|
Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2008-01-31 Mose ser
rött
Var det verkligen de tio
budorden som var skrivna på de berömda stentavlorna? Efter
vad man kan utläsa så är ”förhandlingarna” om budorden redan klara när Mose
står i
begrepp att åter bege sig uppför berget Sinai, denna gång för att ta emot
stentavlorna.
Det är något märkligt med logiken i historien; om nu folket syndar med och
tillber den
förgyllda kalven, varför då ta ut sin ilska över stentavlorna? Jag börjar
misstänka att
det är två vitt skilda krafter som drar och sliter i språkröret Mose. En av
dem är den
sanna och rättfärdiga guden, den andra är djävulen; en illasinnad demonisk
andemakt.
Den
rättfärdiga och universella guden ger människorna lagarna, det sker med
hjälp av
Mose som förmedlare. Lagarna skrivs ner på vanligt sätt, de behöver inte
förevigas i
sten. Stentavlorna är något annat, troligen rör det sig om en orakelmetod.
De utvalda
prästerna konsulterar oraklet och får svar från ”Gud”. Det är känt att man
ibland tog
hjälp av ”Urim och Tummin” för detta ändamål, stentavlorna kan ha varit en
utvidgad
beskrivning av vad svaren betydde, mer än bara ”Ja och Nej”. Stentavlorna
kan även
vara förknippade med förbundsarken, en låda som användes som en elektrisk
isolator.
Men
troligen börjar Mose misstänka att det inte är rätt gud som ger honom och
folket
förhållningsorder i olika frågor. Djävulen uppmuntrar utvecklandet och
bruket av hela
orakelsystemet men drar samtidigt åt snaran för folkets frihet. Mose
förstår slutligen
att stentavlorna binder folket till Djävulen och tar ett beslut; han
krossar tavlorna. En
tid förlöper och Mose börjar tvivla, han är inte mer än människa och
Djävulen arbetar
hårt med att förvränga hans tankar. Efter ett tag faller Mose till föga och
tar beslutet
att återbilda stentavlorna. Han gör således ett nytt besök på berget;
tavlorna förnyas.
Nu
hänger stentavlorna med under alla vandringar men problemet med den
demoniske
guden kvarstår och förvärras. Det framgår inte av skrifterna men Mose
tvingas att ta
itu med samma problem igen. Den här gången förintar han stentavlorna
slutgiltigt och
några kopior finns inte kvar. Djävulen har förlorat sin makt men även Mose
förlorade
stor del av sin kraft i denna strid. Korsandet av Röda Havet (eg. sävhavet)
kan utgöra
den konkreta såväl som den symboliska övergången till den nya tiden. Mose
inser till
slut att några yttre redskap inte behövs för att tala med Gud; Mose är
själv redskapet.
|
