sveriges_framtid

8.5.2007

Källa: SvD, Nerikes Allehanda,

Det ser ut som en paradox att välfärdsstaten gjorde invånarna så fria från varandra att den inte längre behövs. När Karl-Olov Arnstberg söker efter det typiskt svenska ser han dels en extrem individualism, dels ett förnyat behov av nationalism.

Medan Sverige fortfarande var typiskt svenskt hade frasen "typiskt svenskt" en starkt negativ klang. Det som var typiskt svenskt var självklart inte bra. Den som yttrade orden skiljde ut sig som mer världsvan och mindre "sossig". Men nu när det som gjorde Sverige annorlunda har fasats ut, misskrediterats och ersatts hör jag mer sällan "typiskt svenskt" spottas ut. Det som ligger döende behöver man inte markera förakt mot.

Då tar sig etnologen Karl-Olov Arnstberg an ämnet och kallar sin bok Typiskt svenskt. Arnstberg är en forskare som inte använder sin position och sina resurser till att tala om hur rätt han tänker, vilken bra människa han därmed är och hur fel de intoleranta tänker. Han frågar hellre de intoleranta hur de tänker och om felet möjligen också kan ligga i "de upplystas" självbild. Han undersöker koreografin i samhällsdebatten, tystnaderna lika mycket som innehållen och lätena.

Jag uppfattar hans projekt som polemiskt, ett ifrågasättande av accepterade uppfattningar. Om eliternas konsensus i Sverige vore konservativ skulle Arnstberg antagligen framhäva sin liberalism och radikalism. Om eliternas konsensus vore mot etnisk blandning skulle han knappast skriva om det mångkulturella samhällets problem. I förordet berättar han om sin tid i 70-talsvänstern. Hans bidrag var en banderoll med texten "Ner med kapitalet. I min ficka".

Med "Typiskt svenskt" vill Karl-Olov Arnstberg ringa in vad svenskheten har blivit och gjort svensken till. Han återvänder ofta till paradoxen att folkhemmet födde en extremt individualistisk människa. Välfärdsstaten gjorde invånarna så fria från varandra att den underminerades.

Förutsättningen för folkhemmet var nämligen ett starkt socialt kontrakt, att man var villig att betala för andras välfärd. Vi ville inte ta hand om dem själva men ville heller inte se någon lida, så vi köpte oss frihet med skatterna.

Resultatet av folkhemsindividualismen skördar vi nu, menar Arnstberg, det sociala kontraktet är upplöst med fragmentering, vilsenhet och utslagning som följd. "Individualismens värden är i Sverige oomtvistade och i detta är vi svenskar inte alls lagom utan extrema."

Staten och familjen har på senare år hamnat bakom individen i betydelse. Och livets främsta syfte för fritt fladdrande individer blir att ha roligt, inte att göra nytta. Massor med människor får dessutom inte chansen att göra nytta eftersom samhället tydligt visar att de inte behövs.

Livsstilsutbudet däremot är enormt. Det är bara att välja vilken identitet man vill bygga. Det är på grund av detta, inte av protest, som "motkulturerna" ofta blir extrema, menar Arnstberg. Om livets mening är att ha roligt och skilja ut sig från andra i ett identitetsbygge, varför då inte gå med i en rörelse som sätter rejäla spår och avgränsar sig ordentligt.
Arnstberg driver tesen att nationalism i denna brytningstid är nödvändig för att samhället inte ska sönderfalla i små undergrupper, fientliga mot helheten och utan kontakt mellan varandra. Han ansluter till sociologen Zygmunt Bauman och dennes ord om vår tid, "exit the nation-state, enter the tribes". Eliternas förnekelse av svenskhet och kulturella skillnader hänger ihop med demoniseringen av nationell gemenskap, menar han. Själva känner de dock samhörighet med varandra som kosmopoliter, och enighet i sin anti-enhetsideologi. Nationalismen i vår tid är folklig och därför vulgär.

Men det kosmopoliterna missar är att alternativet är det som redan pågår i Sverige, indelning i små homogena gemenskaper utan kontakt med eller intresse för helheten.

Det bör påpekas att Arnstbergs nationalism inte är etnisk utan upplysningens och franska revolutionens, den amerikanska medborgarnationalismen (före 11/9). För att medborgarnationalismen i mångfaldens Sverige ska förverkligas måste ett helt nytt politiskt program formuleras.

Jag skulle vilja tillägga att det samtidigt måste lanseras en ny och oförstörd benämning, då svensk inte kommer att sluta betyda etnisk svensk i någons innersta föreställningar. För att medborgarnationalism ska kunna korrespondera med en inre känsla och inte stanna i ännu mera välvillighetsretorik, tror jag att det behövs en inkluderande beteckning ovanför svensk som motsvarar den abstrakta medborgaridén, typ sveländare; på samma sätt som man skiljer på finne och finländare.

Nationalism är "den lösning som skapar samhörighet över flest gränser", skriver Arnstberg. Den drar gränser mellan länder men inte inom dem. Argumentationen är övertygande och kapitlet ett av bokens starkaste. Där framhålls vidare att nationalism är den mest internationella ismen då medborgarskap i en nation är universellt.

Nu kan man hävda att USA trots sin medborgarnationalism har mycket tribalism och sönderfall inom landet, men sannolikt är det just den aktivt odlade föreställningen om en nation som ändå erbjuder kittet av samhörighet över stam- och klassgränser.

Från denna tanke är övergången till nästa kapitel, segregationens Sverige, given.
Journalister, opinionsbildare och invandrardebattörer borde läsa det noga. Här resoneras om varför den förklaringsmodell som reflexmässigt kopplar segregation till rasism är vilseledande: det är att applicera ett ideologiskt projekttänkande på en vardag som inte fungerar som ett projekt. Medborgare blandar sig oupphörligt men inte med "de andra" och skapar strategier för att slippa integreras med varandra. Idén om tribalism igen, således. De skikt som talar om segregationen blandar sig med varandra men inte med "de segregerade".

I avsnittet om politisk och medial korrekthet ägnas en betydande del åt föreningen Blågula frågor, vars behandling i offentligheten Arnstberg anser tydliggör de tysta överenskommelser som styr diskussionen om invandring och det mångkulturella samhällets utformning. Debattörerna säger fel saker och har inte den position som gör att de tillåts säga fel saker. Att de bedyrar att de är demokrater, antirasister och kommer från vänster hjälper inte. Vi intar våra roller i stället för
att fråga hur de menar, rädda för att bli besmittade om vi ens lyssnar på vad de säger.

Kapitlet är bestickande men kunde ha gått ett steg längre i problematisering, inte bara av den mediala korrekthetens mekanismer utan också av Blågula frågors idéer. Mer belysande tycker jag det hade varit om Arnstberg skildrat hur han själv bemöttes när han skrivit boken "Svenskar och zigenare" 1998, och hur han uppfattade debatten som följde. Det var en intressant bok som för ovanlighetens skull behandlade zigenare/romer som människor, ansvariga för sina handlingar och inte bara som offer att begråta. Att man inte blir extra god för att man är förtryckt verkar svårt att acceptera. Boken och författaren blev givetvis utskällda och avfärdade.
Och nu har han skrivit en angelägen och levande bok om Sverige i dag.
-------

Tidigare har han skrivit om laddade ämnen som miljonprogrammet, nynazisterna, romerna och invandrarna – och väckt en hel del debatt. Nu är han på gång igen, etnologen Karl-Olov Arnstberg. Snart kommer Typiskt svenskt, åtta essäer om det nutida Sverige

– Tror du jag kommer att få lika mycket skit för den här, frågar Karl-Olov Arnstberg och ser trött ut.
Han syftar på en tidigare bok, från 1998, om de svenska romerna. Då anklagades han för att vara rasist, och blev ”höstens mest påhoppade professor”.

Vi sitter på konditori Hurtigs i Stockholm.

–Vad tror du de blir upprörda av den här gången, undrar han nyfiket och tar en klunk kaffe.
Det finns en del att välja på, till exempel några passager om att vi i Sverige lätt blir för empatiska, för inkännande.

– Jag är själv sådan. Jag kan inte se när människor plågas, eller djur. Jag vänder bort blicken, vill inte veta.

– I förlängningen blir man förstås avskärmad och blind. Man förstår inte hur världen egentligen ser ut. Med en svensk psykiaters ögon ter sig majoriteten av jordens befolkning allvarligt störd, det vill säga lider av bristande empati.

Å andra sidan, vår avancerade urbana tillvaro kräver antagligen ett stort mått av empati, och de starka spärrar som följer, ”annars fungerar det inte, annars ger vi oss på varandra”.

Sedan förklararhan att empatin egentligen är tunn.
Svenskar tycker synd om dem som har det svårt, som invandrare och minoriteter, men önskar inte få reda på hur de faktiskt lever, och vill inte vara med dem.

Arnstberg citerar sociologen Zygmunt Bauman som beskriver en välutbildad och urban medelklass som ”aldrig skulle drömma om att formulera några rasistiska värderingar”, men som samtidigt vill slippa ”ingå i några gemensamma sociala sammanhang med invandrare”.
Med andra ord, på ett plan bryr vi oss inte, och den hållningen ingår i något större, som Arnstberg kallar ”den sociala solidaritetens reträtt”.

Vad är det svenska? Var hittar man det?

ängd olika ämnen, som nationalism, historia, kultur, prostitution, heder, invandrare, det unga, manliga, våldsamma Sverige och det politiskt korrekta.
Somliga teman återkommer flera gånger, som den svenska välfärdsstaten och dess extrema prioritering av det individuella projektet.

– Folkhemmet går inte ut på att stärka kärnfamiljen – utan på att skapa fristående, självständiga medborgare. Det finns ett kontrakt mellan välfärdsbyråkratin och individen; det är den viktiga relationen.

– I Tyskland är familjen ett juridiskt begrepp, men inte här.
Han berättar om en undersökning från 90-talet. Ungdomar i olika länder fick ta ställning till följande påstående: Mina föräldrar får under alla omständigheter försörja sig själva eller vända sig till det sociala.

– I USA instämde 4 procent, i Tyskland 13 och i Sverige 35. Vad säger det? Är det så vi vill ha det?

– Såg du förresten det där inslaget på tv, om en kvinna som är rasande på kommunen för att man inte tar hand om hennes 92-årige pappa. Det skulle aldrig falla en svensk politiker eller journalist in att fråga dottern vad hon gör för sin förälder.
Vi har arrangerat det så att vi till del slipper ansvar och plikt, befrias från gamla, sjuka, fattiga, barn och invandrare – för att istället kunna prioritera det som kan förverkliga oss.

– För några år sedan var det en antropolog som skrev ett debattinlägg och ville resonera kring ett möjligt samband mellan dagis och de växande ungdomsproblemen. Hur påverkas barn av att vara så frikopplade från sin föräldrar? Men den diskussionen gick inte att föra; det hela var alltför laddat.

Liksom i tidigare böcker är Arnstberg varken för eller emot – ”då hade jag blivit politiker och inte etnolog” – fast tycker det är viktigt att visa ”hur det ser ut”, så att vi kan ta ställning.
Men han ger sig emellanåt på känsliga ämnen, och omvärlden placerar honom gärna i endera lägret, som när han i boken Svenskar och zigenare tog upp romernas kriminalitet, drogmissbruk, avbrutna skolgång och ”exploaterande livsstil” – och hur påfrestande den kan vara för omgivningen.

– Det jag skrev var sant, men ansågs olämpligt.

– Romerna betraktas med rätta som förtryckta, och offer. Med det följer att vi ser dem som goda – och samhället som skyldigt. Det är där felet ligger. Att romerna ofta själva ställer till det för sig, att mycket är självförvållat, det går knappast att säga högt. Sedan tycker han att det är ”jävligt övermaga” att samhället tror sig vara grunden till allt, kontrollerar allt.

Att individens välfärd och autonomi betonas på familjens bekostnad upplever Arnstberg som naturligt, i och med att socialdemokraterna alltid har varit rädda för familjen. Den betraktas som en borgerlig institution, och potentiellt reaktionär.

– För vänstern är familjen än mer hotfull, och framställs ofta som ett spöke. Ingen tillfällighet att Gudrun Schyman kallar den en fiende som måste bekämpas.

– Har jag skrivit ännu en svart bok, frågar han sig resignerat, och svarar själv ja. Fast det är ju sådant vi akademiker lever på att göra – och ni journalister.
Men han är genuint oroad för framtiden, och talar om Sverige som ett kommande stamsamhälle, där allt färre ”bryr sig om den stora idén”, allt färre röstar, och allt fler blir allt mer ensamma.

– Fast den sociala nöden lindras något av mobiltelefonerna, det har jag sett. Med dem kan vi skapa fungerande nätverk som är oberoende av var vi bor, säger han och tittar upp, nöjd med att åtminstone ha hittat lite ljus i mörkret.