Minnesvärlden
Liten
ordlista
Den objektiva minnesvärlden
Vi befinner oss nu utanför den
fysiska och den andliga världen. Tankeförmågan finns kvar men det existerar
inte längre några kopplingar till materiella företeelser. Den oförgängliga
själen söker fortfarande förnimmelseobjekt och det som kvarstår är beständiga
minnesspår av det fysiska och det andliga livet. Dessa spår utgör summan av
människans alla handlingar, gärningar och meriter. Materiella kroppar förgår
men minneskroppen är evig. Människor anländer till den
sjunde sfären från underjorden såväl som från himmelriket. Alla kan de gå in
i sin livsbana och följa förloppet. De är på inget sätt begränsade till den
aktuella livsperioden. I själva verket ser de hela sin mänskliga utveckling
på jordklotet och på andra planeter. En till synes ändlös räcka av liv
alltifrån det minimala partikelväsendet upp till den nuvarande gestaltningen.
Var och en av dessa gestaltningar utgör minneskroppen. Den subjektiva minnesvärlden
Det är en mycket behaglig
upplevelse att se tillbaka på levda liv, i den sjunde sfären är alla visioner
befriade från obehag och smärtförnimmelser. Vi ser dem inifrån som förut men
nu i ett helt annat ljus. Till sist blir människan likafullt mätt även på
dessa berikande återblickar. Hon lämnar nu visionen av den sinnliga tillvaron
och i analogi med tidigare skeenden faller hon in i omedvetande. Åter vid
medvetande ser hon två olika ljus manifesteras. Det anses givet att hon skall
uppsöka det primära vita ljuset men i dessa höga sfärer finns inget
uttryckligt förbud att utforska det andra ljuset (den subjektiva
minnesvärlden). Något hon dock bör ha i åtanke är att denna värld motsvarar
skärselden (med en närvaro av lägre tankeenergier). Det finns även här en
risk att förirra sig i självskapade skräckscenarier. Hon tillåts inte dröja
kvar alltför länge i den långa raden av föreställningsvärldar. I det inre rummet Den subjektiva minnesvärlden
förbleknar, människan har åter sällat sig till ledsagaren, fått en vision och
fallit in i omedvetande. Minnesbilderna är borta, de finns fortfarande kvar
men är nu i ett vilande tillstånd. Själens förnimmelse upphör inte och det
som nu framträder är den sjunde sfären i sin renaste form. Utan sinnliga
eller tankemässiga gestaltningar i verklig eller symbolisk form uppfattar
människan endast en rumslig utbredning, en rymd av vitt ljus. För att återknyta till själens två aspekter kan man säga
att det är sinnesjälen som skapar det
vita rummet, tankesjälen kan sedan fylla
det med tankeformer och det är också vad som sker. Detta inre rum kan kallas
för egenvärlden
eftersom det är människans alltigenom privata sfär. Här är hon oinskränkt
härskare över allt som existerar, den av henne skapade materien måste följa
hennes minsta bud. Hon kan även skapa sig en kropp, helt efter sina
önskningar. Egenvärlden Vistelsen i egenvärlden
erbjuder oändliga möjligheter. I denna sfär är människan regissör, scenograf
och aktör på en gång. I den formbara tankematerien kan hon bygga upp en värld
som skänker henne behag. Hon kan även skapa karaktärer som agerar efter givna
premisser. I egenskap av berättare driver hon handlingen framåt. Kanske
väljer hon en aktiv roll i sin värld, kanske föredrar hon att sväva lite
ovanför och endast observera skeendet. Begreppet tid saknar innebörd
i egenvärlden, ändå är vistelsen inte obegränsad. Sett utifrån perspektivet
Gud/Kosmos är människans tid i denna sfär klart definierad. Ändå strider inte
detta mot människans fria vilja, det föreligger ingen konflikt. I jämförelse
med jordisk tid tillbringar människan ca sex månader i minnes-/egenvärlden.
Men om det jordiska livet var svårt kan man räkna med en längre
vistelse. Det handlar om att utjämna olust och välbehag. Den gudomliga sfären
Uppbrott från självet Förr eller senare kommer den
tidpunkt då människan är nöjd med sin skapande verksamhet i egenvärlden. Det
hon gestaltat var vackert och fulländat men dragningen till de fundamentala
jordiska energierna blir nu allt starkare. Hon vill åter känna den fysiska
kontakten med jord, vatten och luft, hon vill hålla föremål i sina händer och
känna deras tyngd. Viljan att gestalta nyvunna idéer i fast fysisk materia
väcker på nytt en längtan till återfödelse. I det här skedet visar sig
ledsagaren på nytt, han/hon framträder som ett ljus i ljuset. Återigen
smälter människan samman med denna varelse från en annan dimension. Ledsagaren
visar nu upp människans liv i egenvärlden, hennes liv och skapelser, allt i
en simultan och storslagen vision. Så följer en presentation av framtiden,
människan skådar nu rakt in i den gudomliga sfären. Det hon ser framkallar en
obeskrivlig extas och medvetandet släcks. Extasen Vad var det människan såg
under sin extas? Detta beror till viss del på den individuella människans
föreställningsvärld men vissa grundläggande drag kan ändå fastställas. I den
stund människan lämnade egenvärlden fick hon motta ett budskap från
ledsagaren. I ord skulle det kunna lyda så här: ”Du
skall nu gå att möta den högre, universella aspekten av dig själv. Jag
kommer att gå med dig för även min väg slutar här.” I samlad gestalt går de fram
mot en skimrande tron, omgiven av änglar. I tronen sitter någon som har
mänsklig skepnad. När människan kommer närmare häpnar hon för det är som en
spegelbild av henne själv. Spegelbilden talar till henne och innebörden är: ”Jag
är din egen och alla människors universella gestaltning. Är du nöjd
med din livsvandring?” Ett kort samtal följer och spegelbilden avslutar
dialogen med orden: ”Kom till mig!” Ett med Universum
Med orden ”kom till mig”
släpper människan kontakten med sitt själsliga perspektiv. Hon upphör i ett
slag att vara en individ som har en viss utgångspunkt i sin förnimmelse.
Själen införlivas i helheten men finns kvar i betydelsen ”jag är”. Först
infinner sig omedvetandet, efter en tid vaknar hon upp och nu är förnimmelsen
av världen totalt förändrad. Hon är inte längre lokaliserad till en plats,
istället finner hon sig vara överallt närvarande. Människan är inte längre i
kosmos, hon är kosmos. Närmare bestämt är samtliga mänskliga uttryck
delar av hennes kropp. Det mänskliga är mer än bara människor, en myriad av olika
livsformer ryms inom ramen för vad en människa är. Det hon upplever i sin
kosmiska skepnad är alla dessa livsformer, dock inom vissa givna dimensioner
vad gäller perception, rum och tid. Detta förtar inte upplevelsen,
gestaltningen har likväl karaktär av oändlighet. Kosmisk dialog
I sin kosmiska gestaltning kan
människan fortfarande föra dialog med ledsagaren. Men orden behöver aldrig
uttalas, förståelsen är omedelbar. På så vis fortgår en dialog genom hela den
gudomliga sfären. Ledsagaren är emellertid i en helt annan dimension. Medan
den kosmiska människan erfar ett fortlöpande ”nu” upplever ledsagaren
istället ett orörligt ”då”. Innebörden av det sistnämnda är att det förgångna
och framtiden simultant är närvarande. Men i egenskap av ”mänsklig
gud” för den kosmiska människan även dialog med ett oändligt antal mänskliga
väsen i universum. Det är inte en konversation i vanlig mening, människornas
böner, rop och frågor når den kosmiska människan som ett brus. Hon besvarar
alla anrop utan ansträngning. Anropen rör vid henne och reflekteras tillbaka
som olika slags bönesvar. Svaren kommer i den form den enskilde bäst kan
förstå dem i sin aktuella situation. Den andliga gudasfären
Hittills har den kosmiska
människan vistats i det fysiska universum. Så småningom är det ändå dags att
fortsätta. Även i det här höga tillståndet möter gudamänniskan sin välkände
ledsagare (som nu själv är i en kosmisk gestaltning). I det sjunde planets
vita ljus återser gudamänniskan sitt ”kosmofysiska” liv vilket i sedvanlig
ordning följs av en extas och ett omedvetet tillstånd. Framtidsvisionen har
denna gång visat den andliga gudasfären. Att gudamänniskan lämnar den
fysiska världen innebär givetvis inte att platsen blir ”vakant”. Det gudomliga
medvetandet är beständigt, det enda som sker är att gudamänniskan förändrar
sin fokus från den fysiska världen till den andliga. Denna andliga gudasfär
är den upphöjda motsvarigheten till himmelriket. Gudamänniskans universella
kroppsgestalt består nu således av en lättare materia och de uppstigande
bönerna är av en helt annan karaktär. Den gudomliga tankehimlen
Nu har gudamänniskan lämnat
även den andliga gudasfären. I vanlig ordning ser hon två ljus som hon i sitt
upphöjda tillstånd omedelbart igenkänner. Hon kan välja att tills vidare
avböja närvaron av det vita ljuset och istället utforska ljus nummer två.
Detta är uppenbarelsen av den gudomliga tankehimlen, kosmos sublima
tankemateria i en enda mäktig gestaltning. Här framträder inte Gud/Kosmos
i någon objektiv bemärkelse. Istället är det en yttring av hur skaparen
upplever sig själv. Men även här för gudamänniskan konversation med
ledsagaren och med otaliga mänskliga väsen. Vistelsen är inte alltför
långvarig, det är trots allt sfärer av tankemateria och förknippat med vissa
risker. Snart nog går färden mot det vita ljuset. Den gudomliga minnesvärlden
Efter tiden i den gudomliga
tankehimlen följer återblick, extas och omedvetande, som så många gånger
förut. Gudamänniskan är nu i den gudomliga minnesvärlden. Kanske känner hon
sig äventyrslysten och ger sig en tid in i den subjektiva delen av denna
värld. Ledsagaren rycker genast in om hon skulle förirra sig i ändlösa
tankerymder. Men kanske nöjer hon sig med att gå in i den objektiva minnesvärlden
och betrakta reella tilldragelser. I den gudomliga minnesvärlden
framträder den mänskliga historien i alla dess skepnader och manifestationer.
Här finns alla mänskliga uttryck representerade, allt från de minsta mänskliga
partiklarna, genom en mångfald inkarnationer och upp till osedda
hypergalaktiska superväsen. Men det är inte bara en livsväg som framträder, i
själva verket skådar hon samtliga befintliga mänskliga livsvägar, allt i en
enda fundamental kosmisk gestaltning; hon själv. Den gudomliga egenvärlden
Den kosmiska människan har
just upplevt återseendets glädje i den gudomliga minnesvärlden. Nu vaknar hon
upp i den universella motsvarigheten till den individuella egenvärlden. Detta
är i sanning den skapande gudens arena. Här kan hon bygga upp sitt ideala
kosmos. Materien svarar henne ögonblickligen, väsen och gestaltningar är
ständigt redo att uppfylla alla hennes intensioner. Det är en spektakulär
kontrast till den individuella människas begränsningar. Den kosmiska människans tankar
och skapelser tar sig nu allt mer jordiska uttryck. Till och med upplevelsen
av allsmäktighet börjar framstå som trivial. Saker och ting manifesteras utan
ansträngning, det hela är nästan lite för lätt. Hon ser den individuella
människans knogande och stretande i världsliga angelägenheter men hon kan
inte minnas att det var obehagligt. I stället framstår jordemänniskans liv nu
som ett ideal, som en spännande utmaning. Återfödelsen
Ungefär sju år av jordisk tid
har gått sedan människan dog från den fysiska världen. Nu gör sig ett
gudomligt väsen redo att återinträda i det jordiska. I den gudomliga
egenvärlden har gudamänniskan strålat samman med sin ledsagare. Som förväntat
ställer denne sin fråga men formuleringen lyder: ”Är du redo att
återfödas?” Gudamänniskan är redo och presenteras nu en återblick av sitt
självskapade universum. En framtidsvision följer. Omedvetande. Framtidsvisionen gäller
jordelivet. Gudamänniskan ser sin födelse, sina föräldrar, sin blivande
livsmiljö. Hela det jordiska livet från början till slut framträder i denna
ögonblicksbild. Livet som väntar ligger på en högre mognadsnivå jämfört med
det förra livet. Kanske har hon även nått så långt att en ny kategori av
personlighet väntar. Kanske har hon efter en rad av liv nått fram till en
förändrad livssyn, gudstro. Kanske väntar en mer utvecklad livsform. I sjätte månaden av moderns
graviditet tar själen sin boning i fostret. Den observante ser kanske en
skillnad från en dag till den andra vad gäller moderns utstrålning. Det ännu
ofödda barnet svävar runt i tankarnas värld. Minnet från det tidigare livet
finns kvar i barnets minneskropp respektive visualkropp. Men födelsen och det
påtagliga fysiska livet tränger undan de subtila hågkomsterna. Återigen måste
minnet av det förgångna inpräntas i den nya kroppen. Epilog
Vad kan man säga om
sanningshalten i den här visionen? Min övertygelse är att skildringen ger en
rimligt god bild av ett faktiskt förhållande. Men en lika stor sanning är att
felaktigheter alldeles säkert smugit sig in. Jag har ingen direkt tillgång
till översinnlig information, som de flesta andra måste jag ösa ur ”visdomens
källa”. Men detta är en aktiv och mödosam process, det är lätt att bli
oaktsam. Jag har ibland tänkt: ”Just det här fenomenet har jag en
tillräckligt god uppfattning om”. Senare har det dock visat sig att analysen
var otillräcklig. Jag hoppas således på
överseende med eventuella misstag. Det hinsides är i många avseenden en
snårskog, att gå vilse är inte alls svårt. Det gäller inte minst ordens
belastning, vissa kända begrepp betyder olika saker för olika människor. Jag
vill därför redan nu meddela att skriften uppdateras om nya fakta skulle
komma i dagen. Skildringen ger för övrigt endast antydningar om vissa universella
förvandlingscykler som utgör stommen i hela skapelsen. Att redogöra för
dem kan möjligen vara en så vansklig uppgift att det inte ens låter sig
göras. Som en avslutning vill jag dock
(i sten) hugga in tre grundsatser: -
Själen är evig
och oförgänglig. -
Döden är endast
ett övergångstillstånd. -
Gud/Kosmos är
en oskiljaktig del av alla väsen. Välgång och lycka åt
alla. Sidan uppdaterades: 2004-11-21
|