Är
du föremål för eutasani? (dödshjälp) |
||
|
22.4.2005 Skriven av
Mary Therese Helmueller År
1984, då jag arbetade som ansvarig sjuksköterska på en
intensivvårdsavdelning, frågade en 20-årig man mig "Kan
du ge min mamma tillräckligt mycket morfin för att låta
henne somna in?" Jag blev förskräckt. "Jag kan inte
döda din mor", svarade jag. Men det här var bara början.
Nyligen fördes en 80-åring till olycksfallsrummet och en läkare
sade "LÅT OSS TORKA UT HENNE"; en annan patient
dömdes till döden på ett hospice UTAN NÅGON OBOTLIG
SJUKDOM och ytterligare en gång släcktes Ifjol rapporterade New England Journal of Medicine om att 1 av 5 intensiv-vårdssjuksköterskor har använt sig av att påskynda döden för de obotligt sjuka. Jag tror att procenten är mycket högre. Jag har arbetat tillsammans med sjuksköterskor som även har överdoserat sina föräldrar. Ingen känner exakt till antalet dödshjälp i USA, men Dr Dolan från universitetet i Minnesota påstår att 40 % av alla rapporterade dödsfall handlar möjligtvis om konservativ värdering. Ifall det här stämmer, dödar USA med hjälp av dödshjälp, fler än i Nederländerna där det också är illegalt men allmänt praktiserat. Kände du till att många läkare och sjuksköterskor som vi lägger vår tilltro till, öppet talar om hur de tänker gå till väga vid dödshjälp? I själva verket talar de också om hur de ska avsluta sitt eget liv när de uppnår 65 år ålder eller innan de får någon sjukdom. Somliga överväger att stjäla mediciner för att själv kunna ge sig en dödlig injektion. Tänk på det! De här är samma människor som vill avgöra vilket värde ditt liv har. Om de inte respekterar sina egna liv, hur kan de då respektera ditt? Jag är
legitimerad sjuksköterska i St. Paul, Minneapolis med femton års
erfarenhet från intensivvård. Min kännedom om dödshjälp
härstammar inte bara från mina erfarenheter från intensivvården
i två städer, utan den kommer från personlig tragedi
och förlust år 1995. Jag hoppas att du vill lära dig själv
och andra om hur man skyddar sig själv och sina kära. Jag befann mig då i Mexico City var jag deltog i en pilgrimsfärd och kunde därför inte vara vid hennes sida, så det fanns många frågor jag ville ställa när jag väl återvänt. Läkarna kunde tala om för mig vilken orsaken till hennes död var, så jag började efterforska för att finna svaren och jag lyckades få tag i journalen. Det stod mycket klart för mig att min mormor hade utsatts för dödshjälp! Det framkom tydligt att min mormor blev okontaktbar efter varje gång hon fått smärtstillande medel. Hon kunde vakna upp emellanåt och säga: "Jag vill inte dö, jag vill leva så jag hinner vara med när Johnny blir prästvigd". Johnny var hennes barnbarn och han studerade i Rom för att bli präst. Även om behandling med lugnande medel är en av de vanligaste för gamla, fick hon omedelbart diagnosen stroke (hjärnblödning). När hon föll i koma, utmålades en fullständigt hopplös bild av hennes sjukdomstillstånd och läkarna och sjuksköterskorna rapporterade om att hon hade drabbats av stroke. Sanningen stod dock att finna i sjukhusjournalen som talade om att allt var normalt! Röntgenbilderna tydde inte på stroke eller propp och EEG (hjärnfilm) tydde inte på något anfall och blodomloppet fungerade normalt, så det förelåg inga njurproblem! Hur kan vi veta att koman var drogrelaterad och att alla prover var normala? Varför ljög de? Läser vi då igen i journalen står det klart att "inte kontaktbar" var följande steg i avrättningen. Det finns en order om att man ska förneka medicinsk behandling vid olycksfall. Den medicinska expertisen såg aggressivt på tillståndet "inte kontaktbar" redan när hon togs in för vård, men den togs inte på allvar av min familj innan det visade sig att hon var döende och att allt hopp var ute. Minuterna efter att hon fått diagnosen "inte kontaktbar" fick hon en dos av Dilantin intravenöst under en 18 timmars period. Den försatte henne i en ännu djupare koma, gjorde andningen långsammare och för att kompromittera hjärtkärlsystemet ledde det till en omfattande hemodynamisk instabilitet. Nästa dag blev hon flyttad till ett hospice ch dog vid ankomsten. Dödsattesten löd "Avled av naturliga orsaker" Man fann ingen dödsorsak för min mormor, men två läkare på sjukhuset undertecknade att hon varit dödsjuk och skulle dö inom sex månader. Hur kan sådant få förekomma? Den ena läkaren var chef för sjukhuset, hade varken försökt återuppliva henne eller ens läst journalen. Ännu mer intressant var att finna att den andra läkaren befann sig på semester och återvände tre dagar efter hennes död! Hur kan detta vara professionellt, moraliskt eller juridiskt acceptabelt? Kan var och en förflyttas till ett hospice för att dö? Så verkar vara fallet. Sanningen att säga, så hade det här sjukhuset nyligen varit föremål för undersökningar för att de hade låtit hundratals patienter dö utan någon egentlig dödsorsak. Det här kunde hända även dig! Hur kan något
sådan hända? Ett allvarligt problem ligger i definitionen och
diagnosen "dödssjuk". Dödlig sjukdom definieras som
"icke behandlingsbar eller obotlig sjukdom som leder till döden
inom sex månader". Faktum är, att många kroniska
sjukdomar såsom diabetes och högt blodtryck är obehandlingsbara
och omöjliga att bota utan mediciner såsom insulin och andra
mediciner, och kan leda till döden inom sex månader. Därför
kan människor med någon kronisk sjukdom eller underfunktion
bli nekade medicinsk behandling samt även mat och vatten för
att påskynda döden. De mest utsatta är åldringarna
som kommer till våra sjukhus.
Det var det också för vår familjejurist, ända tills hans svärmor togs in för vård på sjukhus och fick en stroke flera månader senare. Hon blev "okontaktbar" och "föll i koma" några dagar efter det att hon tagits in. Neurologen remitterade henne till ett hospice och gav order om att man inte skulle varken sätta in intravenöst dropp eller en matsond och kallade detta för "uppehållande behandling". Då
kom advokaten ihåg vårt fall och gav order om att man skulle
upphöra med narkotiska medel, att man skulle sätta in intravenöst
dropp och en matsond. Det här gjorde neurologen rasande. Han började
anklaga familjen för att vara okänsliga och inhumana. För
att bevisa sitt ställningstagande började han utföra en
neurologisk undersökning på sin patient. Just då öppnade
svärmor ögonen, stirrade på neurologen och drog hans ansikte
intill hennes och sade klart och tydligt "Ge mig vatten att dricka!"
Det visade på att hon var vaken, pigg och närvarande. Han var
rasande men avbeställde transporten till hospice och gav order om
att man skulle lägga in intravenöst dopp och en matsond. Flera
veckor senare blev hon utskriven och prövade samhällets trampkvarnar!
Hon räddade sig från döden med en enda mening. Olyckligtvis
har inte många samma chans som min svärmor. En stroke är
inte dödligt, men frånvaro av mat och vatten kan vara det! Britta
Svensson: Cancerpatienter
riskerar att dö i väntan på vård |