Livet
efter detta
Döden och återfödelsen
Liten
ordlista
Prolog
Emellanåt ser man följande
uttalande i böcker och tidskrifter: ”Det enda vi inte kan veta någonting om
är döden, ingen har någonsin kommit tillbaka och berättat.” Men är det
verkligen sant? Är det inte snarare så att historien svämmar över av ordinära
och framstående människor som på ett mycket påtagligt sätt har dött, men som
på en direkt uppmaning från personer på ”andra sidan” vänt tillbaka för att
vittna om ett liv efter detta. På min tidigare arbetsplats
fanns en sjukhuspräst som ibland höll föredrag för personalen. Vid ett
tillfälle handlade det om vård i livets slutskede. Ett par ord präntade sig
fast: ”Döden är ett tillstånd”. Uttalandet var
märkligt och jag förstod det inte då. Långt senare kom jag tillbaka till
dessa ord och nu fanns även tanken på återfödelse med i bilden. Nu tog jag
ett beslut, jag skulle göra en tankeresa, en resa i mellantillståndet från
död till återfödelse. Så blev det! En annan verklighet
När jag var ca 26 år blev jag
mycket sjuk. Under en mycket lång och svår tid kunde jag knappt äta någon mat
alls, till och med vanligt vatten var ett problem. Förståeligt nog rasade
mitt liv sönder och samman. Jag orkade ingenting, mina tidigare intressen
blev omöjliga, alla vänner försvann och jag gled in i en skuggtillvaro.
Allting som kan förknippas med ett liv gick förlorat, med ett undantag; jag
dog inte utan blev kvar i den fysiska världen som en vålnad av kött och blod.
Men under denna
mardrömstillvaro hände något annat. Eftersom min förbindelse med den fysiska
världen var mycket begränsad öppnades en dörr upp till den andliga världen.
Det skedde gradvis och under många år. Den insikt som kom till mig var inte
av intellektuell art, det var hjärtats kunskap, en ren och intuitiv visdom.
Jag såg människan i ett kosmiskt perspektiv, jag såg hela den gudomliga
planen för liv och död. Var det en tynande kropps hallucinationer? Kanske,
men låt mig ändå försöka beskriva något av det jag såg: I
dödens närhet
Utanför kroppen
En del människor råkar ut för
det som kallas sömnparalys, de vaknar på morgonen helt stela i kroppen
och kan inte röra sig. Detta tillstånd, som kan vara skrämmande, är ett
förstadium i upplevelsen att befinna sig utanför sin fysiska kropp. Min upplevelse av fenomenet (det har hänt
vid ett antal tillfällen) är att det är fullständigt ofarligt. Den starka
rädsla man ändå kan känna (när själen skall till att lämna kroppen) är
troligen en kroppslig skyddsmekanism. Det sägs att shamaner helt obehindrat
kan kontrollera detta tillstånd och göra resor i den fysiska eller psykiska
världen för att inhämta information eller bota en viss krämpa. Ett liknande fenomen är att
vakna (bli helt medveten) fast man drömmer. Vid dessa tillfällen kan man
erfara att man besitter olika psykiska kroppar med olika egenskaper. En kropp
kan motsvara den fysiska kroppen, en annan flyger man obehindrat med bland
kända och okända drömlandskap. Om man vill besöka den kollektiva tankevärlden måste man först bli medveten
i drömmen. Ofta är man inuti ett hus (en symbolisk bild av den egna kroppen).
Man kastar sig då resolut genom ett fönster i huset*, eller uppsöker en
balkong på övervåningen. Passagen genom fönstret kan erbjuda ett visst
motstånd men om man lyckas är man ”ute”. * Pröva för all del inte detta om du
har svårigheter att skilja drömmens verklighet från den vakna verkligheten. Den mörka tunneln
Att ha en
ut-ur-kroppen-upplevelse (UKU) behöver inte alls innebära att man skall till
att dö men det är samma fenomen som uppträder i båda fallen. Många personer
beskriver hur de färdas genom en mörk tunnel vid utträdet ur kroppen. Man kan
ibland få en bild av ingången till tunneln vilken framträder som en brusande
virvelformation. Ibland hörs dånande eller ringande ljud och en del personer
hör även röster under denna fas. Själva tunnelformationen har
med själens varseblivning att göra. Hos människan sitter själens ”fästpunkt”
uppe i huvudet (tallkottkörteln), man kan säga att själskärnan ”landar”
där. När utstrålningen (själsauran) aktiveras flyttar sig dock själskärnan.
Detta beror på att själsauran sväller ut och anpassar sig efter den fysiska kroppen.
Därvid kommer själskärnan röra sig ner mot kroppens centrum (solarplexus) och
ta sin boning där. Nu kan vi förstå
tunnelupplevelsen. Under en UKU börjar själsauran dra sig tillbaka och krympa
ihop. Själskärnan (det lilla svarta hålet) rör sig då upp mot fästpunkten i
huvudet. Under den korta tid som själsauran drar sig tillbaka får själen
ingen information vare sig från sina fysiska eller psykiska kroppar. Själen kan då se ”utifrån sig själv” och resultatet
blir en ibland blixtsnabb ”tunnelfärd” från solarplexus till utträdespunkten
i huvudet. Den fysiska döden
Låt oss nu utan rädsla titta
på vad som egentligen händer när en människa dör. Det enklaste sättet är att
följa en gammal människa som helt stillsamt somnar in när hennes tid är inne.
Hon kan då uppleva att kroppen gradvis paralyseras från fötterna och uppåt.
Hon hör brus och dån och ser sig själv färdas genom en mörk tunnel. Vid
tunnelns slut ser hon ett inbjudande vitt ljus som hon instinktivt känner sig
dragen till. Som ”tunnelresenär” kan hon ha
olika färdmål men resultatet är alltid att själen lämnar den fysiska kroppen.
Hon hör nästan som ett klickande ljud inne i huvudet och i nästa ögonblick är
hon utanför sin fysiska kropp. Kanske ser hon sig själv uppifrån liggande i
sängen eller så står hon bredvid sängen och betraktar sin ”sovande” kropp. Nu
är hon fri att på ögonblicket ”resa” vart som helst i världen, söka upp sina
vänner och ge dem en avskedskram. I det här skedet kan
händelseutvecklingen ta lite olika vägar. Den gamla människan som är helt
klar med livet och som gjort upp med sitt förflutna tar säkerligen raka vägen
till det vita ljuset utan att se tillbaka. Men även om hon är klar att lämna
världen kanske hon vill ta ett sista farväl av sina nära och kära. Hon väljer
då att tillfälligt lämna det vita ljuset och istället uppsöka sina närmaste i
den fysiska världen. Ingen av hennes vänner (utom
kanske någon medial person) kommer att se eller höra henne när hon dyker upp.
Däremot kan de känna en våg av värme strömma igenom sig när de får en osynlig
kram eller kanske en kyss på kinden. De kan bli undrande över denna
upplevelse bara för att senare drabbas av sorg eller saknad när de får ett
oväntat telefonsamtal där det framgår att deras gamla vän nu somnat in för
gott. Ledsagaren
Nu finns inga hinder längre.
Den döende människan ser åter det vita ljuset gry. Det börjar som en
mikroskopisk punkt av ljus som snabbt växer och snart omsluter henne
fullständigt. Hon befinner sig nu utanför världen, hon är i den sjunde sfären
vilken hon upplever genom sin minneskropp.
Här möter hon ett upphöjt väsen, en formlös eterisk ljusvarelse. Detta väsen är ledsagaren,
manifestationen av hennes högre jag. Ledsagaren är tvillingsjälen som delar
hennes livsbana men med en helt annan utgångspunkt. Medan människan upplever
sitt liv utifrån ett nu, upplever ledsagaren samma liv fast simultant.
Ledsagaren ser samtliga händelser samtidigt. Det är en annan livsdimension,
annorlunda fast lika verklig. I en överordnad position har
ledsagaren en återkommande uppgift. Han (el hon) måste finnas till hands i de
situationer när den underordnade själen byter position mellan olika
tillvaroplan. Människan, som ännu inte är slutgiltigt skild från sin fysiska
kropp (vanekroppen), får nu en fråga ställd till sig. Frågan är inte
formulerad i ord men innebörden är solklar: ”Är du beredd att dö?” Återblicken
(den första)
Frågan som ledsagaren ställer
är ingen artighetsfras. Själen är fortfarande i förbindelse med vanekroppen
genom den tunna silvertråden. Processen kan avbrytas eller uppskjutas
om det finns saker och ting som behöver klaras upp först. Men annars, om inga
hinder kvarstår, kan ledsagaren gå vidare med återblicken. Detta är
när människan ser hela sitt liv i blixtbelysning. De flesta känner
förmodligen till uttrycket: ”Jag såg hela mitt liv passera revy”. Återblicken är simultan, ögonblicklig. Ledsagaren kan
dock rikta fokus på viktiga skeden i livet. Det som händer är att
människan tillfälligtvis smälter samman med ledsagarens minneskropp. I denna
stund kan människan för ett ögonblick uppleva verkligheten såsom ledsagaren
själv uppfattar den. Människan ser sitt liv i en omedelbar vision och det som
uppenbaras är den faktiska, objektiva livsvägen, inte hennes personliga
upplevelse av händelseförloppet. Återblicken kan vara en jobbig
erfarenhet. Man får nämligen inte bara återuppleva händelser i sitt liv, man
får även påtagligt erfara hur ens medmänniskor kände i olika
situationer. Om man till exempel talade illa om en person så får man känna på
hur den gärningen upplevdes av personen just då. I återblicken handlar allt
om att frigöra sig från den sinnliga världens tyngre kroppar nämligen vanekroppen,
nervkroppen och plasmakroppen. Dessa tre
kroppar har alla med det fysiska livet att göra och de behövs inte i de
andliga världarna. Gränsen
När återblicken nått sitt slut
inträder en ny fas i dödsprocessen. Nu handlar det inte längre om att se
tillbaka utan om att blicka framåt. Ledsagaren visar nu upp en annan del av
livsvägen, närmare bestämt den som beskriver människans tilltänkta andliga
tillvaro. I en vision ser hon nu en himmelsk vistelseort och de människor som
har sin hemvist där. Denna vision är en höjdpunkt, den är njutningsfylld och
mycket lockande. Människan känner igen personer hon mött tidigare. De vinkar
åt henne och bjuder henne att komma över dit där de är. Den döende människan har i det
här skedet fått mycket klara instruktioner av ledsagaren. De
har aldrig uttalats i ord men skulle kunna låta så här: ”När du når fram
till gränsen kommer du att skiljas från din fysiska kropp. Du
kommer att förlora medvetandet en tid men när du vaknar ser du det vita
ljuset igen. Gå till det ljuset, se inte åt andra ljus.” Det som
ledsagaren avser med ”gränsen” är en skiljelinje där förbindelsen med de tre
tunga fysiska kropparna bryts permanent. Gränsen eller skiljelinjen kan
framträda på mycket olika sätt beroende på hur människans föreställningsvärld
ser ut. Det kan till exempel vara en gräsäng med ett staket på mitten eller
så är det en ravin som korsas av en bro. Människan måste själv överskrida
skiljelinjen men om hon är rädd är ledsagaren vid hennes sida. Med passagen
av skiljelinjen har människan klarat av den första döden, vilket står
för separationen från den fysiska världen. Komplikationer (i den första
döden) Innan vi närmar oss skeendet i
den andra döden (frigörelsen från de tre av de psykiska kropparna) bör
vi granska en del komplikationer som under vissa omständigheter kan uppstå
under den fysiska döden. En hastig död Döden är inte alltid en stilla
och eftertänksam process, det händer att människor rycks bort från livet på
ett ögonblick. Under sådana omständigheter, kanske vid en bilolycka, faller
den drabbade människan genast in i omedvetande och silvertråden slits av. Hon
vaknar upp nästan omedelbart och ser att hon fortfarande befinner sig på
olycksplatsen. Men saker och ting är inte riktigt som de brukar. Hennes kropp
har något transparent över sig och när hon rör vid föremål går handen rakt
igenom som om den bestod av luft. Till råga på allt är det ingen på platsen
som vare sig ser eller hör henne när hon försöker påkalla uppmärksamhet. Sådana här egendomliga
händelser får nog de flesta att inse att de inte längre befinner sig i livet.
Åsynen av den kvaddade bilen och den egna kroppen liggande livlös ger det
definitiva beviset. Detta kan vara ett tillfälle då människan grips av panik
eftersom hon inte längre kan återinträda i sin fysiska kropp. Men det är
inget att oroa sig över för nu framträder plötsligt en person som både ser
och hör henne. Kanske presenterar han sig även som hennes skyddsängel
för det är just vad han är. Han kunde inte förhindra döden, för den var
innesluten i hennes livsväg, men han kan nu hjälpa henne att gå vidare genom
att bejaka det vita ljuset. Om skyddsänglar
Alla människor har
skyddsänglar, de finns med oss från den dagen vi föds. En del människor har
fler än en skyddsängel men det är alltid en av dem som är i ledande position.
Dessa änglar kan sägas vara vanliga människor som nått en högre grad av
utveckling än de flesta av oss här på jorden. I fysisk mening är de varelser
av ”bundet ljus” (se visualkroppen) och de
har sin hemvist i en andlig sfär som genomsyras av stor empati och kärlek. Många människor är fullt
medvetna om sina skyddsänglar och känner dem även vid namn. Somliga barn har
till exempel osynliga lekkamrater under en period i sitt liv. Skyddsänglarna
kan vara behjälpliga på flera områden med de är noga med integriteten. De
griper inte in i en människas liv om det inte är i full överensstämmelse med
vad människan själv vill. De skrider dock genast till handling när en
människa behöver inse att hon just har dött. Förnekelse
Det är en särskilt sorglig
tilldragelse när en person vägrar inse att han inte längre är i livet. Ett
typiskt exempel på detta är den trogne vaktposten som i krigets slutskede
träffas av en förlupen granat och dör. Han vaknar till igen och återtar sin
post, trots att han inte känner sig som förut och trots att materien
uppträder egendomligt. Han tänker kanske: ”Fienden har beskjutit mig med
nervgas som påverkar mina sinnen”. En människa dyker
upp i posteringen som känner honom vid namn och som dessutom påstår att han
nyss dog av en granat. Detta tror inte vaktposten ett ögonblick på, han
förhärdar sig och tänker: ”Fienden är mycket sluga, nu har de skickat en
spion som vill få mig att ge upp”. Ett annat exempel på
förnekelse är en rik människa som under hela sitt liv samlat ihop en mängd
personliga ägodelar och dessutom uppfört storstilade byggnadsverk och
trädgårdar. Plötsligt dör den rike människan men hon kan inte acceptera
faktum, hon vägrar lämna ifrån sig allt hon kämpat så hårt för att vinna.
Inte längre i sin fysiska kropp men närvarande i subtil form gör hon livet
surt för alla inkräktare som försöker bo i hennes hus eller använda hennes
ägodelar. Eller, en människa så besatt av kärleken till en annan att hon går
emot döden själv. Hon dör men vill under inga omständigheter lämna sin
käraste. Döv inför alla varningar blir hon kvar vid sin levande make/maka och
försöker skydda denne för alla faror. Reningsprocessen (i
den första döden) Det är nu på intet sätt
meningen att människan, eller något annat väsen, skall leva permanent i ett
tillstånd som varken är liv eller död. Därför finns det en evig och
universell handlingsplan som syftar till att omvända vilsekomna själar.
Omvändelsen tar formen av en reningsprocess där den vilsne själen genom
hallucinationer eller drömmar bringas att lämna sin vistelseort och snarast
uppsöka befrielsen i det vita ljuset. Låt oss följa en människa som,
mot bättre vetande, flyr det vita ljuset och dras till den fysiska världen. Iklädd
sin ”fantomkropp” (nervkroppen + plasmakroppen) uppsöker hon sin invanda
livsmiljö i ett fåfängt försök att fortsätta livet som om ingenting hade
hänt. Hennes tyngsta kropp (vanekroppen) kan hon inte återvända till, den är
antingen i koma eller så finns den inte mer. Hon tar i det här läget ingen
notis om skyddsänglar som vill vara behjälpliga. Nu framträder i tur och
ordning sex visioner/hallucinationer för den vilsna människan. De
manifesteras nattetid inom loppet av sex dygn. De inledande synerna är endast
att betrakta som obehagliga men mot slutet av de sex dagarna blir de alltmer
demoniska för att sluta i ett veritabelt inferno. Drömsynerna knyter an till
de samlade intrycken i människans tyngsta fysiska kroppar; vanekroppen,
nervkroppen och plasmakroppen. Naturligtvis behöver ingen
enda människa genomlida denna mardrömstillvaro från början till slut. I samma
stund den nödlidande ber om hjälp förs hon omedelbart upp till ljusplanet och kan inleda återblicken
och frigörelsen från de fysiska kropparna. Men det finns människor som är så
ohjälpligt låsta i sina illusioner att inte ens de värsta tänkbara plågor kan
få dem att omvända sig. I dessa fall möter de återigen sin ledsagare, nu i
rollen av domare. Den jordbundnes väg till befrielse
Som det sjunde och sista
steget i reningsprocessen framträder ledsagaren som domare, ofta i en
skrämmande och vördnadsbjudande gestalt. Den vilsne människan har nu en sista
chans att göra avbön annars döms hon att vistas på det fysiska planet som en
gengångare. Detta är ingen avundsvärd tillvaro med tanke på fantomkroppens
begränsningar. Skulle hon falla för domen återstår endast en sak, hon måste
söka inom sig själv för att på alla sätt försöka komma till klarhet om
orsaken till sin svåra situation. I särskilt svåra fall kan
gengångarens vistelse på det fysiska planet ta mycket lång tid. En människa i
en fantomkropp kan inte återfödas direkt till den fysiska världen, vägen till
återfödelse går alltid över andliga sfärer. Den jordbundne är ofta inte
mottaglig för vägledning utifrån. Det enda som återstår är att låta tiden och
omständigheterna verka tills personen i fråga slutligen inser sin hopplösa
belägenhet och ber om hjälp. Risken är obefintlig att en människa blir kvar
för länge som gengångare. Vägen till ljusplanet är alltid öppen. Joakim R S Nilsson Sidan uppdaterades: 2004-11-21
|