|
Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2008-02-14 Lemuria
Veckans artikel är delvis
inspirerad av James McCanneys radioprogram där han har
tagit upp såväl Antarktis som Columbus resor. Mina egna studier har visat
att jorden
regelbundet utsätts för små respektive stora polskiften. När ett litet
polskifte sker så
ändras endast jordaxelns lutning (36 grader). Men när det stora polskiftet
inträffar så
påverkas även magnetfältet och jorden tippar över 144 grader. Geografiska
poler har
således begränsad varaktighet i tid sett; efter varje polskifte etableras
nya poler. De
poler som tidigare var täckta av is har flyttat sig och börjar så sakta att
töa upp igen.
Så
vad hände med den legendariska kontinenten Lemuria, sjönk den verkligen i
havet
som det sägs? Eller, försköts dess position efter ett polskifte, varefter
den livskraftiga
kontinenten frös till is i positionen av Antarktis? Rykten som sipprat ut
från forskning
i Antarktis berättar om sjöar och floder under isen, kanske även städer.
Jämför dessa
båda bilder; en från New Age-källor, den andra från en
nutida karta över Antarktis. I
stort sett kan man säga att de är identiska, i alla fall mycket lika. Kontinenter
kan ha
fler än ett sätt att försvinna på; Lemuria kan ha dykt upp och försvunnit
flera gånger.
Men
liksom Atlantis så kan Lemuria även ha existerat i ett större sammanhang.
Man
kan ana Atlantis öde i de katastrofer som drabbade planeten Mars och ännu
tidigare
planeten Maldek. Var finner vi de större motsvarigheterna till Lemurias
öde? Kanske
ser vi ett exempel i det att vår måne en gång förlorade sin atmosfär och
blev en isande
kall planet? Skall även planeten Nibiru räknas till denna kategori? Nibiru
frös en gång
ner efter att ha skapats ur Tiamat tillsammans med jorden. Vårt jordklot
blev kvar där
det är nu men Nibiru drogs med stjärnan Nemesis ut på en färd i en
ogästvänlig rymd.
Men
åter till jorden och återkommande polskiften. Christoffer Columbus har
utmålats
ibland som en vettvilling, men troligtvis visste han mycket väl vad han gav
sig in på. En
orsak till att det ändå blev tokigt kan vara att de kartor han förlitade
sig på inte längre
stämde efter det senaste polskiftet. Hur skulle de kunna veta att
väderstrecken sedan
en tid tillbaka hade förändrats; det senaste polskiftet (36 grader) ägde
troligtvis rum år
701 f. Kr. Detta är jordens historia i ett nötskal; kontinenter försvinner
och dyker upp
på nytt. Väderstreck förskjuts, strömmar och floder byter riktning,
kalendern förvirras.
|
