* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

18.6.2006

Skrivet av: Widar Andersson
politisk redaktör Folkbladet
widar@widar.nu
Publicerad: 2006-06-01

Jag har varit riksdagsledamot i sju år. Under åtta år har jag också varit ledamot i en kommunfullmäktigeförsamling. En sak som aldrig upphört att fascinera mig är de nästan totalt tysta människor som jag mött i politiken, personer som under flera år i riksdagen eller kommunpolitiken knappt sagt ett ljud vare sig från talarstolar, på interna gruppmöten eller på nämnd/styrelsesammanträden.

De kommer pliktskyldigt möte efter möte. Men de säger aldrig någonting. Hur kom de in i politiken? Varför stannar de kvar? Vad är det som driver dem?

De tysta är mer fascinerande än den rakt motsatta minoriteten bland politiker, de som babblar i tid och otid. Deras bevekelsegrunder är lättare att förstå. Egot får en kick av uppmärksamheten som riktas mot den som har tagit ordet.

Några saknar dessutom helt enkelt minsta grad av självcensur i sin personlighet. De yttrar sig om allt och alla utan vare sig för- eller eftertanke. De babblar, alltså finns de.

Min fascination över landets tysta politiker skall inte tolkas som någon form av nedvärdering. Däremot undrar jag om inte många tysta politiker nedvärderar sig själva. De tycker att de inget har att säga som inte någon annan kan säga bättre eller som redan har blivit sagt. Vågar inte säga något av rädsla för att bli uttittade eller utskrattade. Eller så är det så att de tysta politikerna oftast instämmer i de förslag till beslut som kommunalrådet/partiledningen presenterat. Därför röstar de hellre än att prata.

Den "tysta majoriteten" är ett levande och påtagligt fenomen i politikens värld. Tjattrare och babblare är undantagen, inte regeln.

Många yngre människor lämnar sina politiska uppdrag efter bara något eller några år. I veckan har Valmyndigheten presenterat en undersökning som visar att drygt 40 procent av de 463 ungdomar mellan 18 och 25 år som valdes in i fullmäktigeförsamlingar vid valet 2002 har hoppat av sina uppdrag.

Jag har svårt att dela den offentliga och politiskt korrekta upprördheten över dessa avhopp. Dels därför att nästan 60 procent faktiskt har härdat ut - vilket inte är så dåligt. Dels - och framförallt - därför att politikens beslutande församlingar med sina tysta majoriteter knappast är någon särskilt naturlig ungdomsmiljö.

Däremot har jag lätt för att ana samband mellan ungdomarnas avhopp och alla tusentals tysta politiker. Ungdomens privilegium är brådskan, tron på snabba måluppfyllelser och längtan efter att utgöra en skillnad, märkas, sticka ut.

Kan eller borde politiken då väsentligt förändras för att bli mer attraktiv för ungdomar? Jag är skeptisk. Utanför storstäderna domineras kommunalpolitiken av fritidspolitiker. I många mindre kommuner finns inte tillstymmelse till någon politisk stödorganisation i form av sekreterare, handläggare eller assistenter. Ansvaret för nya arbetsformer och för systematisk handledning av nya och unga ledamöter vilar således på ett litet fåtal heltidspolitiker och på en stor grupp människor som var och en lägger några timmar i veckan på kommunalpolitiska uppdrag.

Nya politiker förväntas därför i huvudsak anpassa sig till det rådande systemet. Självklart möts också de nyvalda av förväntningar om förnyelse och omprövning. Men medan anpassning kan gå väldigt snabbt så kräver förnyelsen lång tid och tålamod. Ungdomsavhoppen från politiken kan tolkas såväl som en protest mot den egna anpassningen till den tysta majoriteten som mot det tålamod som krävs för att åstadkomma förnyelse i politikens vardagslunk.

Åt detta är inte så mycket att göra. De kommunala ärendena är som de är. Unga människor bör därför inte pressas in i kommunalpolitiken.