|
Nemesis
- Solens motpart
Vi lever i ett
dubbelstjärnesystem. Solen har en mörk
men okänd följeslagare som regelbundet återkommer.
Den åtföljs av planeter, asteroider, grus och stoftmoln.
|
|
Solens okända tvilling
Vår sol har med stor sannolikhet en mindre känd
följeslagare, en mörklagd neutronstjärna som har något mindre massa men
som med vissa tidsintervall utövar ett kraftigt inflytande på vårt solsystem.
Stjärnans namn har aldrig etablerats men den kan
möjligen ha kallats AN, Ashar, Osiris eller Nemesis, jag väljer
fortsättningsvis att kalla stjärnan för Nemesis. Termen "Nibiru"
syftar inte på stjärnan utan på en av dess sju planeter; Nibiru är den
största av dem, en bebodd planet som även är jordens
"syskonplanet". Nemesis har en lång historia, men för oss blev den
intressant och mycket påtaglig när den lämnade sin tidigare
vistelseort (Sirius A) och fångades in av vår sol. På den tiden var Nemesis
en lysande stjärna med relativt ordinär omloppsbana, stjärnans namn var då
troligen "Asar/Asir", som på grekiska är detsamma som
"Osiris".
|
Men någonting hände som fick stjärnan att
slockna ner och bli till Nemesis. En konsekvens av
detta var att även omloppsbanan ändrades; Nemesis slungades "ner i
djupet", under solens
ekliptika, och hade svårigheter att ta sig upp igen. När den åter dök upp
över ekliptikan formade
den en relativt snäv båge runt solen, så att den kom att korsa sin egen
bana på tillbakavägen.
Nemesis fick således en "åttaformad" omloppsbana, den vistades
901 år i en bana över ekliptikan
och en mycket längre bana, 2760 år, under ekliptikan. Dess totala
omloppstid blev 3661 år.
|
|
Solen är den tyngre och den hetare av de båda
stjärnorna men Nemesis magnetiska inflytande är oöverträffat i solsystemet.
Som neutronstjärna agerar den som en enda jättelik magnet (dess protoner och
elektroner har slagits ihop till neutroner och
varje enskild neutron fungerar som en liten magnet). En egenhet hos
neutronstjärnor är att de med jämna mellanrum inverterar
(vänder upp och ner på) sitt magnetfält. När Nemesis är som längst från
solen, under ekliptikan, sker denna inversion; det
som i praktiken händer är att hela stjärnan långsamt vrider sig 180 grader.
För solen har Nemesis inversion av magnetfältet
ingen större betydelse. Solens eget magnetfält inverteras regelbundet i den
s.k. "elvaårscykeln". För planeterna med eget magnetfält blir
konsekvenserna dock betydande; när Nemesis närmar sig
underifrån ekliptikan tvingas vissa planeter genomgå ett
"polskifte", de börjar "wobbla" och förlora i
rotationshastighet. Vid
en kritisk punkt "flippar de över" och norr har blivit söder. För
jordens del så sker dock inte vändningen fullt ut av 180 grader.
Det beror på att Nemesis även förskjuter det ekliptiska planet med 36 grader
(en tiondel av 360 grader). Polskiftet stannar
på 144 grader (vilket är traumatiskt nog).
Nemesis omloppsbanor
Stjärnan Nemesis rör sig i mycket bestämda
omloppsbanor runt vår sol (solen rör sig även i motsvarande banor fastän det
inte framgår av bilden). Jag kallar Nemesis omloppsbanor för
"pentagonala" eftersom fem omloppsbanor fullbordas innan
stjärnan är tillbaka till sin "utgångspunkt". I den bifogade bilden
kan man betrakta den horisontella linjen såsom motsvarande
solens ekliptika (planet av dess planeter). Nemesis kommer in underifrån (den
mörkblå linjen) och rör sig snett uppåt höger
förbi solen (bildens mittpunkt). Vid denna tidpunkt kommer det stora
polskiftet av planeter med magnetfält att inträffa.
Nu kommer Nemesis in i sin "lilla
orbital" som har sin kulmen vid punkten "H" i bilden, vilket
står för "höjdpunkt" eller
"hyperborea". Den lilla orbitalen ovanför solekliptikan varar i ca
900 år innan Nemesis återvänder tillbaka till djupet i punkt
"D" (the abyss). Denna passage av solen åtstadkommer ett
"litet polskifte", en mindre förskjutning av jordaxeln (36 grader).
Eftersom Nemesis passerar så pass nära solen så
blir dess omloppsbana "starkt inkrökt". Det innebär att Nemesis
kommer
att korsa sin egen bana när den rundat solen. Konsekvensen av detta är att
det uppkommer "två skärningspunkter" av
solekliptikan. Nemesis visar sig allra först vid positionen av Jupiter
(mellan Jupiter och Mars). Men på tillbakavägen ligger
skärningspunkten istället vid positionen av jordbanan. Det är i själva
verket, hävdar jag, stjärnan Nemesis som "lagt ut"
jordklotet på sin nuvarande plats. En annan planet (den vi kallar Nibiru)
befann sig för mycket länge sedan på denna plats.
Jordklotet kan en dag komma att "återtas" av
Nemesis vilket Uppenbarelseboken antyder: "Och jag såg en ny himmel och
en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och
havet fanns inte mer."
En viktig sak i sammanhanget är att Nemesis
förskjuter solens ekliptika vid varje passage vilket gör att planetplanet får
en
annan lutning. Ekliptikan förskjuts 36 grader varje gång Nemesis passerar
solen. De 36 graderna är en tiondel av totala 360
grader, vi har alltså fem omloppsbanor fördelade på två orbitaler vardera.
Varje gång Nemesis anländer underifrån sol-
ekliptikan kommer den att förefalla röra sig "snett uppåt höger",
man kan jämföra med hur kometen "Hale-Bopp" rörde sig
på himlen när den kom år 96/97.
Nemesis stannar nästan upp vid punkt "H"
i bilden men så småningom vänder den åter och liksom "faller" förbi
solen och in
i sin långa orbital under ekliptikan om ca 2760 år. Det är när den närmar sig
sitt djupaste läge, vid punkt "D" på bilden, som
hela stjärnan vrider sig 180 grader. Vridningen gör att stjärnans starka
magnetfält inverteras och det är detta som orsakar det
"stora polskiftet" av jorden när Nemesis återvänder till solens
närhet.
Nästa sida ►
Joakim R S Nilsson
E-post Joakim
|