|
Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2008-03-20 I stort och
smått
Ju
mer man studerar Universum, desto mer upptäcker man att de stora
strukturerna i
själva verket återspeglar mikrokosmos (eller tvärt om). Ett konkret exempel
på detta
förhållande ser man i att solar (stjärnor) faktiskt uppvisar stora likheter
med cellerna
i den biologiska och mikroskopiska världen. Den lysande solen motsvarar
cellkärnan
och solvinden av protoner motsvarar ”cytosolen”, cellvätskan. Inre och
yttre planeter
runt solen motsvaras i cellen av dess ”organeller”, dess inre organ. Det
område runt
en sol som kallas ”Oorts moln” motsvarar slutligen det tunna membranet runt
cellen.
Det
är intressant att konstatera att celler förökar sig genom delning. Man kan
därför
förvänta sig att även solar delar sig. Det förefaller mig helt naturligt
att detta faktiskt
sker men svårigheten är att kunna bevittna det i praktiken. Processen kan
antas ske
relativt sällan och när det väl händer går förloppet mycket fort. Kanske är
det därför
astronomin inte har gett oss bilder på sådana händelser. Det som troligen
sker är att
stjärnor och även planeter slits itu när andra tunga objekt passerar nära
dem. Vi har
(menar jag) exempel på sådana stjärnor i Siriussystemet och även i
Centaurigruppen.
En
tidigare medlem av Centauristjärnorna var en då lysande stjärna som jag
själv har
valt att kalla Osiris. Denna stjärna fångades för länge sedan in av Sirius
A och under
en period var de stjärnorna oskiljaktliga även om Osiris var mindre, en
gulvit sol. En
händelse gjorde dock att Osiris rubbades ur sin bana runt Sirius A och
fångades in av
vår egen sol istället. En konfrontation med Jupiter får dock Osiris att
slockna och bli
till dödsstjärnan Nemesis. Stjärnan slungas dessutom ner under ekliptikan
och får en
mycket snäv och utdragen bana runt solen, så ser situationen också ut även
i vår tid.
Det
talas mycket om Planet X men det är en missvisande beteckning. Ett stort
objekt
är verkligen på väg emot solen men det är inte primärt en planet det
handlar om. Det
som rör sig allt närmare är en sol, som även om den är slocknad har en
utstrålning av
protoner; en solvind. I balanspunkten mellan den utåtriktade solvinden och
den kraft
som drar inåt, gravitationen, ligger ett membran av asteroider, grus och
stoft. Har det
membranet redan anlänt till planeten Pluto? Jag hade en dröm i natt;
planeten som är
längst ut i vårt solsystem var träffad av 5 asteroider, kratrar hade brutit
upp på ytan.
|
