Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video
11.11.2007
Källa: Hufvudstadsbladet, 11.11.2007
Skriven av: Marita Walk, förälder
ordförande
Hem och skola i Dragsfjärd
Efter att jag fick reda på det fruktansvärda som hänt inom vår skolvärld och bland ungdomar har jag funderat på vad som håller på att hända. Vi har det bättre ställt med skolan än någonsin, vi har skolhälsovård, vi har skolkuratorer och vi har antimobbningsprojekt. Vi har moderna skolor med datorer och apparatur av det mesta slag, ja listan kan säkert förlängas.
Men, vad hjälper alla dessa saker våra barn och ungdomar om vi alla vuxna, som befinner oss i deras närhet, inte har tid och den kraft att se dessa barn och ungdomar. Vi glömmer att vara deras kärnfamilj, vi glömmer att det inte är samhället och skolan som skall fostra och visa närvaro och lära dessa barn och ungdomar respekt för andra levande varelser. Det är vi som föräldrar som skall axla det största, det ävenså tyngsta ansvaret, för våra barn eftersom det i denna värld som vi byggt upp verkligen är tufft att växa upp.
I denna tragedi pratas det mycket, ja nästan enbart, om vad det nu skall göras i skolan och hur hälsovården skall byggas på nytt upp med mera psykologer och mera främmande människor runt dessa barn och ungdomar. Var finns alla vi föräldrar till dessa illamående barn? Borde man inte ta oss lite i kragen snart? Vi måste faktiskt våga sätta gränser inom den egna familjen.
Det har blivit lite för mycket alla i ett . Vi föräldrar borde vara de bästa på våra egna barn. Vi borde kunna veta hur våra barn mår! Det är säkert inte lätt, men det lönar sig kanske att bekanta sig med datorerna och programmen, att be barnens bekanta att lägga sig i . Vi bör säkert gå en del kurser, men då måste vi offra den tiden det tar eftersom vi själva skapat detta datasamhälle!
Vi måste lära oss att inte leva i morgon, utan att livet är i dag och att våra barn alltid lever i nuet, för dem räknas stunden här och nu, inte det som kommer. Visioner skall man ha, men att glömma att leva med sina barn och sin familj i dag, se problemen, försöka lösa dem tillsamman tror jag att har stor betydelse för ungdomen. Vi måste öppna våra ögon och ta vårt ansvar, inte smyga undan allt. Har man barn och har man familj behöver dessa både kärlek och underhåll.
Att våra skolbarn inte mår bra visar en stor undersökning. Trots att vi gjort allt vi kunnat hittills tycks det inte ha någon inverkan på barnens psykiska välbefinnande. Vi borde kanske gå lite tillbaka i tiden, kanske bromsa lite och vara nöjda en liten tid med det välstånd vi har. Jag tror att hjulen rullar för fort även för barn och ungdom i dag.
I dessa tider då man pratar om att bli allt större och bättre borde man i stället gå in för att göra det som bevisligen är bra: Nämligen skolor som är så stora att alla ryms, men så små att alla syns!
Våra beslutsfattare står inför stora viktiga beslut gällande indragningar och besparingar, vad vill vi med dessa skolindragningar och vad kommer det att föra med sig på längre sikt? Svaren kanske vi har sett nu när denna tregedi är verklighet. Förr visste man bättre, små skolor ger mera trygghet, även ute i samhället, har det sagts.
Jag tror själv stenhårt på den visionen och hoppas att man som beslutsfattare faktiskt har goda grunder för det man gör som berör små byaskolor.