Över floden Styx
Liten
ordlista
Låt oss åter erinra oss om att
det mycket sällan behöver äga rum några reningsprocesser i den första döden.
Merparten av alla människor sällar sig direkt till det vita ljuset utan några
större avvikelser. Så vad sker nu, när den första döden är lyckligt och väl
avklarad och människan frigjort sig från sina fysiska kroppar? Låt oss gå vidare,
för färden mot de andliga världarna är ännu inte avslutad. De två ljusen
En människa som passerat
gränslinjen och därmed skilt sig från sin fysiska gestaltning faller en kort
tid in i omedvetande. Ledsagaren har förberett henne på detta men uppvaknandet
i en annan verklighet kan ändå bli förvirrande. När vi sover drömmer vi och
när vi dör från den fysiska kroppen hamnar vi också i drömmarnas värld. Men
drömvärlden och den kollektiva tankevärldens nedre sfärer är inte vårt
färdmål, vi måste vidare till den andliga världen. Människan i detta skede är
fortfarande i en övergångsfas. Liksom hon släppte tre av sina fysiska kroppar
måste hon nu även släppa tre av sina psykiska kroppar. Detta är en process
som människan aktivt måste deltaga i och vägen dit går via ledsagaren och det
vita ljuset. Vid uppvaknandet ser människan det vita ljuset men även ett
annat mer dunkelt ljus. Det senare är välbekant eftersom det representerar
jordelivet, denna gång dock i tankegestaltning. I den grekiska mytologin
berättas om floden Styx som människorna efter döden var tvungna att passera
för att komma till Hades, dödsriket. Floden bevakades av en färjekarl vid
namn Karon. Inom symboliken är även passagen av en flod traditionellt
förknippad med hinder och fara. Det blir här tydligt att den farliga floden i
själva verket är den jordbundna tankevärlden med dess udda naturlagar, illusoriska
gestaltningar och subjektiva förlopp. Människor befinner sig
ständigt i olika skeden och utvecklingsfaser. En människa som är mätt på livet
eller ”vis av år” har inga svårigheter att avstå dragningen från de jordiska
energierna och omedelbart uppsöka det vita ljuset. Det kan vara svårare för
en person som dött helt ung, eller som i ett kosmiskt perspektiv är en ung
själ i den mänskliga sfären. Dragningen till den ”jordnära” existensen blir
oemotståndlig och personen väljer att gå mot det dunkla ljuset. Skärselden
Att komma direkt från det
fysiska jordelivet och kastas in i den personliga eller kollektiva
tankevärlden innebär i vissa fall problem. Förutom de uppenbara olikheterna
som beskrivs i stycket ”tankevärldens naturlagar” finns
även skillnader vad gäller förhållningssätt människor emellan. Medan den
jordiska tillvaron är individuell och tävlingsinriktad bygger den kollektiva
tankevärlden snarare på samarbete och medkänsla. En person som således försöker
tillämpa den fysiska världens regler i tankevärlden utsätts förr eller senare
för motgångar. Försöker han göra karriär dyker snart individer upp som är
minst lika förslagna som honom. Hans eget sinne förleder honom eftersom den
psykiska materien omedelbart gestaltas på tankens bud. Blotta rädslan för att
hans affärsverksamhet inte skall blomstra leder till att aktierna störtdyker
på börsen. Över huvud taget all
verksamhet som grundar sig på begär efter makt och rikedomar skapar i den
inre världen en neråtgående spiral av motgångar och olycka. Därav benämningen
”skärselden”, ett slags helvete baserat på ett sinnestillstånd som inte
harmonierar med tankevärldens rådande energier. Men det är ett helvete med
ett syfte och det syftet är att anpassa individen till en avgjort mer
behaglig tillvaro i det andliga livet. En människa är aldrig
utelämnad eller isolerad i tankevärldens lägre sfärer. Skulle hon bli
insnärjd i sina föreställningar eller gå vilse i ett självskapat scenario
behöver hon bara be om hjälp. Skyddsänglar finns hela tiden i bakgrunden och
är ständigt redo att gripa in. När väl människan är redo att gå vidare kan
skyddsänglarna lyfta henne ur skärselden och färden går nu som förut mot
ledsagaren och det vita ljuset. Där vägen delar sig
Det postfysiska livet
kan grovt indelas i två livsområden. Dessa framträder som subtila sfärer där
människan vistas efter döden. De tre tyngsta kropparna i jordklotets psykiska
gestaltning bildar det som kallas underjorden. De lättare sinnliga
(andliga) kropparna utgör himmelriket. Som framgår av namnet
underjorden är de tyngre psykiska kropparna belägna under jordytan,
himmelriket finner vi i jordens atmosfär. Vistelsen i underjorden är
förknippad med materiella företeelser, lite förenklat kan man säga att det
handlar om god mat och dryck, sexuella utlevelser, makt, ära och egendom. Det
som hör till himmelriket handlar mera om fulländad konst och kultur,
vetenskap och filosofi samt altruistisk, platonisk kärlek. Gränsen mellan
underjorden och himmelriket är tydligt definierad och människan kan inte ta
del av båda dessa områden, hon måste välja mellan dem. Det finns en sinnebild, en
arketyp, som skildrar människans dilemma inför detta val: Bilden visar en
vandrare som går på en väg och närmar sig ett vägskäl. Den ena vägen viker av
nedåt dalen, den andra går uppåt bergen till. Vilken väg ska han välja? Vid
vägskälet sitter en eremit eller kanske en tiggare. Vandraren frågar om råd
men eremiten ger undvikande eller tvetydiga svar. Kontentan i sinnebilden är
att var och en själv måste ta detta beslut. Eremiten i liknelsen motsvaras
i själva verket av ledsagaren. För när människan klarat av anpassningen till
mer harmoniska energier (skärselden) måste hon välja mellan det bekväma (men
kanske något ytliga) livet i underjorden eller det krävande, men mer
berikande livet i himmelriket. Att välja den enklaste vägen är inte
självklart. Baksidan av medaljen är att hon då ”avkläds” kulturella meriter,
samlade i högre sinnliga och högre psykiska kroppar. Människans utveckling
Individuell och kollektiv
utveckling är den fundamentala drivkraften i kosmos. Att avstå från att välja
är inget alternativ, ledsagaren tillåter det inte. Det är fullt möjligt att
utvecklas som individ i underjorden men enbart inom dess givna ramar. För den
som vill avancera framåt och arbeta med hela sitt mänskliga spektrum är
emellertid himmelriket enda alternativet. Men däri ligger ett oeftergivligt
villkor, man måste avkläda sig sina ”jordiska laster”.
Vistelsen i underjordiska
eller himmelska sfärer kan ses som en aktiv semester. Jordelivet är krävande
på många sätt, viloperioder är en nödvändighet. Om den enskilde söker sig
till underjorden eller till himmelriket handlar mycket om var hon befinner
sig emotionellt, mentalt och själsligen. Förr eller senare kommer varje
människa till en punkt när det materiella förlorar i status och det himmelska
framstår som allt mer lockande. Det föreligger ingen som helst
värdering av vilken universell utvecklingsfas människan råkar befinna sig i.
En upphöjd fas är inte bättre, bara annorlunda. En grottmänniska skulle inte
ha något större utbyte av en himmel genomsyrad av klassisk balett eller
konsthistoria. Det finns ett paradis för var och en och man kan vara
fullkomligt trygg i förvissningen att den enskilde kommer till rätt plats.
Den andliga världen fungerar så, lika dras till lika. Låt oss följa en människa
som nått en bit på vägen, hon vill inträda i himmelriket. Hon vill ansamla
mer visdom och nå utöver gränserna för sin befintliga erfarenhet och kunskap.
Prövningsproceduren
Återigen utanför världen, i
den sjunde sfärens vita ljus, får nu människan nya instruktioner om vad som
väntar. Hon måste lägga bort de tre tyngre psykiska kropparna för att kunna inträda i de
himmelska sfärerna. I den processen kommer hon att utsättas för tre
frestelser motsvarande vissa bindningar och begär till världsliga
företeelser. Hon måste därvid aktivt avstå från den aktuella verksamheten,
som för henne framstår som oerhört lockande. Varje prövning innebär en
konfrontation med aktiviteter i underjorden (den nedre kollektiva
tankevärlden). Orten är utvald i enlighet med människans universella
utvecklingsnivå och individuella tankeklimat. Om människan kan bemästra
lockelsen betraktas prövningen som avklarad. Efter varje lyckligt genomförd
prövning presenterar ledsagaren en sammanfattning av det övervunna hindret
samt ger en beskrivning av nästföljande moment. Första prövningen Prövning nummer ett avser att
balansera känslolivet och övervinna rädslor. Det kan handla om att avstå från
girighet, vi kanske frestas med ovärderliga konstföremål, fantastiska
skatter, titlar och domäner. Eller så gäller det hat, vi utsätts för en
provokation och utmaningen ligger i att avstå från hämndaktioner. Kanske
består prövningen i att inte försjunka i bottenlös sorg efter en olycklig
tilldragelse. En prövning kan gestaltas på oändligt många olika sätt. Andra prövningen Den andra prövningen går i
regel ut på att lägga ifrån sig sina begär men även sina hämningar inom
sexualitetens område. En man kan uppleva att inget längre hindrar honom att
förverkliga alla sina erotiska fantasier, ändå måste han avstå möjligheten.
En kvinna möter kanske till sist den drömprins hon aldrig fann i livet, trots
det måste hon lämna honom och gå vidare. Varje prövning är alltid
”skräddarsydd” till att bringa den enskilda människans liv i jämvikt. Tredje prövningen Denna prövning handlar
vanligtvis om att kunna avstå från fantastiska maträtter och drycker som av
allt att döma verkar vara anrättade just för vår skull. Doften och smaken
från dessa kreationer överträffar alla våra önskningar. Likasinnade
personer vinkar inbjudande och säger kanske: ”Kom, här finns mat i överflöd. Skynda
dig!” Dock, för en person som aldrig unnat sig en skälig måltid kan
prövningen istället handla om just det; att avstå själva askesen. I och med att människan klarat
av den tredje prövningen är hon fri att träda in i de himmelska sfärerna. Vi
kommer att resa genom dessa sfärer och beskriva dem men det kan vara av värde
att först beskriva en del komplikationer som kan uppstå under
prövningsproceduren. Komplikationer
(i den andra döden) Reningsprocessen Det är fullkomligt naturligt
att låta sig ryckas med av olika lockelser. Vanor och begär är starka
faktorer i våra liv. En människa i den kollektiva tankevärlden som ”trillar
dit” under en prövning behöver därför inte skämmas alltför mycket. Dock
kommer hon inte tillåtas att slå sig till ro i en tillrättalagd tillvaro. I
den andliga såväl som i den fysiska tillvaron sker all utveckling i cykliska
förlopp. Målet är alltid att avancera mot en större livsupplevelse. Det är
därför regel att ledsagaren rycker in när en människa ”fastnat” under en prövning
och inte kommer vidare av egen kraft. Dragningen till det materiella
är oerhört stark, den enskilde kanske inte förmår eller vågar utmana begäret.
Ledsagaren kan då rena människan med hjälp av hallucinationer vilka anknyter
till hennes aktuella livssituation. De obehagliga visionerna pågår under sex
nätter. Inledningsvis är synerna milda, ledsagaren framträder själv, vädjar
en första gång, uppmanar en andra och befaller slutligen väsendet att befria
sig från lockelsen/avarten. Mot slutet gestaltas tre demoniska
mardrömsscenarier. Dock upphör de så snart människan ändrar attityd och
avstår sitt invanda livsmönster. Domen
Man måste beakta att det
mänskliga sinnet är en komplicerad företeelse, världen i sig är inte alltid
så enkel att överblicka. Missförstånd och komplikationer uppstår lätt. Det
händer därför att vissa människor förhärdar sig och genomlider alla sex
hallucinationer, om det nu beror på rädsla, trångsynthet eller andra
faktorer. Går processen så långt ställs människan till svars för sina
handlingar. Hon möter nu ledsagaren i gestalten av domare. Människan kommer i denna stund
hävda: ”Jag har inte gjort något fel.” Ledsagaren kan dock visa, bortom allt
tvivel, att människans ”onda” (själviska) gärningar överväger de goda. Om
människan ännu i denna stund ej gör avbön verkställs domen. Detta innebär att
människan avkläds de högre kropparna och strandsätts på sin prövningsort (i
underjorden). Ledsagaren kan nu endast vänta på att människan självmant
väljer att gå vidare. Himmelriket
Eventuella komplikationer i
den andra döden är trots allt undantag, eller om man vill, ”olycksfall i
arbetet”. Låt oss därför raskt återgå till människan som just klarat av sin
tredje prövning och som nu i triumf går att uppsöka sin utvalda andliga ort. Återblicken (den
andra) I samband med att människan nu
lösgör sig från de lägre psykiska kropparna presenteras en återblick av
livet. Skillnaden från återblicken i den fysiska döden är att människan nu
ser sitt liv utifrån sin egen upplevelse, det är en subjektiv betraktelse.
Liksom förut avslutas visionen av en extatisk bild av himmelriket följt av en
kort period av omedvetande. För människan som självmant
uppsöker underjorden är förloppet något annorlunda. Först överger hon sina
högre sinnekroppar, därefter de högre psykiska kropparna. Under extasen ser
hon sin tilltänkta vistelseort i underjorden och för henne är det trots allt
en inspirerande syn. Tillvaron är ju så vist ordnad att var och en med
nödvändighet kommer till rätt plats. Himlens port
De prövningar som människan
genomgår äger alla rum i den kollektiva tankevärldens lägre sfärer, en
relativt dunkel omgivning. Men för den som klarar svårigheterna väntar en
helt annan upplevelse. Det finns en klar och distinkt gräns mellan
underjorden och den andliga världen. Hur vårt sinne uppfattar denna passage
mellan mörker och ljus är en subjektiv betraktelse men i allmänhet framträder
gränsen som en enorm och strålande port. Denna port har vi passerat
oräkneliga gånger eftersom vi alla är eviga varelser. När vi ser porten
känner vi intuitivt igen den och vet vad den står för, dess uppenbarelse är
starkt inpräntad i det undermedvetna. I portens absoluta närhet mullrar en
djup och dov ton vars frekvens är fundamental för vår del av kosmos. Om vi
inte är på väg in är dörrarna stängda men i dess kanter kan vi ändå se ett
strålande ljus sippra ut. Ankomsten
Den döende människan har just
lagt av sig den sista av de tre tyngre psykiska kropparna. Nu föds hon in i
det sanna livet. Himlens portar öppnas på vid gavel, just för henne. Ljuset
och strålglansen kan inte beskrivas. Hon ser att många kommer för att möta
henne. En del av dem känner hon igen, andra minns hon inte än men förstår
intuitivt att de är förbundna med henne på ett eller annat sätt. Detta är himlens
första sfär, Kultursfären. I Kultursfären fortlever
människan i den andliga kropp vi i stycket ”sinnekroppen” beskrev som atomkroppen. Den enskilde antar
formen, gestaltningen av den person de var i blomman av sin ålder, denna gång
dock utan sjukdomar eller handikapp. Barn som dött tidigt i livet fortsätter
som barn även i de andliga sfärerna. Vistelsen i de högre sfärerna kan ses
som en viloperiod eller semester från den i regel arbetsamma fysiska
tillvaron. De andliga sfärerna
Himmelriket är ingen
slutstation, människan är så att säga på resande fot genom de tre högre
sfärerna. Övergången mellan sfärerna är oftast helt odramatisk. Hon kan helt
stilla somna in en dag på ett ställe varefter hon vaknar upp i en helt annan
omgivning. Samtliga sfärer äger stor skönhet men de har olika kännetecken som
vi här kan beskriva i korthet. Kultursfären Den första himmelska sfären
inleds med helande och introduktion i det nya livet. Därefter kan människan
ta del av verksamheten. Kultursfären är nyskapandets område, nya färdigheter
och förmågor som grundläggs här kommer hon senare förverkliga i fast fysisk
materia. Det kan handla om konstnärliga uttryck i färg och form. Det kan
gälla att utveckla nya metoder inom botanik, pedagogik eller varför inte
bergsklättring. Listan kan göras lång. Förståndssfären I denna sfär utvecklas nya
idéer i fråga om bland annat teknik, elektronik, astronomi och matematik. Hur
kan nya landvinningar inom dessa områden förbättra människans villkor under
den jordiska tillvaron? Vad skall forskningen ha för inriktning, var skall
man lägga tyngdpunkten? Dessa är några av frågorna man fördjupar sig i. Det
finns även en skola för analys, logik, kreativt tänkande samt filosofi i alla
dess former. Empatisfären Den tredje himmelska sfären är
den altruistiska kärlekens och medkänslans område. Här har människan
möjlighet att aktivt träda i det godas tjänst. Empatisfären är utgångspunkten
för skyddsänglarnas verksamhet på olika områden i livet. Men här finns även
tillfälle att utöka kunskapen om människan i sitt sociala sammanhang. Det
handlar om psykologi, intuition och parapsykologi. Slutligen
kausalitet och karma, lagen om orsak och verkan. Tiden i himmelriket
Sett utifrån jordiska
förhållanden tillbringar människan två år i varje himlasfär. Eftersom det är
en harmonisk tillvaro fri från sjukdomar går ingen tid förlorad. Det finns
dagar och nätter även i himmelriket. Dagarna är i regel fyllda av
verksamheter, ändå är sömnbehovet betydligt mindre än på jorden. Det finns
ingen känsla av prestation eller stress, var och en gör ju vad han eller hon
helst åstundar. Rekreation och lek är en del av vardagen och glöms inte bort. En människa som fullgjort sin
tid i den aktuella sfären förstår intuitivt när det är dags att gå vidare.
Övergången mellan de himmelska sfärerna sker helt spontant. Människan somnar
in i en sfär och vaknar upp i en helt annan omgivning. Men även här finns människor
hon känner igen sen tidigare och hon är snart inbegripen i denna sfärs
göromål. Nu har hon en ny subtil kropp, den tidigare är upplöst men förmågan
att återskapa den finns fortfarande kvar. Att bryta upp
Även vistelsen i himmelriket
har ett slut. Ca sex år har gått av jordisk tid, undantaget är barn som dött
från den fysiska världen i mycket unga år, de tillbringar i regel betydligt
mindre tid i de himmelska sfärerna. Människan är nu klar med sina göromål i
empatisfären och det är dags att ta farväl av gamla och nya bekantskaper. Men
många intryck och idéer har kommit till och redan nu framträder en begynnande
lust att återvända till den fysiska världen. När människan lämnar
himmelriket dras hon återigen till det vita ljuset, ledsagaren väntar som
alltid. I den andliga tillvaron förekommer inga komplikationer, ledsagaren
kan genast ställa sin obligatoriska fråga: ”Är du beredd att dö?” Nu handlar
det alltså om att dö från den andliga världen. Förutsatt att människan är
redo ser hon nu en återblick av sitt liv i himmelriket. Vid gränslinjen ser
hon slutligen sitt kommande liv i den subtila tankehimlen. I himmelska tankesfärer I och med att människan dog
från den andliga världen och släppte banden till sina lättare sinnekroppar,
föll hon också in i omedvetande. Hon vaknar nu åter upp och ser två ljus som
gryr, det ena är det vita ljuset där ledsagaren väntar. Det andra är
jordklotets högre tankesfärer som hon fortfarande är förbunden med genom sina
lättare psykiska kroppar. Människan kan utforska dessa sfärer på egen hand
men ledsagaren ingriper om hon skulle gå vilse. Ett genomgående tema i den
tibetanska dödsboken är att den döde människan genomgår ett antal
svimningstillstånd innan hon återföds. Vi förstår nu att det är varje gång
människan överger sina sinne- eller tankekroppar som detta inträffar. Så sker
även när människan låter sina sista kvarvarande psykiska kroppar upplösas och
inträder som fullvärdig medlem i den sjunde sfären. Hon har upplevt sfären i
ledsagarens närvaro, nu får hon erfara den själv. Joakim R S Nilsson
Sidan uppdaterades: 2004-11-21
|
