Vi lever i en märklig brytningstid. Det finns tecken på att vi
närmar oss
slutet av en tidsålder. Följ med i en fortlöpande betraktelse av olika
skeenden i den inre och den yttre världen.
>>Uppdateras torsdagar<<
2008-02-07 Efterskörd
En
rätt så obehaglig misstanke har gnagt mig sedan länge och efter att
häromdagen ha
sett Roy Anderssons film, ”Du levande”,
kom den känslan tillbaka. I bussen på vägen
hemåt tycktes mig allt kristallklart; Gud har redan tagit hem alla de enkla
och hyggliga
människorna. Kvar är en rätt så hopplös skara; egoister, elaka typer och
knäppskallar
(mig själv inkluderad, dessvärre). Det så kallade Uppryckandet (”the rapture”) kan ha
inletts smygande genom ”naturlig avgång”, så att säga. Men det är ändå inte
helt kört
för oss som är kvar, vi kan få en andra chans efter att ha klarat av en
prövningsperiod.
Hur
prövas vanligen en människas karaktär? I regel genom att hon får möta en
uppsjö
av svårigheter i livet. Vi kan alltså förvänta oss en tid när tryggheten
rycks bort för de
flesta och kampen för tillvaron blir hårdare. Denna period kan komma till
stånd på lite
olika sätt, det kan vara mänskliga påfund såsom valutakriser med stagnation
som följd.
Det kan vara cykliska förlopp som ”återställer utvecklingsprocessen”. Det
kan också
vara naturkatastrofer som jordbävningar, vulkanutbrott eller flodvågor. Vad
än skälet
är till nedgången så visar det sig snart vilka som håller måttet och vilka
som bangar ur.
Vad
är det då som förväntas av oss som människor under prövotiden och vilken
slags
”belöning” kan vi åtnjuta om vi lyckas? Kort sagt förväntas vi vara
motsatsen till det
jag räknade upp ovan; vi bör vara osjälviska, vänliga och intelligenta.
Detta trots alla
motgångar som vi ställs inför och lockelsen att endast tillgodose våra egna
behov. De
av oss som ”stiger fram” ur de grå leden och gör något med små medel kan
följa med
in i den nya tidsåldern; det är belöningen. För allt handlar om att vi är
mitt i processen
av att initieras till en ny tidsålder, vi upplever ”födslovärkarna” till
Vattumannens era.
Men,
det är inte självutplånande asketer som är något ideal. Att försumma sig
själv är
faktiskt lika illa som att försumma någon annan. Detta är ingen helt lätt
sak, det krävs
en god balans mellan att ge och att ta. En sak som också bör poängteras är
att det inte
är nödvändigt att ”gottgöra sina synder” genom en lika stor dos goda
gärningar. Detta
brukar dagens falska profeter basunera ut men det är struntprat. Det räcker
att vända
om från egoismens väg och slå in på altruismens stig. Med det enkla (men
svåra) valet
av färdriktning står vi på ”rätt sida av linjen”; alla våra synder är då
med ens förlåtna.
|