tak över huvudet och meningsfull sysselsättning. Detta är dock
inte möjligt
så länge det finns individer som lever i ett klasstänkande, som anser sig
vara finare än
gemene man. Men aristokratins tid går mot sitt slut; den sanna människans
era är här.
|
