Den svenska modellen fungerar inte längre. Sverige är inte längre en välfärdsstat. En ny forskarraport visar att antalet sysselsatta har minskat kraftigt, med drygt 250.000 personer under de senaste tio åren. Två forskare vid Internationella handelshögskolan i Jönköping har kartlagt samtliga vuxna som inte arbetar. Inte bara de arbetslösa, utan även långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, studerade och andra utanför arbetsmarknaden. Rapporten visar att cirka 23 % av den arbetsföra befolkningen är "icke arbetande", skriver professor Bo Södersten som leder forskargruppen.

Det har i vårt land under de senaste tio åren förts en mycket vilsen och oklar debatt om den svenska välfärdsstatens roll och utveckling. Många menar att vi under 1990-talet, efter krisen 1992-94, lyckats med att återställa välfärdsstaten. De som har denna uppfattning kan peka på att de stora budget-underskotten, som fanns i början av 1990-talet, nu förvandlats till överskott och att vi sedan 1995 också haft stora överskott i vår bytesbalans med utlandet.

Man kan också peka på att exportutvecklingen sedan deprecieringen av kronan 1992 varit utomordentligt kraftfull och att exporten tredubblats i volymtermer och ökat från 30 till 45 % av BNP. Vad som framför allt burit upp denna utveckling är exporten av telekomprodukter och läkemedel, som under de senaste tio åren ökat sin andel från 13 % 1990 till 29 % år 2000. Samtidigt har våra traditionella exportindustrier, papper och massa, verkstads-produkter och motorfordon gjort mycket väl ifrån sig.

Den konkurrensutsatta sektorn (vad som i OECD-statistiken kallas för "manufacturing") har visat en mycket kraftig produktivitetsutveckling som legat mellan 4-5 % per år, vilket är klart över den hos våra viktigaste handelspartner. Vi får dock inte glömma bort att denna sektor enbart utgör 20 % av vår totala ekonomi. Även om den delen är frisk och kraftigt växande är det inte säkert att det räcker för att rädda vår totala ekonomiska utveckling.
I vår ekonomi som helhet har i stället något mycket märkligt och negativt hänt. Vid ett närmare studium visar det sig att antalet sysselsatta i vår ekonomi har minskat mycket kraftigt, med drygt 250 000 personer under 1990-talet. Det är knappast överdrivet att säga att de senaste tio årens utveckling inneburit en katastrof för den svenska välfärdsstaten.

De forskningsresultat som jag nu kommer att redogöra för har utförts av två unga ekonomer vid Internationella handelshögskolan i Jönköping, fil. dr. Lars Pettersson och
ekon. mag. Erik Jonasson, som ingår i den forskargrupp om "Globaliseringen och välfärdsstaten" som jag leder sedan drygt tre år tillbaka och som finansieras av Riksbankens jubileumsfond.

Jonasson och Pettersson har kommit fram till sina resultat genom att vända upp och ned på arbetslöshetsbegreppet. I stället för att studera de arbetslösa ("unemployed") har de fokuserat på dem som inte arbetar ("non-employed"). En lekman kan möjligen tro att det är samma sak att vara arbetslös och att inte arbeta. Men så är det ingalunda! De visar att de två, som man kan tycka närbesläktade, begreppen ger en helt olika utveckling av svensk arbetsmarknad och därmed av den svenska välfärdsstaten sedan 1990.

Ser man på begreppet "öppet arbetslösa" uppgick denna andel för Sveriges del till 1,8 % 1990 under det att den år 2000 var uppe i 5,9 % för att sedan åter sjunka till omkring 4 % i dag. 1990 var vi bäst i världen, när det gällde öppen arbetslöshet. Visserligen hade vi tappat cirka 20 % i levnadsstandard i förhållande till OECD-genomsnittet och länder som Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge och Danmark började att hinna i fatt eller gå om oss. Men när det gällde att erbjuda folk arbete fungerade alltjämt den svenska modellen väl.

Det är detta förhållande som radikalt förändrats under de senaste tio åren. Krisen 1992-94 kom att slå utomordentligt hårt både mot sysselsättning och levnadsstandard.

Diagrammet här intill visar klart att vi hade en trendmässig nedgång i antalet ickearbetande under tiden från 1970 till 1991 och således en motsvarande uppgång i antalet sysselsatta. Det var under dessa år som kvinnorna, från att tidigare ha arbetat i hemmet, nu marscherade ut på arbetsmarknaden i ett antal av ungefär 500 000. Det var nu som vi nådde den högsta sysselsättningsnivån inom OECD-området med en sysselsättningsgrad på 86 %, där den kvinnliga nivån enbart låg marginellt lägre än den manliga och därigenom var sensationellt hög.

Samtidigt kunde man redan då fråga sig: låg det inte något konstlat över denna höga sysselsättningsgrad? De bakomliggande skälen till oron var att de nyskapade jobben till stor del var skattefinansierade och fanns inom den offentliga sektorn. Dessutom var sjukfrånvaron och annan frånvaro hög och tillväxten i sysselsättningen motsvarades inte av någon ökning i BNP, tvärtom hade Sverige under dessa år en tillväxt som låg under andra jämförbara länder. Kombinationen av låg tillväxt och fallande krona gjorde svensken alltmer till den fattige kusinen från landet.

Med den kris som kom 1992 uppdagades att den svenska välfärdsstaten var byggd på lösan sand. Under några få år från 1992 till 1995 ökade den andel som inte hade reguljära arbeten från 15 till 25 % av befolkningen, eller med drygt 500 000 personer i absoluta tal.

Det är för att förstå denna process som man måste tillgripa begreppet "icke-arbetande". Om man - som vanligen görs - enbart räknar in de som är öppet arbetslösa och de som är i arbetsmarknads-politiska åtgärder får man en felaktig och alldeles för gynnsam bild av utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Om man i stället till dessa två kategorier också lägger de som är långtidssjukskrivna, de som är förtidspensionerade, de som studerar (ofta därför att de inte får jobb) och de som av andra skäl lämnat arbetsmarknaden får man en bättre och säkrare bild av hur svensk arbets-marknad i själva verket ser ut. Då får vi dessutom inte glömma bort att vi inte tagit hänsyn till den kraftiga ökningen i sjukfrånvaron som ägt rum under senare år, eftersom de sjukskrivna i alla fall potentiellt tillhör kategorin "arbetande".

Våra siffror visar att den svenska modellen inte längre fungerar och att Sverige knappast längre kan karakteriseras som en välfärdsstat. Det innebär också att den svenska välfärdsstatens främste bärare, socialdemokratin, i grunden är ett parti i djup kris, även om man själv ännu inte riktigt upptäckt det.
Svensk socialdemokrati påminner i dag mest om det franska socialistpartiet. Det var under Jospin ett stelbent parti som enbart satsade på traditionella spår som arbetstidsförkortning och som aldrig insåg att den franska integrationspolitiken var ohållbar och främst gick ut över den franska arbetarklass, som i alltmer förslummade förorter fick ta alla anpassningsproblem, som invandringen medförde.

Däremot har den förvandling och starka förnyelse som "den tredje vägens" politik inneburit för engelska Labour och delvis också för tysk socialdemokrati helt gått svensk socialdemokrati förbi. Här gäller i stället att inga bidrag ges utan att i normalfallet en motprestation i form av arbete föreligger. Man arbetar med skatterabatter och skattekrediter för att få folk i arbete och söker att till varje pris undvika social exkludering. Honnörsord är ord som öppna livschanser för alla och meritokrati. Man inser det tvetydiga i begreppet jämlikhet och betonar i stället att individerna måste ta sig fram och skapa sig ett gott liv genom egna meriter.

På ett likartat sätt har svensk socialdemokrati knappast alls förmått lära något av den kompromissvilja runt en förnyelse av välfärdsstaten som under de senaste tjugo åren skett i både Nederländerna och Danmark. Där har socialdemokrater på ett helt annat sätt än här samarbetat runt en förnyelse, där traditionella förmåner ofta kraftigt beskurits, samtidigt som individernas rättigheter och - inte minst - skyldigheter kraftigt betonats.

I Nederländerna har exempelvis de offentliga utgifternas andel av BNP minskat från 58 % 1980 till 43 % år 2000. Samtidigt har sysselsättningen - i motsats till hos oss - ökat kraftigt. I Danmark är skattetrycket nästan - om än inte riktigt - lika högt som hos oss. Skatteinkomsterna i Danmark har dock ökat betydligt mer än hos oss. Det beror på att tillväxten i de totala inkomsterna i Danmark har varit betydligt starkare än i vårt land. Danmark har därför under de senaste åren fått betydligt mer ökade resurser att satsa på vård och skola än vad vi har fått. En låg tillväxt som den vi haft drabbar de enskilda hushållen i deras kapacitet av privata konsumenter, men den drabbar dem också som konsumenter av offentlig välfärd.

Den svenska socialdemokratin kan mycket väl vinna också höstens val. Det innebär dock inte att vi svenskar kommer att leva i den bästa av världar. Sedan början av 1970-talet har det - i varje fall i relativa termer - gått utför hela tiden.

Ansvariga för detta är våra politiker, särskilt dem inom socialdemokratin.

Bo Södersten