* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

15.4.2006

Källa: LaRouche


Sverige kan omedelbart starta en investeringsboom ledd av staten för att hejda lämmeltåget mot det postindustriella stupet. Staten kan skapa krediter ur ingenting;
det enda som behövs är människor villiga att arbeta.

De flesta svenskar har en obehaglig känsla att det är något fel med den svenska ekonomin. ”Läget är gott”, säger politikerna. ”De offentliga finanserna är i balans, industrin går för högvarv och handelsbalansen visar ett rekordstort överskott.”

Men den öppna arbetslösheten har fastnat runt fem procent (i verkligheten är den mycket högre), nedskärningar och besparingar är diskussionsämnet för dagen
på nästan alla arbetsplatser och i massmedierna. Vi har inte längre råd med den skola, det försvar, den sjukvård, den äldreomsorg, det polisväsen eller det kulturliv som vi
byggt upp under de senaste 50 åren. För 30 till 35 år sedan skedde ett trendbrott.

De styrande började avvika från idén att deras viktigaste uppgift var att bygga upp Sverige. Avsikten med den ekonomiska politiken började bli en annan. Det har i dag
lett till att för första gången på mycket länge ser dagens medelålders generation ett samhälle där deras barn får sämre förhållanden än de själva haft. Det enda som naturrättsligt legitimerar en regering är att den tar ansvar för alla nu levande och kommande generationers medborgares välfärd. Detta har de senaste 35 årens regeringar misslyckats med.

Avsikten finns inte kvar utom som tom retorik. Anledningarna till att vi inte redan är utfattiga är två. För det första att det som byggdes och beslutades fram till 1975 är det som vi lever av och förbrukar i dag, och för det andra att nästan alla konsumtionsvaror, utom mat som subventioneras över skattsedeln, tillverkas i u-länder eller före detta östblocket för slavarbetslöner.

Bruttoinvesteringarna i procent av bruttonationalprodukten har under de senaste 54 åren. Inget av dessa mått är bra verktyg för att analysera en ekonomi men diagrammet visar ändå en tydlig trend. Man kan säga att det visar hur stor del av vår totala produktion som används för att bygga upp Sverige för framtiden. Mellan 1950 och 1970 var investeringarna i Sverige runt 28 procent av vår bruttonationalprodukt. Mellan 1991 och 2005 var motsvarande siffra 18 procent.

Under den första perioden levde vi i Bretton Woods-systemet, den världsekonomiska ordning som skapades av Franklin D. Roosevelt efter andra världskriget. I detta system betonades regeringars ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Under den andra perioden råder avregleringarnas och globaliseringens anarki samt djungelns lag. Vår bruttonationalprodukt är nu ungefär 2 300 miljarder kronor per år.

Om investeringskvoten nu vore densamma som under början av perioden skulle det byggas för framtiden för 250 miljarder kr mer per år, alltså för totalt ca 700 miljarder kr per år. Eftersom den fysiska verksamheten med att förändra Sverige till det bättre minskar, försvinner också arbetskraften från detta område. Se diagram 2. Den övre kurvan visar andelen anställda inom jordbruk, industri och byggnadsverksamhet som procent av den totala arbetskraften. Den undre kurvan visar andelen anställda inom bank-, finans- och försäkringsverksamhet samt närliggande områden. Den senare gruppen producerar ingenting varken för konsumtion eller investeringar för framtiden. Regeringen är genom lag förbjuden att ta ett helhetsansvar för den ekonomiska politken.

De styrande i Sverige har förbjudit sig själva att föra en aktiv kreditpolitik
som under 1950- och 1960-talet, genom kreditavregleringen 1986, valutaavregleringen
1989, införandet av en oberoende riksbank 1999 och anpassning till EU:s regelverk.

Välfärden i ett land bestäms inte av om de offentliga finanserna är i balans eller
inte. Inte heller av om vi har ett stort bytesbalansöverskott eller inte. Välfärden bestäms av om ett lands befolkning får möjlighet och dessutom vill utveckla sin nation för sig själva och kommande generationer. En regerings uppgift är att, i samklang med andra nationer, se till att detta görs.

Woods-systemet, under ledning av president Franklin Roosevelts administration,
exemplifierar de oundgängliga regleringsåtgärder som måste ersätta bokföringen.
Pengarnas användning i den dagliga ekonomiska verksamheten måste regleras på detta och liknande sätt. Bokföringens främsta funktion är att sörja för regleringsåtgärdernas praktiska tillämpning, till tid och plats. Regleringsåtgärderna är i sin tur tänkta att styra in olika kategorier av fysiska transaktioner inom ekonomin till att motsvara den effekt som den lagenliga ekonomiska regleringen av hela den ekonomiska processen syftar till att uppnå.

Bokföringen måste därmed inte bara utåt sett anpassas till den statliga regleringspolitikens fysisk-ekonomiska målsättning; den måste också ha insikt i och acceptera den princip som ligger bakom den målsättningen. Medborgaren får använda pengarna bäst han eller hon vill, så länge det sker inom ramarna för villkoret att nationens valuta inte används på ett sätt som strider mot den konstitutionsenliga målsättning som uttrycks genom statens lagenliga skapande av pengar för att användas som betalningsmedel. Regleringspolitikens normer måste respekteras.

I en modern nationalstatsekonomi som är fri från det venetianska ockrandets gift, har pengar ett naturrättsligt existensberättigande bara som den suveräna nationalstatsrepublikens skapelse, egendom och ansvar. Denna statens funktion är dock själv ansvarig inför hela folket, genom en representativ regering vars högsta konstitutionella princip är att befrämja det gemensamma bästa för alla nu levande generationer och deras efterkommande. Folket måste därför kontrollera dessa pengar politiskt, pengar som inte tillhör den enskilde innehavaren, utan den av hela folket styrda regeringen. Frågan om folkets vilja på denna punkt är kompetent eller ej, bedöms mot den högsta konstitutionella principen i varje modern europeisk form av suverän stat, en suverän nationalstat av formen det gemensamma bästa: en stat och dess befolkning förpliktad till nu levande och kommande generationers gemensamma bästa.

Pengar har ingen legitim, naturrättslig rätt att existera i en modern form av verklig civilisation, annat än som ett av staten skapat instrument för att befrämja det gemensamma bästa för nu levande och kommande generationer. Ontologiskt sett är realekonomiska processer fysikaliska processer som bör beskrivas i enlighet med G.W. Leibniz’ synsätt att en modern fysisk-ekonomisk vetenskap bygger på principer som är dynamiska till sin karaktär, till skillnad från det brittiska systemets och Karl Marx’ beskrivning av ett anti-dynamiskt, mekanistiskt system av cartesiansk typ. Dynamisk ska också tolkas på det sätt som V.I. Vernadskij använde den termen 1935–36 för att beskriva det som utmärker levande processer över huvud taget.

Dessa ontologiska distinktioner är av en karaktär som sammanfaller med C.F. Gauss’ avslöjande, i utgivningen 1799 av hans doktorsavhandling, i frågan om det som han senare skulle kalla ”algebrans fundamentalsats”, om den vetenskapliga inkompetensen
i Eulers och Lagranges arbete. Det behövs en ny ansats. I en modern form av världsekonomi på 2000-talet, med mer än sex miljarder nu levande individer på den här planeten, och med en ökningstakt som innebär att vi måste förlita oss mer och mer på relativt låghaltiga råvaror som underlag för produktionen, måste vi, till skillnad från de närmast föregående seklen, se på ekonomin utifrån Vernadskijs begrepp ”biosfären” och ”noosfären”.

Det betyder att vi nu bland kostnaderna för hela produktionen måste räkna in den fysiska kostnaden för att (1) bibehålla den relativa kostnaden för mänskliga insatser för utvinningen av s.k. ”råvaror” på samma nivå globalt sett, och (2) utveckla den grundläggande ekonomiska infrastruktur som används för att upprätthålla människors bostäder och produktion. Något som inte ändrats mycket i det avseendet är att samhällets möjlighet till fortlevnad alltid, så länge människosläktet har funnits på vår planet, har hängt på att hela människosläktets kvalitativa produktivitet, per capita och per kvadratkilometer av hela territoriet, har ökat. För detta har det alltid krävts att människan har gett uttryck för en förmåga som inte finns hos sådana lägre livsformer som människoaporna: förmågan att upptäcka och använda en universell fysikalisk princip, antingen en fysikalisk princip som sådan, eller en jämförbar princip inom klassisk konstnärlig komposition.

Det som ofta beskrivs som ett ”traditionellt” samhälle är således, per definition, en kultur som är dömd att gå under; endast ett samhälle inställt på att höja hela befolkningens produktiva förmåga per capita till en högre principmässig ordning, genom att använda upptäckter av universella fysikaliska principer gjorda av individer, kan blomstra under någon längre tid.

Människosläktet kan överleva som art endast genom de framsteg i användningen av upptäckta universella vetenskapliga principer som ser till att hålla arbetets nettoproduktivitet per capita uppe, mot den motverkande effekt som kommer från den successiva marginella uttömningen av de förhållandevis rikaste fyndigheterna. Detta faktum, tillämpat på världssamhällets nuvarande och tänkta framtida tillstånd, nödgar oss att betrakta de suveräna nationalstaternas ekonomiska funktion ur en kvalitativt mer rigorös synvinkel än som förut varit acceptabelt.

När vi tittar på befolkningsmönster och levnadsstandard i t.ex. Asien möter
vi, i de typiska fallen Indien och Kina, en situation där dessa ekonomiers ytligt sett
självklara, enkla konkurrenskraft i den nuvarande globala, och ”globaliserade” handeln, för närvarande hänger på att omkring sjuttio procent av befolkningen, och motsvarande delar av det nationella territoriet, hålls nere i vad som faktiskt eller potentiellt är en hopplös fattigdom.

Om levnadsstandarden i Asien ska kunna lyftas upp till den nivå som kommer att krävas
för stabila ekonomier och styresskick under de två närmast följande generationerna,
måste den fysiska produktiviteten lyftas upp rejält, både per capita och per
kvadratkilometer. Det betyder, bland annat, en relativt kraftig ökning av per capita-
förbrukningen av s.k. råvaror, och även ett därmed sammanhängande behov av både extensiva och intensiva förbättringar av kvaliteten på den allmänna miljön och närmiljön.

Dessa direkt förutsebara behov innebär en kraftig ökning, globalt sett, av det som nu är den relativa råvarukostnaden, så som råvarukostnad skulle definieras i termer av den nu rådande fysiska produktiviteten mätt, relativt sett, i per capitaoch per kvadratkilometer-mått i dag. Den kostnadsökningen skulle inte kunna bäras om inte samhällskostnaden per capita pressades ned av successiva språng uppåt i den använda vetenskapliga tekniken. Det vill säga: om inte dessa per capitakostnader minskades till att utgöra en väsentligt mindre procentandel av den fysiska kostnaden mätt per capita och per kvadratkilometer än som nu är fallet.


http://www.nysol.se/eap/nysol/ns0601b.pdf