28.3.2007

Skriven av Stefan Kanger



På Norra kyrkogården i Lund står en sten med några minnesord över patienterna vid Vipeholms riksanstalt för sinnesslöa. "Var resan stormig, huru skön är hamnen."

Döden som befriare från ett eländigt liv. Men kom döden ensam? Under åren 1941 till 1943 hände något på Vipeholm som inte har sin motsvarighet på någon annan svensk vårdinstitution. Dödligheten bland de manliga patienterna mer än tredubblades, plötsligt och som på en given signal. Dödstalen steg högre än vid flera tyska anstalter som just under dessa år tillämpade nazisternas eutanasipolitik, alltså "barmhärtighetsmord" på sinnessjuka och utvecklingsstörda.

När den dåvarande tillsynsmyndigheten, Medicinalstyrelsen, inspekterade Vipeholm noterades mängden döda. Inspektören accepterade sjukhuschefens förklaring, och ställde inga krav på utredning eller åtgärder. Ingen har sedan dess forskat i vad som egentligen hände på sjukhuset under dessa år.

203 av de intagna männen avled. Det var nästan en fjärdedel av dem som vistades på sjukhuset. Vilka var de och varför dog de?

Patienterna på Vipeholm hade samlats ihop från hela landet i syfte att tömma sinnessjukhusen på utvecklingsstörda, och för att avlasta de små kommunala sjuk- och ålderdomshemmen från tunga vårdfall. Vipeholm blev 1935 Sveriges enda specialanstalt för "svårskötta idioter". När andra världskriget började 1939 fanns det ungefär 650 manliga och 150 kvinnliga patienter vid sjukhuset.

"Svårsköttheten" hos patienterna kunde bestå i att de var "osnygga", det vill säga inte hade ordning på sin avföring, att de var störande, eller att de var "sexuellt tygellösa", de onanerade öppet eller antastade sina medpatienter. Vem som var "idiot" definierades enligt den tidens vetenskap. Det var en person med en intelligenskvot under 35, motsvarande en vuxens intelligensålder på under sju år.

Sjukhusets förste chef och ende överläkare hette Hugo Fröderberg. Vid inskrivningarna gjorde han en egen klassificering av "idioterna". De delades in i sju grupper, från noll till sex, ungefär motsvarande intelligensåldern. Nollgruppen bedömde han som "biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter" och slog fast att "de stå rena monstra nära". Grupperna ett till tre ansåg han vara i besittning av ett visst själsligt liv, men i övrigt "obildbara". Dessa fyra lägsta grupper, 0-3, utgjorde två tredjedelar av sjukhusets intagna under krigsåren.

I livet var de nästan lika anonyma som de nu är på kyrkogården. "För att kunna hålla de olika exemplaren i sär, har det varit nödvändigt att fotografera samtliga", skrev Hugo Fröderberg. Bilderna ligger numera prydligt samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund. Nakna, framifrån och i profil, träder det svenska samhällets mest försvarslösa människor fram ur glömskan. En del är så
krokiga att de måste sitta. Andra står krumma som i en omedveten protest mot måttstocken till höger om dem. En flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna. Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare än att hon tydligt känner skammen.

Med de högre intelligensgrupperna, 4-6, var det däremot lite annorlunda. De skulle kunna fylla en plats i samhället "så till vida att de kunde utföra enformigt, enkelt och tråkigt arbete som inga andra människor vilja åtaga sig". På sjukhuset användes de till att städa, ta hand om tvätt och odla den egna köksträdgården. De lejdes också ut som drängar till näraliggande bondgårdar.

Sjukhuset var modernt utrustat, och med en anställd skötare på ungefär fyra patienter. Med själva vården kan det dock inte ha varit så mycket. Hugo Fröderberg hade bara en underläkare till hjälp och ingen sjuksköterska. Fröderberg var en ansedd man och utnämningen till chef såg han som en stor framgång. Människor som arbetade under honom vid den tiden beskriver honom som auktoritär och att det var uteslutet att säga emot. Vid ronderna skulle de kvinnliga skötarna niga djupt. Gentemot patienterna uppträdde han som en fadersfigur. "Han visade dem stor omtanke", säger en vårdare.

Av den omtanken syns ingenting när döden började gripa kring sig 1941. Det skedde till synes oväntat. Efter de första åren med stora intagningar hade dödstalen stabiliserats på en låg nivå. 1939 dog 21 manliga patienter, 1940 dog 23. Men 1941 tredubblades plötsligt dödstalet till 66. ôkningen drabbade dessutom bara en enda kategori patienter, de "lägst stående", idioterna i grupp 0-2, där mer än var sjunde manlig patient strök med under året. Kvinnorna och de "högre stående" männen var helt oberörda av denna farsot.

I sjukhusets årsberättelse för 1941 förklarade Hugo Fröderberg ökningen med några korta ord: "Det synes närmast till hands att antaga att de små förändringar som måst vidtagas i omgivningen beträffande kosthåll, renhållning, luftväxling o. dyl...har hos de på förhand livsodugliga elementen ytterligare minskat motståndskraften mot sjukdomar och medfört ökad dödlighet."

Sant var att kosthållet hade ändrats lite. Matbudgeten hade visserligen ökat, men sammansättningen av kosten var sämre. Fläsk, nötkött och mjöl var ransonerat på grund av kriget. I december 1940 gav medicinalstyrelsen direktiv om att förbrukningen av matfett vid de statliga sinnessjukhusen skulle minskas till 80 procent. Men det skulle, enligt Kungl. Maj:t, göras undantag för "sjuka personer, för vilka en begränsning av matfettsförbrukningen kan inverka menligt".

I april 1942 uppmärksammades Hugo Fröderberg i ett brev från en kollega på en ny doktorsavhandling. Huvudtesen var att patienter på sinnessjukhus var känsliga för näringsbrist, med avsevärt stigande dödlighet som följd.

Man kan tycka att den varningen, kopplat till den förskräckande ökningen av antalet avlidna vid det egna sjukhuset, skulle leda till kraftfulla försök att få ned dödligheten. Men under 1942 steg dödstalet ytterligare, till 80 män. èterigen var det de lägst stående grupperna som drabbades.

Vid den här tiden var det direkt förenat med dödsfara att bli inskriven vid Vipeholm. Var femte manlig patient, 34 av 168, som skrevs in under 1941 och 1942 dog inom ett år. 1943 dämpades dödligheten, men 57 döda män innebar ändå nästan tre gånger så många som under de första krigsåren.

Orsaken fanns helt att söka hos patienternas beskaffenhet, hävdade nu Hugo Fröderberg. "ôkningen i dödlighet kan icke förklaras av näringsbrist utan måste ha sin orsak i biologisk mindervärdighet", skrev han i årsberättelsen för 1942. Och i 1943 års redogörelse: "de lägst stående biologiskt undermåliga patienterna...förmådde icke anpassa sig efter de på grund av kristiden nödvändiga inskränkningar i olika avseenden."

Biologisk mindervärdighet...livsodugliga element...förmådde inte anpassa sig...det är ord att smaka på. Det handlar om människor som omhändertagits av staten och utlämnats till en enda läkares enväldiga beslut och sedan dött. Inte ens de anhöriga hade rätt att gripa in.

De döda patienterna har inte efterlämnat några vittnesmål, men deras sjukjournaler finns kvar. Precis som fotografierna förvaras de i landstingsarkivet, och mot förebehåll att inte avslöja de enskilda patienternas identitet har jag för TV4:s "Kalla fakta" gått igenom journalerna för samtliga berörda.

Fram träder två otvetydiga mönster. Det första är att de angivna dödsorsakerna i den stora majoriteten av fallen är TBC eller lunginflammation. Obduktionsresultat saknas dock ofta.

Det andra mönstret är att döden föregåtts av dramatiska´viktminskningar - i nästan 90 procent av fallen.

Samtliga patienter vägdes varje månad, i samband med badning. Det gick till så att en vårdare skötte vägningen, en annan skrev in resultatet i en bok. Uppgiften fördes sedan in av läkaren i ett viktdiagram i sjukjournalen. Den här rutinen, som fanns på alla sinnessjukhus i landet, var
ett enkelt sätt att hålla koll på patientens välbefinnande. Många kunde inte tala om när de kände sig sjuka. Plötsliga förändringar i vikten var en indikation på att något var fel.

Målet var att hålla patienterna vid stabil, normal vikt. Sjönk vikten var det läkarens sak att utreda anledningen. Vid sidan om eventuell medicinering sattes motåtgärder i form av extrakost in. Grädde, mjölk, extra mjölmat, fiskolja, det var sådant som användes. Alla beslut om extra tillskott av näring fattades av läkare.

Under hösten 1940 börjar viktkurvorna peka brant nedåt för dem som sedan dör. Tidpunkten sammanfaller med ransoneringen av mjölet och instruktionen om sparsamhet med matfett. Men med tanke på att det handlar om små förändringar i kosten är effekterna anmärkningsvärda.

Några exempel: Axel, 23 år, klassificerad som idiot grupp 2, skrivs in i maj 1936. Vikten är då 48 kilo. På sjukhuset äter han upp sig och ligger stadigt runt 55 kilo. I november 1940 vänder plötsligt viktkurvan brant nedåt, och i januari 1942 dör han vid 38 kilos kroppsvikt. Dödsorsaken anges till TBC.

Oscar, 29 år, skrivs in 1936. Vikten på 63,5 kilo håller han i stort sett fram till november 1940. Elva månader senare dör han efter att förlorat 20 kilo. Dödsorsak är inte angiven.

Sven, 49 år, skrivs in i november 1941. I journalen nämns att han är kraftigt byggd med "god muskulatur och ordinarie hull". Vikten är 73,5 kilo. ètta månader senare dör han, 16 kilo lättare. Kurvan i viktdiagrammet pekar tvärt nedåt. Dödsorsaken sägs vara lunginflammation.

Så ser det ut i journal efter journal. I nästan samtliga fall finns viktkurvorna bevarade. Bara tre av de döda hade ökat i vikt, jämfört med hösten 1940 (eller vid en senare inskrivning). I 22 fall var vikten i stort sett oförändrad. I 21 fall hade viktminskningen varit 3-5 kilo innan de dog. 48 patienter hade förlorat 6-10 kilo. 47 hade gått ned 11-15 kilo, 33 hade minskat 16-20 kilo. 14 patienter hade minskat 21-25 kilo och 10 hade gått ned mer än 25 kilo.

Den genomsnittliga viktminskningen för de döda var nästan 12 kilo. Här handlar det om människor vars genomsnittsvikt tidigare var 56 kilo. Med viktkurvorna går det att följa varje enskild människas snabba ruschkana ner i graven. Det finns exempel på patienter som väger 17 kilo när de dör. Den stora majoriteten av de döda är unga, mellan 15 och 30 år.

Att den egentliga dödsorsaken för de flesta är svält är nog inte en alltför långtgående slutsats. Andra sjukdomar har utlösts av näringsbrist. Annars går det till exempel inte att förklara att det nästan enbart var de "lägst stående" männen som dog av TBC. Eller att så många drabbas av
lunginflammation i slutet av ett djupt viktfall. Det går heller inte att på annat sätt förklara att den höga dödligheten inleddes just 1941.

Hur mycket - eller rättare sagt hur lite - mat varje enskild patient fick, går inte att rekonstruera. För att se det onormala måste man göra jämförelser. Hugo Fröderberg skriver själv att den relativa knappheten på mat ledde till att de "högre stående" patienterna gick ned 2-3 kilo. Jämfört med 12 kilo hos de döda.

Dödligheten vid de 22 övriga statliga sinnessjukhusen steg också under denna period. Variationerna var ganska stora, men sammantaget var ökningen måttlig. Om man jämför åren
1939-40 med perioden 1941-42, så är ökningen vid de andra sjukhusen nio procent. För de manliga patienterna vid Vipeholm steg dödligheten med 232 procent.

En jämförelse med tio slumpvis utvalda kommunala vårdhem för manliga sinnesslöa förstärker bilden: där var den sammanlagda dödligheten helt oförändrad - och mer än fyra gånger lägre än vid Vipeholm.

Man måste gå utomlands för att hitta motsvarande exempel på hög dödlighet. Och nu kliver vi in i en verklighet som vi har lärt oss se som väsenskild från vår egen: eutanasins nazistiska Tyskland.

Samma dag som kriget började, den 1 september 1939, gav Hitler order om att "obotligt sjuka" skulle avlivas. Bland dem räknades mongoloida, utvecklingsstörda och personer som vårdats i mer än fem år vid sinnessjukhus. Detta "eutanasiprojekt" leddes från Berlin av en grupp läkare. Till en början förgiftades patienterna, men för att öka takten började massgasning med koloxid användas vid sex särskilt byggda kliniker.

Protesterna från anhöriga och från den katolska kyrkan tvingade Hitler att avbryta gasmördandet i augusti 1941. I stället inleddes en andra fas i projektet. Den gick ut på att vanvårda eller svälta patienterna till döds.

Vid den stora Alsterdorfkliniken i Hamburg för utvecklingsstörda medverkade sjukhusledningen i avlivandet av sina egna patienter. Dödandet var mera selekterat än tidigare.

- Det var de som inte kunde eller ville arbeta som dödades. De som kunde arbeta fick leva, även om de var utvecklingsstörda, säger psykiatern Michael Wunder, som arbetar vid Alsterdorf och som skrivit två böcker om nazisternas eutanasi.

Svält var den vanligaste metoden vid Alsterdorf. éndå var dödstalen lägre än vid Vipeholm. Exakta jämförelser är svåra att göra, eftersom vissa patienter skickades iväg från Alsterdorf för att svältas ihjäl på mera slutna dödskliniker.

En sådan grupp på 228 kvinnor och flickor skickades i augusti 1943 till Wien. 196 av dem dog av svält eller av sjukdomar som följde på svälten. Det var ungefär lika många som de döda männen på Vipeholm. När Michael Wunder sammanställde viktminskningarna för dessa kvinnor, fann han att den genomsnittliga viktförlusten innan döden inträffade var 10 kilo. Vid Vipeholm var den 12 kilo. Fördelningen av viktnedgångarna mellan de enskilda patienterna var nära nog identiskt med min egen sammanställning från Vipeholm.

Inte i något dokument uttrycker Hugo Fröderberg sin direkta vilja att låta sina patienter dö. Men att han hade full insikt i det som skedde är helt klart, han kunde följa varje enskild patients förändringar i vikt. Och journalerna avslöjar något mer: Hugo Fröderbergs ovilja att stoppa den
nedåtgående processen. Utdelningarna av tilläggskost upphör nästan helt i augusti 1940, då många patienter i stället fråntas sina extra tilldelningar.

I bara 12 av de 173 fall där påtagliga viktminskningar kan konstateras hos dem som sedan dör har någon form av tilläggskost satts in. Ofta handlar det om små insatser i slutet av dödskampen. Detta trots att Kungl.Maj:t, alltså staten, ger uttryckliga instruktioner om att patienternas hälsa inte får äventyras med inskränkningar i kosten.

Att Hugo Fröderberg intresserade sig för frågan om eutanasi framgår av hans efterlämnade papper på Lunds universitetsbibliotek. Redan det gör honom ovanlig i Sverige. Historikern Maija Runcis, som doktorerat på en avhandling om steriliseringarna i Sverige, har i sin läsning bara sett två personer som diskuterat eutanasi som en möjlighet. Den ena är Elise Ottesen-Jensen, den andra är den socialdemokratiska riksdagsmannen Alfred Petrén, mannen som stod bakom steriliseringslagen och förslaget om skapandet av Vipeholmanstalten.

- Debatten om sterilisering fördes aktivt i både Sverige och det nazistiska Tyskland, men den tyska diskussionen om eutanasi fick aldrig genomslag här, säger hon.

Men Fröderberg bråkar med sin hjärna om det är rätt eller fel att döda "de lägst stående", det "människomaterial" som är lägre utvecklat än djur. "För många torde det inte
finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande", skriver han i ett handskrivet dokument som har rubriken "Eutanasi Vipeholm 28.3 1942" och som sannolikt är ett underlag till ett föredrag. Han räknar sedan upp argumenten: det meningslösa i att de hålls vid liv, kostnaden för det allmänna, samt de berördas meningslösa lidande. Argumenten är som hämtade från Tyskland. Hans slutsats är dock att man skall avstå, för de anhörigas skull. De skall inte behöva leva med ovissheten om "när kommer turen till vårt barn".

- Det är inget belägg för att det inte rörde sig om eutanasi på Vipeholm, säger Maija Runcis. Det är mera en insikt i att läkarna och staten aldrig skulle få föräldrar att acceptera mord på deras barn.

Maija Runcis ser eutanasi som en förlängning av steriliseringar.

- Läkarnas motiv för att delta i eutanasiprojektet i Tyskland var i första hand möjligheten att få experimentera med människor, precis som ifråga om steriliseringarna. De svenska läkarna hade samma "vetenskapliga" syn som de tyska när det gällde steriliseringar, men här gavs de aldrig möjlighet till eutanasi. Men i källmaterialet om patienterna från Vipeholm tycker jag att man kan finna belägg för ett sådant experimenterande.

Var det motivet, att laborera med näringstillförseln i skuggan av krigstidens ransoneringar? I Hugo Fröderbergs egna papper återfinns noggrann statistik över dödlighetens olika aspekter. När på året de avled, vid vilka timmar på dygnet, vilka genomsnittliga livslängder de olika grupperna av "idioter" hade. Döden på sjukhuset kläs varje gång i förment vetenskapliga termer. Sin syn på patienternas roll i läkarvetenskapen kan kanske sammanfattas med ett citat från ett tal han höll vid 30-årsjubiléet av Vipeholm. "Här prövades elchocker, insulin, glutaminsyra, lobotomi, kastration och olika vårdformer...det var en intressant tid."

Under resten av kriget fortsatte dödligheten vid sjukhuset att vara förhöjd. Patienter som hade överlevt men var försvagade av de tidigare kraftiga viktminskningarna dog undan. Först 1947 var dödstalen åter normala.

Huru skön hamnen är för Vipeholms patienter kan ingen säga. Men att resan blev stormig för dessa de svagaste av de svaga vet vi nu.