11.8.2007

Borås Tidning, 6.8.2007

Birger Schlaug
f.d. språkrör (mp)
birger.schlaug@telia.com

Jag är utshoppad. Drabbades redan för tolv år sedan av smärre symptom, men lyckades trots detta leva ett någotsånär normalt liv.

Men har nu, sedan n ågra år tillbaka, drabbats av ett psykiskt tillstånd av utmattning och bristande engagemang. Utshoppningssyndromet består av tre symptomgrupper: känslomässig utmattning inför köpbudskap, okänslighet inför modenycker och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion. Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov av en platt-TV.

Farligare sjukdom finns inte. Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Statens insatser för att stoppa en epidemi består såväl av mentala injektioner i syfte att få drabbade att förstå vikten av konsumtion, som andra mer praktiska åtgärder i syfte att få tillbaka drabbade från utanförskapet.

Näringslivets insatser består av intensiva kampanjer, i form av reklam- och upplysningsverksamhet, för en bra bit över 50 miljarder kronor årligen - allt för att underhålla människors konsumtionshälsa och för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull.

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser kan resultera i utshoppning. Men också mer personliga brister i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har kan bidra till sjukdomen. Enstaka händelser kan också vara utlösande, som exempelvis en felaktig känsla av att platt-TV har sämre bild än den gamla TV:n, att programmen är lika usla som tidigare och att elräkningen plötsligt är oroande hög.

Många reagerar på konsumtionssvårigheter genom att anstränga sig ännu hårdare, en del undertrycker egna känslor och konsumerar på, trots att tecknen på att orken tagit slut är uppenbara. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig, att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar för att känna tillfredsställelse över att lägga onödiga saker i shoppingvagnen - vare sig densamma utgörs av en reell sådan eller en virtuell.

När man träffar personer som drabbats av konsumtionssammanbrott slås man av att det ofta handlar om en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. När det gäller sådana symptom klagar drabbade ofta på störningar i minnesfunktionen - man har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i budskapen.

Många upplever en ökad känslighet i olika sinnen, somliga känner tillfredsställelse med vad man har och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar.

Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att ta del av tempelutbudet. Det var länge sedan jag började att tvångsmässigt zappa bort från tevereklamen. Nu när sjukdomen slagit ut i full blom ser jag inte ens köpbudskapen i tidningarna. Jag missbrukar dessutom mina rättigheter genom att skriva på brevlådan att jag undanber mig reklam.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag därmed är en belastning för samhället, en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ med alla sina insatser för att förmå mig, och mina olyckssyskon, att bli en aktiv del av det underbara ekonomiska hjul som snurrar allt fortare för vår lyckas skull. Och för våra framtida pensionärers väl.

Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed bättre pensioner, för våra äldre. Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig.