1.4.2007

Skriven av Pierre Schori

Pierre Schori socialdemokratisk politiker och diplomat. Han är nyss hemkommen efter två år som chef för FN:s fredsbevarande mission i Cote d’Ivoire, Västafrika. Efter de åren är han märkt för livet: ”Av maktens arrogans mot de egna, av livslustens folkliga motstånd i vardagens slit och elände, av hoppet om en bättre framtid i människornas ögon vid anblicken av de blå baskrarna”.

Regeringen begärde förra veckan (21 mars), med ändring av tidigare beslut, att riksdagen beviljar tillstånd att vid behov få fördubbla den svenska militära styrkan i Afghanistan. Truppen, som faller inom ramen för den internationella ISAF-styrkan, skulle därmed uppgå till högst 600 personer.
Hänvändelsen kom veckan efter det att biståndsminister Gunilla Carlsson och försvarsminister Mikael Odenberg besökt landet.

Och några veckor tidigare meddelade försvarsministern att Sverige accepterat att ta ledningen för den av EU beslutade Nordiska stridsstyrkan med uppgifter från humanitär hjälp till väpnad strid. Den skall vara stridsberedd i januari 2008.

Samtidigt står FN:s fredsbevarande resurser nära bristningsgränsen, vilket fått den nye generalsekreteraren Ban Ki-moon att upprepa sin företrädare Kofi Annans vädjanden om ökade insatser i Afrika.

Sveriges riksdag och regering står därmed inför ett avgörande säkerhetspolitiskt beslut. Valet gäller om Sverige ska öka sitt bidrag till den Nato-ledda operationen i det allt osäkrare Afghanistan eller hörsamma Förenta nationernas tydliga och upprepade vädjanden om välutbildade, välutrustade fredsbevarande trupp från länder som Sverige.

För att göra en märkbar insats måste regeringen välja; under 2007 kan försvarsmakten förmodligen inte mobilisera tillräckligt med trupp för ett ”både och”, det måste bli ett ”antingen eller”.

Mot denna bakgrund läser jag med stigande förundran och oro regeringens proposition som tydligt förordar en beredskap för fler svenskar till Afghanistan. Samtidigt har man från försvarets sida antytt att stridsplanet JAS 39 Gripen skulle kunna sättas in i Afghanistan, vilket skulle ge Sverige en markant krigförande roll och profil.
Det finns sju starka skäl varför Sverige inte skall välja Nato i Afghanistan framför FN i Afrika.

1. Vi bör bejaka Ban Ki-moons vädjan i en tid då FN-trupper behövs mer än någonsin. I dag, drygt 50 år och 60 missioner efter det att Dag Hammarskjöld skickade ut de första blå baskrarna, står 100 000 män och kvinnor under FN-fanan. Det är ”all-time high” men i år kan antalet stiga till
140 000.
Generalsekreteraren har just föreslagit att 11000 militärer och poliser skall skickas till Chad för att skydda civilbefolkningen i landet. På Hammarskjölds tid stod Sverige för nästan 10 procent av alla FN-trupper. I dag är andelen svenskar 0,2 procent.

2. FN har länge klagat över Europas obenägenhet att ställa upp med blå baskrar i Afrika. I FN:s 18 fredsbevarande missioner – de flesta i Afrika – står utvecklingsländerna för nästan 80 procent av personalen. Vi bör därför prioritera Afrika där behoven är som störst; det är en solidaritetshandling med FN och människor i nöd.

3. Vi gör mest nytta i Afrika. Under fyra månader år 2003 ingick Sverige i den tillfälliga EU-ledda militära snabbinsatsstyrkan i DR Kongo. Det var den första svenska truppinsatsen i Afrika på över 40 år. Under sex månader 2006 sände vi ett mekaniserat skyttekompani, utrustat med Stridsfordon 90, till UNMIL i Liberia. Dessa två insatser, som jag själv hade tillfälle att besöka, blev med rätta uppmärksammade och uppskattade för sin professionalism och effektivitet. Det gav Sverige stor goodwill i Afrika och i FN. Den förra regeringen avbröt insatserna till allmän sorg inom Försvarsmakten och i de två länderna.

4. En FN-insats är överblickbar genom den tydliga resolution som ligger som grund för operationen. Vi vet vart man är på väg, och missionen hålls under ständig uppsikt av Säkerhetsrådet. Därmed ökas också säkerheten för våra soldater.

5. FN integrerar från början ekonomiskt och socialt bistånd i sina missioner. Den nödvändiga samordningen mellan humanitära, ekonomiska och militära insatser, som bistånds- och försvarsministern också argumenterat för, mobiliseras lättare, bättre och säkrare inom FN:s ram.

6. Genom att en USA-general nyligen tagit över kommandot i ISAF blir FN-bilden otydlig. Jag delar Svenska Afghanistan-kommitténs (SAK) bedömning, att denna ”amerikanisering” kan komma att skada både världsorganisationens och Sveriges sak i Afghanistan.
Man kan också undra hur det gick till när en amerikan, som haft en topposition i Bushadministrationens så kallade krig mot terrorismen, fick ta över ledningen av ISAF. Vad sade Sverige om detta? Hade vi ens möjligheten att säga eller tycka något? Man undrar också vad det kan betyda för ISAF att ha en ÖB från ett land som inte utesluter en militär option mot ett annat land, Iran.

7. Sverige gör redan en mycket betydande biståndsinsats. Över en miljard kronor har avsatts fram till 2008. Det militära åtagande vi har gjort bör ligga kvar, men på oförändrad nivå.
Men varningarna från biståndsorganisationer om sammanblandningen av militär krigföring och humanitära insatser samt risken för en militarisering av biståndet inom ramen för det så kallade kriget mot terrorn ökar. All erfarenhet av bistånd, krishantering och fredsprocesser talar mot en strategi som går ut på att ge företräde åt en militär lösning framför sökandet efter en politisk process. Att föra krig samtidigt som man försöker bygga upp en nation är ingen bra metod. Ej heller tycks ISAF ha en klar strategi eller tidsram för sin närvaro.

Eftersom ISAF:s mandat löper ut den 13 oktober i år kan Sverige mycket väl vänta med sitt beslut om en utökning i Afghanistan. Det skulle ge tid för att noga följa utvecklingen och ge en bättre grund för beslut om var den begränsade militära insats vi kan göra, gör mest nytta.
För min egen del är svaret givet: vi bör öka vår insats för FN i Afrika, inte för Nato i Afghanistan!