UUAA Radio

Efter att i några uppmärksammade förhandsuttalanden ha varit skeptiska till den officiella haveriutredningen, JAIC, har den svenska gruppen SSPA vid Chalmers nu kommit fram till att det förmodligen var så att M/S Estonia sjönk på grund av att bogvisiret och bogrampen öppnade sig. De hoppas kunna bevisa detta med modellförsök i vinter. Men fortfarande återstår många obesvarade frågor. (Källa: Aftonbladet)

Det finns otaliga fartygsexperter som genom åren vägrat att acceptera ett uppslaget bogvisir som orsak till att M/S Estonia sjönk den 28 september 1994. (Här kan du t.ex läsa Anders Björkmans hårda kritik.) Den främsta anledningen beror på fartygets konstruktion, där bildäck befann sig ovanför vattenlinjen, vilket borde leda till att fartyget skulle slå runt, kapsejsa, och bli flytande med kölen uppåt, om bildäcket fylldes med vatten. Och detta borde ha inträffat mycket snabbt, inom ett par minuter, med katastrofala konsekvenser för alla ombord. Att hon skulle bli liggande med slagsida och driva i 30 - 50 minuter innan hon sjönk kan bara förklaras med att hon vattenfylldes under bildäck. (Här en annan av de källor jag brukar använda mig av, Kenneth Rasmussons Estonia.kajen.com)

För dig som är intresserad av kritiska detaljer som rör själva sjunkförloppet föreslår jag länkarna ovan. Anledningen att frågan är så viktig är att det till exempel finns bevis för att bogvisiret inte alls slogs av en sjömil väster om vraket, närmare Sverige, utan att det forslades dit under de tre veckor det officiellt tog att lokalisera det. På en sonarbild som (av misstag) lämnades ut, ser man till exempel tydligt hur det ligger alldeles intill vraket.




Att den finska och svenska flottan behövde tre veckor för att undersöka en sjömil runt vraket är ju naturligtivs helt löjeväckande, om det inte vore så allvarligt. (Enligt en uppgift skulle den utrustning som användes kunna lokalisera ett kylskåp på en sjömils avstånd!)

Och vad skulle då detta ha för betydelse i praktiken? Ja, till att börja med är det ju lite märkligt att man flyttar på bogvisiret -- det borde vara en fråga som skulle intressera både politiker, polis och militär. Men hela falsariet runt förlisningen är mycket mer komplicerat än så. Inledningsvis markeras även förlisningsplatsen ut fel, så att anhöriga som tagit sig ut till platsen anvisas en felaktig position. Sedan upptäcks att den finska kustbevakningen har radarplottar av alla andra kända fartyg i området den natten, men M/S Estonias är märkligt nog försvunnen.

Eftersom bogvisiret omedelbart blivit precis samma accepterade förklaring som al-Qaida den 11 september 2001, så placeras det en bit ifrån vraket. Om det sedan är fråga om missförstånd eller inkompetens så placeras det väster om vraket, vilket betyder att man måste komma på en acceptabel förklaring till varför skeppet drivit tillbaka en dryg sjömil mot Finland, förbi bogvisiret, innan hon sjönk. Vittnesuppgifterna att hon sjönk på lite dryg trettio minuter räcker alltså inte, då skulle M/S Estonia ha behövt driva i nästan 4 knop. Det är tillräckligt otroligt att hon driver i 2 knop under 50 minuter, vilket blir haveriutredningens slutsats.

Och utan radarplottar är det naturligtvis omöjligt att bevisa att både passagerare och undsättande fartyg hävdar något annat.

Vi vet också att M/S Estonia vid minst två tillfällen veckorna innan förlisningen användes för att frakta krigsmateriel, men att försvaret försäkrat att så inte var fallet den 28:e.

Men det mest anmärkningsvärda och suspekta är att vi fortfarande, efter 13 år, inte gör det självklara, går ned med dykare och gör en total undersökning av vraket. Motiveringen att det måste råda gravfrid och att dykare kan bli psykiskt skadade av upplevelsen är inte acceptabel för den största civila fartygskatastrofen i modern tid. Istället måste vi alltså förlita oss till modeller och datorsimuleringar som SSPA:s.



En annan som lagt ned enormt mycket arbete på att komma fram till sanningen om vad som hände den natten, är den tyska journalisten Jutta Rabe. Hon har även producerat en spelfilm om händelsen, den orättvist nedsablade Baltic Storm. Ovan kan du se en 25 minuters dokumentär från hennes och Greg Bemis dykningar vid M/S Estonia, där man bland annat tydligt ser ett stort hål, som definitivt verkar vara ett spränghål. Vid senare dykningar hade denna del av fartyget täckts med sand.

Andra bloggar om: M/S Estonia, Estoniakatastrofen, Chalmers, SSPA,

Publicerat av Mikael Wälivaara on 27 november 2007 den 27.11.07 | Permalink