UUAA Radio

av Mikael Wälivaara, 2006

Den morgonen vaknade lammet Bääbi av ett ovanligt ljud. En stor, bullrande låda kom in i hagen och ur dess stjärt kom en mörk och illaluktande rök.
Herdens hjälpreda, lille Knuff med det kraftiga, ilskna bräkandet som ingen riktigt förstod, verkade bli rosenrasande och sprang framför och runt lådan med ett ljud som nästan lät lite grand som om han var rädd. Men det förstod ju Bääbi att Knuff inte kunde vara rädd, för Knuff var aldrig rädd för någonting.
Deras gode Herde verkade däremot inte tycka att det var något konstigt med lådan. Han gick lugnt fram till den. Så var också Herden ett överlägset mycket modigare och godare väsen än Knuff. Ibland satte han sig till och med ned och klappade Bääbi och de andra lammen.
Lådan stannade och ur dess inre kom en annan herde ut, till och med ännu större än deras. De båda herdarna rörde vid varandra och tittade sedan ut över flocken. Bääbis herde pekade på flera av fåren och lammen och ur lådans andra sida kom ytterligare två herdar ut, som med bestämda steg gick fram till var och en som herden pekat ut och lyfte dem resolut in i lådan.

Bocken Hees ropade högt till flocken:
"Ta det lugnt, jag har sett det här förut! De har valts ut för att tas till herdarnas hage, där de ska lära sig gå på bakbenen och bräka som herdar. Prisad vare Herden! Lovad vare hans flock!"
Fåren och lammen inne i lådan lät inte riktigt lika övertygade – de protesterade högljutt och undanbad sig tydligen äran att få lära sig gå på bakbenen. Flera av fåren ropade att de hade lamm kvar i hagen och inte ville skiljas ifrån dem.
Men bocken ropade tillbaka:
"Oroa er inte för lammen, det finns gott om får att ta hand om dem och Herden förser oss alltid med mat och skyddar oss mot vilddjur. Var stolta över att ni valts ut och fått hamna i lådan – vi är så stolta över er!"

Och så gick det till när en liten del av flocken försvann och en konstig myt började frodas i hagen. Fåret Kaa, som alltid varit lite annorlunda, började berätta om andra gånger då lådan kommit dit:
"De herdarna var inte alls så snälla som vår. De gjorde illa både får och lamm, ja, ibland verkade det faktiskt som om det var får som var döda innan de lyftes upp. Och det är aldrig någon som kommer tillbaka."
Bocken Hees blev rosenrasande:
"De var dumma som protesterade! Så herdarna lät dem somna med sina magiska krafter, så att de skulle komma till den nya hagen utvilade och glada. De ska vara glada att de inte ratades och kastades tillbaka hit! Sluta genast att skrämma upp lammen med dina dumma berättelser, Kaa!"

Den den natten viskade Kaa till flera av lammen om andra hemskheter som brukade drabba flocken:
"Ibland kommer Herden och väljer ut flera av oss och tar vår ull! Jag vet att Hees tycker att det är det finaste vi kan ge till Herden, men det gör ont och så blir man så kall innan ullen växer ut igen."
Bääbi tittade fascinerat på Kaa. Han hade aldrig hört någon ifrågasätta Hees och Herden förut, men det var något i hela historien som faktiskt inte kändes riktigt bra.
Om det nu var så att de Utvalda skulle komma till en mycket bättre plats, hur kunde det komma sig att de faktiskt behandlades så illa på vägen? Om de nu gjort sig förtjänta av att få vara ett med herdarna, borde de väl också behandlas extra väl?
Bääbi blev nästan lika chockad som de andra, när han hörde sig själv säga:
"Är det någon som sett herdarnas hage? Hur ser den egentligen ut?"
Fåret Sääd, som stått intill och lyssnat, svarade irriterat:
"Det förstår du väl att den måste vara alldeles, alldeles underbar! Med all den makt och kunskap som Herden har, hur kan hans hage vara annat än stor och fantastisk?"

Bääbi skämdes lite, men dristade sig ändå att fråga vidare:
"Men det var ju faktiskt inte några speciella i flocken som valdes ut. Om de hade valt efter de som var klokast och vackrast, så hade de ju säkert valt ut Kaa."
"Du förstår ingenting för att du är så ung," svarade Sääd lite överlägset. "Kaa är alldeles för uppstudsig och skeptisk. De vill ha de godaste och blidaste av oss. De som har möjlighet att bli lika gudomliga som herdarna."

Kaa bräkte föraktfullt, men sa ingenting. Bääbi anade att det var mycket han egentligen inte visste, men som kändes viktigt.
Den natten sov han mycket oroligt och drömde konstiga drömmar om att lådan fylldes av den illaluktande röken, att en stor flock av Knuffs art bet lammen i lådan och att en Herde åt ett av dem.

Redan innan Bääbi riktigt vaknat insåg han att det som hänt i drömmen faktiskt kunde vara sant! Det var något så verkligt och möjligt i drömmen, att han blev riktigt upprörd över att ingen verkade han tänkt på den möjligheten. Istället förutsatte alla att herdarna alltid var goda, trots att de luktade illa och hade arga hjälpredor som Knuff.
Han trippade fram till Kaa och pussade henne försiktigt:
"Det är inte så att du faktiskt sett något som du inte velat berätta för oss andra?" frågade Bääbi med bävan i rösten.
"Det jag har sett kan jag inte ens börja berätta för de andra," svarade Kaa med sorg i rösten. "Jag har sett Herden som ingen annan sett honom, och det han gjort mot mig är något jag aldrig kommer att kunna glömma i hela mitt liv."

Den morgonen förändrades Bääbis hela verklighet. Kaa berättade motvilligt om en annan låda där blodet rann i diken och där får och lamm låg med halsarna avskurna på iskall mark. Där onda och skrikande herdar roade sig med att med våld para sig med får efter får, lamm efter lamm, medan de ibland skar halsarna av dem och till och med betedde sig så illa att Knuff sprang och gömde sig, skrikande med svansen mellan bena.

Bääbi kunde knappt tro att det var möjligt, men insåg att det stämde obehagligt väl överens med hans dröm, men att det till och med var ännu värre och ännu hemskare.
"Hur kommer det sig att du vet allt det här?" frågade han med ett darrande bräkande.
"Ett par av oss kom faktiskt levande därifrån," svarade Kaa allvarligt. "Men det är ingenting vi vågat berätta om för er andra. Och Hees skulle aldrig kunna acceptera det. Han tror ju att det är han som skyddar och försvarar oss, när han egentligen är alldeles maktlös."
"Tror du att det är det som händer med dem som försvinner i lådan?" frågade Bääbi med en växande, skräckblandad vrede.
"Jag är tyvärr alldeles säker," svarade Kaa.

Så berättade Kaa vad hon kommit fram till; att Herden inte alls älskade flocken. Han hade dem bara för att få ull och mat. Han var snäll mot dem för att de inte skulle bli oroliga, men han skickade Knuff på dem ibland för att de skulle vara rädda och lydiga.
"Jag är jätteledsen, Bääbi," sa Kaa, "men de allra flesta därute i hagen har inte en aning om att något sådant ens skulle kunna vara möjligt. Och försöker jag eller du säga något om det, så kommer de bara att säga att vi är tokiga och avundsjuka..."
"Vi kommer aldrig att få gå på två ben, är det det du menar?" frågade Bääbi desillusionerat.
"Att gå på två ben är inte något mål, Bääbi! Vi tror att det är så viktigt, eftersom vi dyrkar Herden och vill likna honom. Men herdar, min älskade Bääbi, är i grunden onda. Det finns ingenting hos dem som vi egentligen ska försöka efterlikna..."

Och Bääbi vacklade bort med ostadiga ben mot sina syskon och de andra lammen. Han såg i deras ögon att de sovit gott och att gårdagens händelse redan var glömd. Hees vandrade stolt i hagens mitt, då och då bräkandes: "Herden är vår mästare -- och jag vår herdes ställföreträdare!" Och "Den som tvivlar kommer att tappa sin ull. Den som inte finner sig i Herdens vilja straffar Knuff." Och hans favorit: "En dag kommer de bästa av oss att få gå på bakbenen i Herdens hage, medan de som inte tror på hans gudomlighet för evigt kommer att leva i en låda med väsen av Knuffs art."

De andra fåren och lammen bräkte pliktskyldigast sitt "Aaamen", medan daggen långsamt dunstade bort från markens blad och örter.

Bilder: JPButler.com och ABC Riverside
==========

Den här fabeln publicerade jag på "gamla" bloggen i februari 2006. Jag blev just påmind av Roger om dess existens och tyckte att den förtjänade att publiceras igen.

Publicerat av Mikael Wälivaara on 25 september 2007 den 25.9.07 | Permalink