Vi har helt ofattbara förändringar framför oss till dess att dagens 10-åringar går i pension. Men så har det skett mycket sedan dagens pensionärer var 10 år också. Vem kunde då tro att det skulle vara dyrare att gå till tapetseraren å få köksstolarna uppiffade än att köra till IKEA och köpa nya stolar?

Alltså dyrare att någon i din närhet arbetar på stolarna under någon arbetsdag jämfört med att hugga ner träd i något av världens hörn, odla, skörda och väva tyg från något annat hörn, sedan skeppa allt detta till en fabrik i Kina där stolarna tillverkas för att sedan skeppas till Sverige. Under samma tid har det blivit helt självklart att köpa nya köksstolar innan de gamla är uttjänta, inte för att det behövs utan för att det skulle vara snyggt med nåt nytt.

Båda dessa faktorer, den industriella utvecklingen och vår attityd till konsumtion, har lett till att vi sedan dagens pensionärer var 10 år lyckats köra jordens tillstånd i botten. Inte är illa pinkat på så kort tid med tanke på att jordens historia sträcker sig 4,6 miljarder år bakåt i tiden. Det är också därför vi har ofattbara förändringar framför oss.

Vi kommer att åka på en riktig stjärnsmäll av naturen och det verkar som att det sker snabbare än beräknat. Vattennivån kommer att stiga, klimatet bli varmare, råvarupriserna stiga, skördarna mer oberäkneliga. Vi kommer att ha miljöflyktingar, massiva delar av vår planet kommer att läggas under vatten och vi kommer inte kunna flyga till Thailand över jul som tidigare, inte heller kommer H&M kunna förnya hela sitt butikssortiment var tredje vecka. Men behöver det betyda att det blir sämre? Kanske inte. Tänk om det är precis tvärtom?

Det är ju lätt att tänka, å nej, allt blir mindre roligt, mer begränsningar och kanske till och med lite fulare. Men, mycket av lösningen finns redan idag. Sedan 2005 har t.ex. Nike ett skoprojekt där allt material till skon hämtas inom en 350 km radie av produktionsenheten. De olika materialen i skodelarna hålls ”rena” dvs gummit blandas inte upp med billigare beståndsdelar vilket gör det enklare att sedan återvinna och återanvända gummit. Kanske mest inspirerande är dock att den farligaste delen av en skotillverkning nämligen limningen är eliminerad genom en klick-konstruktion mellan ytter- och mellansulan. Eller ta kosmetikaföretagets Pangeas förpackningar som är gjorda i 100% återvunnet papper och har blomfrön inpressade vilket gör att om du slänger den i naturen så växer lite blomsterprakt upp om 8 veckor. Poängen är att företagen designar sina produkter för att de ska gå hela varvet ut och tillbaka igen utan att belasta naturen negativt. Med tanke på att myrorna på detta klot klarar av att fixa ett system som har en positiv effekt på ekosystemet – ja, då borde vi som funderat ut kontaktlinser och iPods också kunna fixa det.

Det som eventuellt kan bli tråkigare är att den globala strukturen kommer falla och ge färre kiwis i fruktkorgen. Istället får vi dock en större närhet till det regionala och lokala. Maten kommer att följa skiftningarna i årstiderna i betydligt större utsträckning än tidigare och artrikedomen på både de växter och djur som vi äter kommer att öka. Men framför allt kommer maten att komma från en bondgård nära dig utan att ha gjort en sväng förbi någon matfabrik i Fjärran Östern. Det är möjligt att du kommer behöva lägga mer tid på att laga maten, men behöver det nödvändigtvis alltid vara något dåligt?

I ett Sverige där naturen dragit i nödbromsen finns också utrymme för en välbehövlig omfokusering. Idag lever vi efter den vedertagna sanningen att ett ökat välstånd ger ett ökat välbefinnande. Men är det verkligen så? Kommer de 8,1 Mdr kronor som vi spenderar på tv-apparater i år verkligen att göra oss lyckligare? Lyckligare sådär så det strålar från bröstkorgen och ett leende är omöjligt att hindra. Nä, förmodligen inte. Vi kommer istället att se ett skifte i fokus från vad vi kan få (eller ta), till vad vi kan ge. Att det som definierar oss inte är vad vi lägger våra pengar på, utan det vi lägger vår tid på.

Och det kommer att vara högst mänskliga saker som våra familjer, vänner och mat. Och kanske en och annan dans. I ett sådant Sverige där varje individs bidrag till vårt samhälle är behövligt och självklart växer en kärlek fram till vårt gemensamma projekt. En samhällsvision som vi likt de burmesiska munkarna tycker är värd att riskera livet för.