Det är dags att ta itu med Sveriges värsta diskriminering. Den drabbar äldre. Finns det något annat land söder om Öresund eller öster om Gotland i vilket människor ”faller för åldersstrecket”? Finns det något samhälle söder eller norr om ekvatorn, där erfarenhet värderas så sällsamt lågt som i vårt land?

Det tror jag inte!

Pär Nuder försökte för en tid sedan lite putslustigt att orda om ”köttberg”, och hela massmediaarsenalen gick till motattack. Det retade, för att nu inte säga förolämpade, de fysiskt besuttna. Nu har han dragit i med att han tillsammans med Bosse Ringholm ska placeras på ”gubbhyllan”. Och reaktionen på uttrycket, från den etablerade opinionsbildningen, blir inte mycket mer än en gäspning.

Så nyttjas språket medvetet, och förhoppningsvis omedvetet, till att konfirmera ett slags förakt för åldrandet. Respekt för integritet aktualiseras när FRA (Försvarets radioanstalt) eller Thomas Bodström eller Beatrice Ask tränger sig in på individens privata domäner och avlyssnar eller tjuvlyssnar. Kära nå’n, när en medmänniska hunnit upp till 65 års ålder och mer verkar det vara fritt fram att bete sig och uttala sig i stort sett hur som helst och om vad som helst. Om vederbörande.

Det finns ingen risk för vare sig Nuder eller Ringholm eller mig, vi enbart utökar antalet retoriska ansökningar om medömkan, om eller när vi ordar om ”gubbhyllor” och slentrianmässigt låter nedsättande formuleringar om äldre fara ur halsen. Men det finns knappast något som borde uppröra mer än det förakt, den diskriminering, som äldre drabbas av när pensionsdagen infallit. Och Nuder har tydligen en viss fallenhet för den genren.

Kalla det jobbavdrag eller vad som helst, men kom inte och påstå något annat än att det är en lavett rakt i ansiktet på hedervärda, till mogen ålder komna medborgare, som skapat förutsättningar för både Reinfeldt och Sahlin att verka, när man exkluderas från rimliga och rättmätiga ekonomiska förbättringar.

Finns ”gubbhyllan”? Ja, tydligtvis i huvudet på dom som aldrig riskerar att hamna där. För andra bör undanfösandet från levande livet, enligt min uppfattning, kallas något helt annat.
Läs några rader ur författaren Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Just det! Det finns inga frivilliga människoöar. Och likväl är vårt samhälle fyllt av hela arkipelager av isolerade icke-sedda individer. Det borde inte vara svårt att höra ropen från ungdomar som varken funnit sig vara älskade eller beundrade. Det borde inte vara förvånande att de satsar på att bli fruktade.

Men vem har tutat i beslutsfattare och opinionsbildare att vid 65-års ålder upphör, fysiologiskt eller vad det nu kan vara, människans behov av att bli sedd? Då har moralen satt sig så i sinnet att man nöjer sig med om man skulle kunna ingiva medmänniskor något slags känsla för att slippa ensamhetens ångest och fruktan.

Det må verka överdrivet, men jag påstår likväl, att ingen politiker besökt så många olika äldreboenden som jag.

Under mer än 30 år som partiledare har jag från Trelleborg i söder till Tornedalen i norr vistas runt. Ansvariga politiker och föreståndare har lett korridorvandringar och pekat på rokokobyråar skänkta av Lions. Måltidslistor som garanterat tillräckligt med protein har suttit naglade på väggar. Konst som långt ifrån alltid någon har begripit sig på har hängts upp av kulturkommitten. Imponerande yttre miljö!

Men om, om, om det någonstans ska ordas om ”hyllor”, så finns dessa på många, många av vårt välfärdslands äldreboende. I rullstolar och fåtöljer med en evigt surrande tv i rummet, som kanske rent av kallas ”sällskapsrum”, är ensamheten serverad. Dag ut och dag in, i stort sett osedda, är medmänniskor utplacerade och väntar ut sin tid.

Barn som inte får ögonkontakt med någon och får känna närhet tynar bort. Äldres vardag verkar många gånger vara planerad så att livet ska ebba ut. Där i halvcirklar framför den ljudmolande tv:n i sällskapsrummet eller där i det egna rummet, där ingen knackar på förrän maten och psykofarmakan ska inmundigas, hyser vi våra fäder och mödrar och inbillar oss att allt är bra. Som om trygghet och trivsel vore inmurad i väggar och mänsklig värme fanns indragen i golvtiljorna.

Tar jag i? Ja, vem lyssnar annars? Vem ägnar annars de 100 000-tals medmänniskor som inte fläker ut sig i veckopress, såpor och nöjessidor någon tanke. Vem funderar annars över de dagligen använda orden och uttrycken som permanentar vanföreställningen att ålder är en sjukdom och att erfarenhet bör nonchaleras.

Vi kan tala om kvalitetssäkringar och rättvisa och omsorg så att riksdagens talarstol bågnar och fullmäktigerummet ångar men så länge allt detta enbart är omräknat till nog så viktiga krontal fryser själen. Och ordkaskaderna blir inte mycket mer än ljudande cymbaler.

Det är inte mellan SACO och LO som klasskillnaderna finns och kommer att finnas. De finns och kommer att bli än mer tydliga mellan Nuder, Ringholm och många av oss andra som har råd att betala för att bli sedda och de många som inte har det.