Redigering till vår tids språk: Torbjörn Johansen 2005

Det här är en profetia som Vladimir Solovjev (1853-1900) skrev i sin bok kallad ”Ondskan,” utgiven postumt i Sverige 1918. Den uppvisar slående likheter med vår tid. Det ryska originalet är från före 1900.

I

Frågorna om de inre kunskapsmöjligheterna, om livet och döden, om världens och människornas slutliga öden har genom massiva, vida undersökningar och upptäckter på psykologins och fysiologins områden blivit förvirrande och komplicerade, och någon lösning har man inte kommit till.

Endast ett enda negativt resultat har kommit i dagen på ett tydligt vis – den teoretiska materialismens definitiva undergång. Föreställningen om världsalltet såsom ett system av atomer som virvlar omkring bland varandra, och om livet som ett resultat av vissa förändringar i tekniska grupperingar av materia, en sådan föreställning kan inte tillfredsställa någon tänkande människa längre. Nutidens människor har för alltid vuxit ifrån denna barnsliga ståndpunkt. Spiritism, New Age och andra ockulta riktningar har också blivit dominerande i vida kretsar.

Men på samma gång har man också i många fall vuxit ifrån förmågan att tro naivt och kritiklöst. Inte ens i småbarnsskolorna lär man ut att Gud har skapat världen av intet. Ingen bestämd kunskap finns vid handen ifråga om detta, och man hävdar mer och mer principen att det inte kommer an på vissa läror när det gäller sådana ting utan på en hög etisk livsföring. Och de få troende människorna anses vara alldeles ur räkningen. De står dock fasta i sin tro på Guds uppenbarelse och den Heliga Skrifts lära.

II

I denna tid lever en märklig man. Redan vid trettiotre års ålder är han världsberömd som stor judisk tänkare, författare och social pionjär. Han är homosexuell. Han är helt övertygad om sanningen av det som människan måste tro på: det goda, Gud, Messias. Men under allt detta älskar han endast sig själv.

Även om han tror på gud så sätter han innerst inne sig själv framför Gud. Han tror på det goda, men den Evige vet, att denne man skall böja sig för mörkrets makt, endast och allenast på grund av sin gränslösa egenkärlek.

Denna egenkärlek var för övrigt varken en ofrivillig instinkt eller ett meningslöst högmod. Bortsett från hans alldeles egendomliga genialitet, skönhet och ädelmod, syntes den oerhörda egenkärleken hos denne store spiritist, asket och människovän dessutom rättfärdigad genom den största återhållsamhet, oegennytta och verksammaste kärlek till nästan.

Och vem skulle anklaga honom för att han, så slösande utrustad som han var med gudomliga gåvor, tydde dessa gåvor såsom särskilda tecken på ett för honom uteslutande välbehag och ansåg sig stå Gud allra närmast, Guds i sitt slag ende son? Han ansåg sig, kort sagt, vara den som Kristus i verkligheten var.

Men denna insikt om hans högre värde bestämde i själva verket inte hans moraliska plikter mot Gud och världen, utan hans företrädesrätt framför andra och främst framför Kristus. I början kände han likväl inte någon fiendskap mot Jesus; han erkände hans betydelse och värde som Messias, men såg i honom bara sin störste förelöpare. Kristi andliga gärning och det absolut enastående i hans person var för denna av egenkärleken förmörkade ande obegripligt.

I denna mening kommer han på sig tillämpa allt det som i Bibeln talar om Kristi andra tillkommelse. Jesus från Nasaret var sålunda bara hans förelöpare och han den sanne Kristus.

Han kommer såsom släktets välgörare för att ge människorna det de behöver och som Kristus inte gav dem. Han föregiver sig vara det verkliga sändebudet från den Gud, som låter det solen lysa över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. ”Kristus kom med svärdet,” kommer han att säga, ”men jag kom med freden.” Han hotade jorden med den yttersta tidens dom... Men jag skall bli den siste domaren och min dom innebär inte stränghet, utan nåd. Sanningen kommer att vara i den domen, men inte vedergällning utan belöning.

Under det han har sådana tankar, börjar ett växande hat till Jesus från Nasaret stiga upp i honom. Skulle han, det stolta geniet, övermänniskan, vara i behov av Guds försonande död i Jesus, och dennes kraftfulla uppståndelse? ”Han är icke uppstånden... Han är icke uppstånden... han har ruttnat i graven! ropar han, och med fradgande mun rusar han i den tysta natten ut i bergen. Han stannade vid ett stup, störtar sig utför klippan. Men en osynlig kraft slungar honom tillbaka. Medvetslös sjunker han ihop på klippkrönet.

När han åter kommer till sans, träder ur mörkret en i dimliknande fosforescerande glans synlig gestalt, och två ögon genomtränger med ett outhärdligt, skärande ljus hans själ ... En underbar stämma talar till honom:

”Du är min älskade son. Idag har jag i dig ett gott behag – mottag min ande. Jag älskar dig och begär inget av dig och behöver heller ingenting. Den som du ansåg vara gud, begärde av sin son lydnad utan gräns, drev honom till korset och lämnade honom att dö där utan hjälp. Ta min ande. Såsom min ande en gång har skapat dig i skönhet, så skall han nu skapa i dig kraften.”

Den osynlige träder intill övermänniskans ofrivilligt öppnade läppar och fyller honom med sin ande. Den store mannen känner en demonisk ström tränga genom varelsen och fylls av en oerhörd kraft, mod, lätthet och högsta hänryckning. Men i samma ögonblick försvinner det lysande ansiktet och ögonparet, någonting lyfter övermänniskan över jorden och sänker honom plötsligt ned i hans trädgård framför dörren till hans hus.

Följande dag var inte bara den store mannens besökare, utan till och med hans underlydande förvånade över hans egendomliga, liksom inspirerade utseende. De skulle ha blivit ännu mer förvånade, om de hade kunnat se, med vilken övernaturlig snabbhet och lätthet som han, instängd på sitt kontor, skrev sitt berömda verk, ”Den öppna vägen till världsfreden och välståndet.” Det var en underbar bok som fascinerade och betvingade, övertygade och hänförde. Den översattes genast till alla bildade och åtskilliga obildade nationers språk.

Tusentals tidningar fyllde under ett helt år sina spalter med utgivarens reklamartiklar, som ibland täckte hela sidor. Kritikerna jublade. Ingen kunde bemöta denna bok på vanligt sätt, för var och en var den en sann uppenbarelse. Den väckte alla med tilltro och hänförelse. Och författaren var inte bara medryckande, han blev även stilbildare och en idol för alla, främst för judarna, så att Kristi ord uppfylldes:

”Jag har kommit i min Faders namn, och I tagen icke emot mig; kommer någon annan i sitt eget namn, honom skolen I nog mottaga.” (Joh. 5:43)

Några gudfruktiga människor frågade visserligen, varför Kristi namn inte förekommer en enda gång i boken. Men andra kristna framhåller förklarande, att detta är någonting gott. ”Ty i det förflutna har detta namn blivit så missbrukat, att en religiös författare nu för tiden måste vara oerhört försiktig. Och om bokens innehåll är genomträngt av den sanna kristna andan av verksam kärlek och en allt omfattande godhet, vad kan man mer begära?” Snart blir författaren den populäraste människa som någonsin levat på jorden.

III

Efter en tid skulle det europeiska statsförbundet ha en internationell konstituerande församling i Berlin. Men folkförbundet hotas av söndring, och ledarna av Europas politik känner saknaden av en allmän exekutiv makt. Man fruktar nya krig. Man vänder sig till ”den kommande mannen” och väljer honom till president för Europas Förenta Stater. Och när han i glansen av all sin övermänskliga skönhet och ungdomliga kraft syntes på tribunen och i ett inspirerat tal fördrog sitt universalprogram, då beslöt den hänförda och förtrollade allmänheten och politikerna att utan omröstning välja honom till romersk imperator.

Den store utvalde läste sedan upp ett manifest, som började så:

”Jordens folk! Löftena är nu uppfyllda, den eviga världsfreden är säkerställd. Varje försök att störa den kommer genast med obetvinglig makt stävjas. Ty från denna dag finns det på jorden endast en centralmakt, som är starkare än alla de övriga i världen, av både de förenade och de åtskilda. Denna överväldigande makt, som inte kan avsättas, tillhör mig. Jag har av fullkomlig makt utrustats av Europa och är den utvalde imperatorn. Internationell folkrätt har slutligen i mig funnit den felande länken. Från och med nu skall ingen stat våga säga krig, när jag säger fred. Jordens folk—freden vare med er!” [1]

Till det universella europeiska statsförbundet fogas snart hela den övriga världen. Under loppet av ett år uppstår världshegemonin i detta ords verkliga mening. Krigets rotskott är uppryckta med rötterna. Fredsförbundet [FN] har sammanträtt för sista gången, och sedan den i hänförda ordalag prisat den store fredsstiftaren nedlägger den sin verksamhet, eftersom den blivit onödig.

När världsfreden så blivit säkrad, går den store vidare med att förverkliga ett snillrikt socialt välfärdsprogram, som undanröjer fattigdomen i världen utan att kännbart träffa de rika. Var och en får den lön som motsvarar personens arbete, och varje duglighet uppskattas efter sin prestation och förtjänst.

IV

Vid denna tid kommer till honom i Rom från ett orientaliskt land en stor undergörare, höljd i ett moln av sällsamma legender och märkliga berättelser. Han skall vara av gudomlig härkomst, en son av solguden Suria och en flodnymf. Denne blir Antikrists präst, den falske profeten, vilken förleder människorna på jorden att tillbe den store som världens slutlige frälsare och domare. Imperatorn börjar nu visa sitt rätta jag. Han tar emot den falske profeten som en ”skänk från ovan,” överlåter åt honom höga poster, och från den dagen är de två oskiljaktiga. Jordens folk tillförsäkras beständig fred och att njuta av de lyckligaste samhällsförhållanden, och dessutom sättas de nu i tillfälle att beständigt få roa sig åt de mest olikartade och oväntade underverk. Så slutar det tredje året av övermänniskans diktatur.

Sedan den politiska och sociala frågan nu blivit löst, kommer turen till den religiösa. I början av sin regerings fjärde år utfärdar imperatorn ett budskap till alla trogna kristna utan avseende på deras bekännelse och uppfordrar dem att välja ombud till ett världsomfattande ekumeniskt kyrkomöte, som skulle hållas under hans presidium i Jerusalem, dit han flyttat imperiets residens från Rom.

Vid denna tid var Palestina ett självständigt område, huvudsakligen befolkat och förvaltat av judar. Själva Jerusalem var dock en fristad i förhållande till det övriga Palestina. Här uppfördes en jättestor byggnad, till hälften tempel, till hälften palats och där skulle den stora ekumeniska konferensen med ombud från de olika kristna kyrkorna hållas.

Till det yttre hade kristendomen förlorat sin förra ställning. Det fanns på jorden nu inte mer än 45 miljoner kristna, men den kristna kyrkan var moraliskt befäst och stärktes allt mer, och hade i inre halt vunnit vad den förlorat i yttre storhet. Sådana människor som inte av något andligt intresse ansågs förenade med kristendomen räknades inte mer till de kristna. De olika trosbekännelserna förminskades ganska likformigt, de gamla talförhållandena mellan dem bibehölls ungefärligen. Påvedömet hade fördrivits från Rom som omöjliga i en modern värld. I Tyskland var fortfarande den protestantiska kyrkan stark. Här hade en betydande utrensning skett. Nyteologins anhängare gick dit de hörde hemma: till den religiösa likgiltigheten och den rena otron. I den evangeliska kyrkan stannade bara de sant troende, och i spetsen för dem stod personer som förenade en omfattande kunskap, djup gudsfruktan och ständigt mer och mer eftersträvade att i sig låta den levande avbilden av den gamla sanna kristendomen uppstå på nytt.

Den ryska ortodoxa kyrkan förlorade visserligen under de politiska omvälvningarna [2] officiella ställning och därmed många miljoner av sin skenbara så kallade medlemmar men erfor i stället glädjen att få förena sig med de bästa gammaltroende och med många församlingar med en positivt kristen inriktning. Denna förnyade kyrka växte inte så mycket i medlemsantal men desto mer i andekraft som i synnerhet visade sig i dess strider med de dåliga sekterna, vilka inte stod främmande inför det demoniska och sataniska elementet.

Under de två första åren intog kristna gentemot den nya härskaren och hans fredliga reformer en välvilligt förväntansfull inställning. Många sympatiserade till och med och var hänförda över honom. Först under det tredje året inträdde ett uppvaknande, dels på grund av den falske profetens uppträdande, dels på att man började lägga större vikt vid bibelordet. I synnerhet texterna om denna tidens furste och Antikrist lästes uppmärksammare och kommenterades livligt. Det var för övrigt den därigenom föranledda oron bland de troende som drev kejsaren till beslutet att sammankalla det ekumeniska världsmötet. Över tre tusen deltagare infann sig nu till detta möte, och över en och en halv miljon kristna ”pilgrimer” översvämmade Jerusalem och Palestina.

Bland mötets medlemmar framträdde i synnerhet tre personer. Den höglärde tyske professorn i teologi Ernst Pauli var huvudman för kyrkomötets evangeliska medlemmar. Det var en undersätsig man med välvd panna, skarp näsa och slätrakad haka. Ögonen hade på samma gång ett djärvt och godhjärtat uttryck. Vidare fanns påven Petrus, född Simon Barjoni, som företrädare för den katolska kyrkan, samt även från den ortodoxa kyrkan en reslig men mager man med fylliga kinder och ett rörande sätt. Han var dock en god talare. Det judiska samfundet hade naturligtvis också sina representanter där och de var mycket entusiastiska när det gällde diktatorn.

V

Under storslagna former öppnades så stormötet i det åt ”enheten av alla bekännelser” helgade jättetemplet. När imperatorn, följd av den store undergöraren med sin svit, inträdde och orkestern spelade upp ”hela mänsklighetens marsch,” som också var den internationella imperiehymnen, reste sig konsiliets alla medlemmar upp från sina platser och utbragte ett trefaldigt leve för imperatorn. När imperatorn passerade den store undergöraren gav han honom chockerande nog en klapp på stussen. Denne ställde sig bredvid sin tron, och medan han med en storslagen och nådig gest sträckte ut handen, höll han med fulltonig och välljudande stämma följande tal:

”Troende av alla bekännelser! Mina kära undersåtar och bröder! Sedan begynnelsen av min regering, som den Högste genom så underbara och ärorika verk har välsignat, har ni alltid uppfyllt era plikter efter förmåga och förstånd. Men detta är mig inte nog. Min innerliga kärlek till er törstar efter gensvar. Jag vill att ni inte bara av pliktkänsla utan av uppriktig kärlek må erkänna mig som er rätte ledare vid varje arbete som kommer att företas till mänsklighetens bästa. Därför önskar jag ge er ett särskilt tecken på min synnerliga nåd. Inte som er härskare utan som er trosfrände ville jag bereda er en särskild glädje. Kristna säg mig vad som är dyrbarast i er kristendom, så att det blir mig möjligt att inrikta mina strävanden på detta!”

Han väntade en stund i tystnad. Nere bland publiken blev det ett ivrigt viskande, i synnerhet de tre kristna ledarna sinsemellan. Sedan imperatorn sålunda väntat några minuter, fortsätter han sitt tal:

”Jag förstår hur svårt det måste vara, mina kära kristna, att ge mig ett kortfattat svar. Jag vill därför komma till er hjälp. Ni har olyckligtvis sedan urminnes tider varit söndrade i så skilda trosbekännelser och partier, att ni kanske inte ens har ett gemensamt mål för er längtan. Kära kristna! Jag vet att för många bland er det dyrbaraste i kristendomen är den andliga makt som den ger sina lagliga representanter. Naturligtvis inte till dessas egen fördel utan till allas väl, då på denna makt den rätta andliga ordningen är avhängig jämte den moraliska disciplinen, som är nödvändig för alla.

Mina kära katoliker! För att ni skal förstå att mina ord inte bara är tomt smicker utan förstavas av varm kärlek till er, så förklarar vi härmed i kraft av vår suveräna vilja, att den överste biskopen över alla katoliker, den romerske påven, från och med nu återinsättes på sin stol i Rom med alla forna rättigheter som har förlänats honom, något jag har att tacka rabbinen i Rom för. Och i gengäld begär jag av er bara det inre hjärtliga erkännande som jag fått av andra trosbekännare – det hjärtliga erkännandet att jag är ert enda försvar och skydd. Den som här enligt samvete och känsla erkänner mig må han stiga upp på podiet!”

Imperatorn, eller låt oss kalla honom diktatorn, visade på de tomma platserna på podiet. Och med de glada utropen: ”Gratias agimus! Salvum fac magnum imperatorem!” beträdde nästan alla höga prelater podiet, kardinaler och biskopar från många kristna samfund.

Men där nere, mitt i skaran av de församlade, satt protestanten Pauli orörlig som en marmorstaty. Alla som förut omgett honom satt nu uppe på podiet. Men den nu glesnande skaran av kvarblivna lekmän ryckte fram till honom och slöt sig samman som en tät ring omkring honom och från denna ring ljöd ett återhållet mummel.

Diktatorn blickade full av förvåning på den sittande protestantiska ledaren och talade ännu en gång med hög röst:

”Mina kära bröder! Jag vet att bland er finns även sådana för vilket det dyrbaraste kristendomen är den heliga traditionen, de gamla symbolerna, de gamla sångerna och bönerna, helgonbilderna och gudstjänstritualerna. Och vad kan i själva verket vara dyrbarare för de troende själarna? Så då skall ni veta att jag har idag underskrivit lagar och donerat rika medel till det kristna arkeologiska världsmuséet i vår kära stad Jerusalem, för insamling, studier och bevarande av våra minnesvärda kyrkliga antikviteter, företrädesvis från Österlandet. Men jag ber er att redan imorgon utse en kommission för att möjliggöra ett närmande av vår tids väsen, seder och bruk till den heliga kyrkans tradition och ordning. Den för vilken min vilja har talat till hjärtat, den som av sin innersta känsla kan kalla mig för sin sanne ledare och herre – han komme hit!”

Nu upprepades samma scen som vid imperatorns nya vädjan. Skaran kring Ernst Pauli glesnade snabbt. Men han blev kvar på sin plats och bara snyftade högt. Så lämnade han sin bänk och satte sig närmare påven Petrus II och hans krets. Dit samlades med honom även de kvarvarande medlemmarna i den grekiska och den katolska kyrkan.

På nytt tog diktatorn till orda:

”Mina kära bröder jag är också förtrogen med sådana präktiga människor, för vilka den personliga övertygelsen och sanningen och den fria bibelforskningen är det värdefullaste i kristendomen. Hur jag själv förhåller mig till detta torde icke vara er obekant. Ni vet ju, att jag redan i mina ungdomsår skrev ett stort arbete om bibelforskning som på den tiden väckte stort uppseende och som lade grunden till min berömmelse. Och säkerligen är det med erinran härav som jag för några dagar som jag för några dagar sedan av universitetet i Jerusalem ombads att mottaga en teologie doktorsgrad, något som jag med nöje gjorde. Idag har jag också undertecknat det grundläggande dekretet för ett världsinstitut för fri forskning i den Heliga Skrift enligt all möjliga synpunkter och riktningar och även för studiet av alla ockulta vetenskaper. De av er som gillar denna min välvilliga inställning och vill erkänna mig som min suveräne ledare kan nu komma upp till den nya teologie doktorn!”

Mer än hälften av de lärda teologerna lämnade salen och satte sig på podiet. Professor Pauli får endast en liten skara omkring sig. Ledsagad av sina trogna trosfränder går han förbi de bänkar, som blivit tomma och sätter sig jämte de i samlingen kvarblivna ortodoxa och katolska prelaterna, Johannes respektive Petrus II. Det övervägande flertalet av kyrkomötets deltagare befinner sig nu uppe på podiet. Där nere fanns nu bara tre små hopar av män kvar, som hade tryckt sig samman omkring sina tre vörnadsvärda ledare.

Sorgsen vänder sig diktatorn mot dem och säger:

”Vad kan jag mer göra för er? Ni underliga människor. Säg mig själva ni kristna som övergetts av era egna bröder och ledare och dömts av folkets sunda känslor – vad är för er det dyrbaraste i kristendomen?”

Då reste sig som ett skinande vitt ljus den gamle biskop Pauli och svarade milt:

”Store imperator! Det allra dyrbaraste i kristendomen är för oss Kristus själv – han själv och allt som kommer från honom, ty vi vet, att i honom lever gudomens hela fullhet. Dock även av dig, imperator, är vi beredda att ta emot all välgång, så snart vi i din frikostiga hand igenkänna den sanna Kristushanden. Och på din fråga vad du kan göra för oss, ger vi dig rent ut vårt svar: bekänn nu här inför oss att Jesus är Kristus kommen i köttet, uppstånden från de döda och återkommande i härlighet – bekänn honom, och vi kommer att i kärlek ta emot dig som den sanna förelöparen till hans andra ärofulla återkomst. Han teg och fäste sin blick på diktatorns ansikte.

I diktatorns inre försiggick någonting olycksbådande, i hans själ reste sig en sådan storm av helvetiska makter. Han förlorade fullständigt den inre jämvikten och alla hans tankar inriktades på att inte förlora även den yttre behärskningen. Han gjorde övermänskliga ansträngningar för att inte med ett rytande rusa på talaren och slita sönder honom med sina tänder. Plötsligt hörde han en bekant röst, som inte var jordisk:

”Tig och var inte rädd!”

Han teg. Bara hans dödsstela, förmörkade ansikte förvreds och ur ögonen sprutade gnistor.

Under tiden satt den store trollkarlen i sin vida, trefärgade kläder med underliggande kardinalpurpur och utförde en del manipulationer. Genom templets öppna fönster såg man ett fruktansvärt stort, svart moln stiga upp, och inom kort blev allt mörkt.

Den gamle biskopen från den ryska kyrkan, Johannes, såg med förundran och med förfäran oavvänt in i den tigande diktatorns ansikte.

Plötsligt vek han tillbaka full av fasa, och när han sedan vände sig om, utropade han:

”Mina barn — Antikrist!”

I detta ögonblick for samtidigt med förödande knall en oerhörd klotblixt in i templet och rätt på den gamle. Alla stelnade till av fasa ett ögonblick, och då de bedövade kristna kom till sig igen, låg den gamle Johannes där som död. Blek, men lugn vände sig diktatorn till församlingen:

”Ni har sett guds dom! Jag ville aldrig hans död, men min himmelske fader hämnas sin son som han har kär. Det är nu avgjort. Vem vill strida mot den Högste?”

Och han gav order åt sina sekreterare att de skulle skriva att det ekumeniska mötet hade erkänt den suveräne romerske imperatorn och hela världen som sin ledare och Herre.

Plötsligt skallar högt och förnimbart genom templet ett enda ord: ”contradicitur!” Påven Petrus den andre har rest sig i vrede och slungar bannstrålen över diktatorn och överlämnare denne åt Satan, hans fader. Under det att påven talade nedkallade den falske profeten på nytt eld från himlen. Påven Petrus II faller död ner.

”Så skall för min faders hand alla mina fiender omkomma,” sade diktatorn. ”Må de gå under” instämde de darrande prelaterna. Härskaren vände sig om och gick långsamt bakom podiet ut till dörren, stödd mot trollkarlens axel och med hela skaran av sina anhängare.

Men professor Pauli går till estraden och skriver detta budskap, som han läser upp för dem som förblivit ståndaktiga:

”Till vår ende återlösare Jesu Kristi pris! Sedan vår gode broder Johannes, kristenhetens huvud i Österlandet, i den store lögnaren och Guds fiende avslöjat den i den Heliga Skrift verklige förutsagde Antikrist, och Petrus II uttalat en bannlysning över honom, beslutar det allmänna konsiliet av Guds kyrkor idag inför de döda kropparna av dessa för sanningen dödade Kristi vittnen följande: att avbryta varje gemenskap med den bannlyste och hans skändlig skändliga anhängare och att dra sig undan i ensamhet för att där invänta den ofelbara ankomsten av den sanne härskaren Jesus Kristus.”

De två dödade lades på bårar för att medföras. Men vid utgången av templet vid det nu ödelagda Aram al-Sharif hindras tåget av judiska soldater som tar hand om kropparna för att på diktatorns befallning utställa dessa på Haret Nazara (de kristnas gata.)

De ståndaktiga kristna förbjuds nu att bo i städer och befolkade platser, för att de icke där ”genom sina illvilliga lögner skall förvirra och förföra uppriktiga sanningssökare.” De trogna kristna vandrar hän mot Jeriko. Diktatorn låter följande dag en konklav välja den store trollkarlen till påve efter Petrus den andre och får med milda och kloka ord både den ortodoxa och de evangeliska kristna att erkänna den nya påven som sitt överhuvud.

”Jag är en lika uppriktig anhängare av den ortodoxa och den evangeliska kyrkan, som jag är en uppriktig katolik,” sade diktatorn hjärtligt och kysste greken och tysken. Nu vidtog ett praktfullt skådespel, anordnat av den store trollkarlen, och allmän förlåtelse för alla föregående, nuvarande och tillkommande synder meddelades på otaliga vackra meddelanden som kom i posten till de flesta människor på jorden.

Men för de hårt trängda sanna kristna, som långt borta vid Jerikos kullar i sin nöd blivit ett hjärta och en själ, skingrades det nattliga mörkret genom en klar glans. Ett mäktigt tecken syntes på himmelen. Uppenbarelsen stod stilla en stund och rörde sig sedan åt söder. Låt oss följa det, sade de alla. Deras vandring gick nu mot de arabiska öknarna, och till dem sluter sig undan för undan skaror av verkliga sanningssökare. Men då sanningens vänner således kom bort, kunde den nya påven obehindrat genom sina underverk och väldiga stordåd vilseleda alla ytliga kristna, som ännu inte hade känt igen Antikrist.

Han förklarade att han på grund av sin nyckelmakt hade öppnat dörren som skiljde alla jordbundna människor från den övernaturliga världen, och människornas gemenskap med demonerna blev ett allmänt erkänt faktum, och så uppstod nya, hemska arter av mystisk otukt och demonisk vetenskap. Höjdpunkten av den mänskliga förmätenheten, förkroppsligad i världsdiktatorns person nåddes, då denne proklamerade sig som den ende sanne Livgivaren och Världsalltets Största Gudomlighet.

Dithän skulle det få gå men icke vidare. Det judiska folket, som hittills med hänförelse hyllat honom som sin messias och frälsare och med honom slutit ett fast förbund i tacksam tillit till hans försäkran om att hans huvuduppgift var att återställa Israels världsmakt, reste sig i uppror mot honom. Denne lysande härskare visade sig inte ha någon kunskap i Israels lag.

Den gränslösa och glödande anslutningen till Israels förmodade frihetskämpe och utlovade messias, förvandlades till ett lika glödande och gränslöst hat mot den listige bedragaren, den fräcke diktatorn. Hela Israel reste sig som en man, och dess fiender såg med förvåning att Israels gamla styrka levde i djupet av deras bröst, inte på grund av beräkning och girighet utan av egen kraft – på grund av messiastron och århundradens innestängda känslor. Diktatorn flyr undan de förbittrade judarna och uppenbarar sig snart i Jordanien med en oöverskådlig här av olika hedniska folkslag. Men jorden vredgas under dessa härar och antikrist kan inget göra.

Då inträffar det underbara! Väldiga blixtar korsar himlen från öster till väster, och Kristus nedstiger på oljeberget i segrarmantel och med märken efter spikar och sår. Tempelberget rämnar och Israels barn ser då ”vem de stungit haver”[3] och de förstår nu äntligen att han är deras Konung och Messias!

Samtidigt kommer det en skara från Sinai mot Sion, anförd av Petrus, Johannes och Paulus, och från alla sidor sluta sig andra skaror under jubel till dem – det var de av Antikrist mördade kristna som med jubel väckts till liv av sin Herre och Mästare!

Slut på profetian

Här slutar berättelsen som inte behandlar den slutliga världskatastrofen och Antikrists undergång. Den som vill veta något om vad som följer på detta kan studera vidare i Bibeln och på vår hemsida. Lämpliga bibelord att läsa:

1. Rom. 1:18-22

2. 2 Kor. 11:14-15

3. Jämför teosofin

4. Matt. 10:34.

5. Joh. 5:43.

6. ”Den kommande fursten” i Daniel 9: 26.

7. 1 Tess. 5:3

8. Upp. 13:13

9. Upp. 13:12

10. Matt. 24:24.

11. II Tess 2; Upp. 13:13; Dan. 7:8; och 11:36-45; Sak. 11:15-17.

12. 1 Joh. 4:2

13. 2 Joh. 7.

14. Upp. 13:13, 15

15. Upp. 11:8.

16. II Tess. 2:7.

17. Upp. 16:13. Spiritismen kommer att nå en fasaväckande omfattning.

18. Dan. 9:27.

19. Upp. 1:7; Dan. 7:13; Matt. 24:30;

20. Sakarja 12:10 Joh. 19:37