28.3.2007

Skriven av Thomas Kanger och Oscar Hedin

De var flera hundra, oftast ovetande om varandras identitet. Familjer och vänner fick inget veta. De flesta har tagit med sig hemligheten i graven.

"Alla dessa söndagsutflykter, jag som trodde att det var för vår skull. Nu får jag veta att dessa utflykter inte bara var enkla söndagsnöjen. Trots att det han gjorde var hedervärt, känner jag mig kluven. Min far hade andra sidor än jag kände till.

Kvinnan framför oss är stark och framgångsrik, precis som hennes far, köpmannen, hade varit. När han dog hittade hon efterlämnade brev och dokument, svårtolkade fragment ur en verksamhet som hon aldrig hört talas om. Fadern hade varit den hemliga motståndsrörelsens regionala ledare i Småland och Östergötland under 15 års tid, under hela hennes barndom.

När hon får bilden klar för sig värjer hon sig mot en publicering av faderns namn. Samma reaktion kommer från dottern till den person som hade motsvarande befattning i Skåne. "Jag fick aldrig veta något om detta", säger hon på telefon och ber att få förbli anonym. Vem vet vad ett avslöjande av militära hemligheter kan leda till?

Att det existerade en organisation som hade förberett ett gerillamotstånd i Sverige skrev Dagens Nyheter om redan 1990, i samband med en våg av avslöjanden om Stay behind i Europa efter Kalla krigets slut. Men från officiellt håll har tystnaden varit kompakt. När den stora neutralitets-politikkommissionen för några år sedan skulle utreda hur nära Sverige samarbetat med Nato, gick det inte att få fram ett enda dokument om organisationen.

Och vittnesmålen är sparsamma. Den ende aktive "frontsoldaten" som hittills framträtt är den förre
hotelldirektören Reinhold Geijer. Det skedde i TV4:s "Kalla fakta" för två år sedan. För honom var kontakterna med Nato en självklarhet och inget att hyckla om.

- Jag träffade bland annat amerikaner och kanadensare i det här arbetet, säger han till DN. Men mest tydde vi oss till engelsmännen, De var våra läromästare i konsten att bygga upp ett hemligt motstånd.

Nu är Geijer drygt 80 år, välskräddad, snabbtänkt, med en god känsla för detaljer. En man med stor bekantskapskrets, "även om det varit en hel del begravningar de senaste åren" Han hade varit yrkesmilitär, men bytte bana på 1950-talet och blev direktör vid Storliens högfjällshotell. Som sådan var han något av en jämtländsk kändis. Hans ställning gav stora möjligheter att resa och ta kontakter. Reservofficer var han fortfarande. Få kunde vara bättre lämpade för uppdraget som organisatör av en hemlig armé.

1957 blev han uppringd av en person vid namn Stig Waldenström. Han skulle senare visa sig vara assistent till överste Anders Grafström, mannen som var chef för Stay behinds hemliga kansli. Kunde Geijer göra sig tillgänglig för ett möte redan nästa dag? Det kunde han.

- Det var Anders Grafström själv jag träffade. Han ville att jag skulle bli regional ledare med ansvar för Jämtland, Härjedalen och Västerbotten. Jag svarade ja. Senare fick jag också ansvar för Västernorrland.

Reinhold Geijer blev på så sätt en liten länk i en stor kedja. Stay behind fanns i 16 länder i Västeuropa samt i Iran. En struktur som samordnades av ett särskilt Nato-organ, "Allied Clandestine Committe/Special Operations Planning Staff" (ACC/SOPS). Om länderna blev ockuperade av Sovjetunionen och den reguljära armén slogs ut, skulle Stay behinds gerillasoldater omedelbart ta vid. Situationen under andra världskriget, då inget underjordiskt motstånd var förberett vid nazisternas ockupationer, skulle inte upprepas.

De svenska ledarna deltog i möten med ACC/SOPS, men hade en slags observatörsstatus. Skillnaden spelade dock ingen större praktisk roll för Sveriges del, eftersom Nato bidrog med både materiel och utbildning. Reinhold Geijer var själv i England flera gånger.

- 1959 for jag via London till ett gods utanför Eaton. Det skedde under stort hemlighetsmakeri, med falskt pass och jag fick inte ringa min fru. Syftet med resan var utbildning i bland annat brevlådeteknik för att överlämna hemliga meddelanden, och en del andra James Bondliknande
övningar. Engelsmännen var väldigt tuffa. Jag hade ibland en känsla av att vi gjorde bort oss, att de undrade vad vi egentligen dög till.

Även om organisationen var samordnad med Nato, skedde uppbyggnaden av svenska Stay behind delvis i motsättning till USA. Det hela började redan vid krigsslutet 1945. Statsrådet Eije Mossberg fick Tage Erlanders uppdrag att lägga upp riktlinjerna för arbetet. Det militära ansvaret lades på chefen för armén Carl August Ehrensvärd, som i sin tur tillsatte Anders Grafström att leda det praktiska arbetet. Det skedde 1946. Grafström var veteran från finska vinterkriget och känd som något av en äventyrare.

Men Grafströms motståndsorganisation fick konkurrens av andra personer med liknande ambitioner. Otto Hallberg, ledare för den nazistiskt influerade rörelsen Sveaborg, började 1948 att bygga upp en kår med 100-tals personer runt om i landet som förberedde sig på en sovjetisk ockupation. Och CIA-mannen William Colby, som var stationerad i Stockholm mellan 1951 och 1953 och sedermera skulle bli CIA:s högste chef, satte vid ankomsten till Sverige genast igång med uppbygget av en Nato-styrd Stay behindgrupp.

Ledningarna för de olika organisationerna korsade varandras spår, eftersom Nato var den gemensamma faktorn. Men i längden kunde regeringen varken acceptera USA:s operativa
inblandning i Sveriges försvar eller Hallbergs privata verksamhet. Sveaborgs motståndsgrupp slogs sönder genom att Otto Hallberg åtalades för olovlig kårverksamhet. Och Colby fick finna sig i ett rakt direktiv.

- Vi gjorde klart för Colby och amerikanerna att vi skulle sköta den här verksamheten själva, berättar förre arméchefen Carl-Erik Almgren.

Efter den rensningen tog uppbygget fart. Tre uppgifter, med tre ansvariga personer: Anders Grafström förberedde den väpnade motståndskampen och hade hand om all rekrytering.
Underrättelsetjänstens chef Thede Palm planerade för en livlina för evakuering av statsledning, höga militärer, nedskjutna piloter och kurirer. Och en person, som vi inte känner till namnet, ansvarade för propagandan och den psykologiska krigsföringen under en sovjetisk ockupation.

ôver sig hade dessa tre män en ledningsgrupp som drog upp riktlinjerna för arbetet och som samtidigt skulle garantera en bred samhällelig förankring. Högste chef var Alvar Lindencrona, som i "det civila" var direktör för försäkringsbolaget Thule. Mötena i ledningsgruppen hölls i hans paradvåning på Stureplan i Stockholm, och där träffades under årens lopp en liten krets av invigda dignitärer. Statsminister Tage Erlander var själv med på sammankomsterna. 1957 lade han ansvaret i regeringen på inrikesminister Rune Johansson, som satt i ledningsgruppen tillsammans med sin statssekreterare, blivande rikspolischefen Carl Persson.

Från näringslivet deltog LO:s ordförande Arne Geijer och TCO:s Walter èman, Saf-ordföranden Bertil Kugelberg och direktören Curt-Steffan Giesecke. Stig Synnergren, som blev ôB 1970, och Carl-Eric Almgren var militära representanter.

Motståndsrörelsens "kontor" låg på Bergsgatan 16 på Kungsholmen i Stockholm. Lokalerna inrymdes i en vanlig våning, men var i god spionstil dolda bakom en extra spegelklädd ingång i tamburen. Här jobbade Grafström, officerarna Sune Gladh och Gunnar Areskoug, samt några kontorister. Ytterligare två officerare, Stig Waldenström och Axel Brunnström, rekryterade folk ute på fältet.

- Dessutom arbetade fyra man med radiotelegrafi, säger Reinhold Geijer. De verkade gå i skift dygnet runt. Någon av dem var alltid där när jag var där. Vilka de hade kontakt med vet jag inte. Men jag antar att det var med högkvarteret i England.

Geijers besök i det hemliga kansliet skedde i samband med möten med det skikt av aktiva som han själv tillhörde: de regionala ledarna. Ett dussintal män som alla hade täcknamn
- Geijers eget var Robert Axelsson - och därför kan han inte några andra deltagares verkliga namn. Men alla var utvalda efter samma kriterier: respektabla män i samhället, med stora kontaktnät och möjligheter att röra sig tämligen fritt även under en ockupation.

Två av dessa regionala ledare har vi lyckats identifiera. Den ena är en brandchef i Skåne. Den andra är köpmannen i Småland, som värvades i oktober 1951. Bägge är nu döda, men
köpmannen har lämnat spår efter sig från motståndsrörelsen. Unika spår, har det visat sig. I hans dödsbo återfanns nämligen de hittills enda kända interna dokumenten. Till stor del handlar det om organisationsskisser och brev om personer som borde värvas.

- Gången var att att vi valde ut lämpliga personer, lät Säpo kolla dem, och om de blev godkända närmade vi oss dem försiktigt med samtal om försvarsfrågor och till sist med en direkt förfrågan, berättar Reinhold Geijer.

När Geijer får se köpmannens dokument, konstaterar han snabbt att denne hade en betydligt större verksamhet på gång i Småland och ôstergötland än han själv hade i mellannorrland.

- Vi arbetade på samma sätt, men jag hade betydligt färre´grupper under mig, säger han. ètta celler med totalt 60-70 man. Jag hade nog för stora avstånd att täcka i min region. Jag hade också mindre utbildat folk i organisationen.

Köpmannen var aktiv inom scoutrörelsen, och det har uppenbarligen påverkat hans bedömning av vilka som var pålitliga. Männen som han valt ut - kvinnor förekommer inte alls - har ofta scoutbakgrund. De är förvånansvärt gamla för att bli framtida gerillakämpar; många är i
45-årsåldern. I ett brev från den 16 december 1952 namnger han 16 personer som han vill få godkända. De flesta har borgerliga yrken; disponenter, ingenjörer, handlare, bankfolk. En är lärare och en är präst. Där finns också hantverksmästare och jordbrukare. Ingen av de 16 är arbetare.

Med tiden rekyterade han allt fler personer, och inordnade dem i en ganska omfattande regional organisation. ôverst var han själv och hans stab, bestående av 7-9 personer med olika arbetsuppgifter: bland annat en radioexpert, en "kriminal-personalchef", en intendent, och en "journalist".

Under staben skulle fyra-fem så kallade U-grupper organiseras, med ansvar för var sitt distrikt. I distrikten skulle sedan finnas tre lokalgrupper med vardera 4 till 10 man. L-gruppernas chefer skulle enligt köpmannens plan vara nämndemän, möjligen för att ge organisationens beslut en slags formell legitimitet. Ytterst kunde det faktiskt handla om att även döda svenskar som befanns vara
sovjetiska kollaboratörer.

- Jag uppskattar att 3-400 personer var med i hela landet, säger Carl-Erik Almgren.

Grupperna arbetade oberoende av varann, ingen kände till personsammansättningen i någon annan grupp. Lokalgruppernas fotfolk visste inte ens vilka de andra medlemmarna var, för att minska risken för kartläggning. I ett skarpt läge skulle motståndskampen samordnas via radiotelegrafi, först över en central i Sverige, som i sin tur höll kontakt med högkvarteret i England.

Förråd för egna vapen utsågs, liksom nedsläppsplatser för nya vapen som skulle kunna flygas in av Nato. För det krävdes trädfria ytor som var 300 gånger 300 meter stora.

- Jag hade fem utsedda nedsläppsplatser i min region, säger Reinhold Geijer. Vid ett tillfälle meddelade Anders Grafström att en person från "andra sidan" skulle inspektera platserna. Att det handlade om den brittiske militärattachén, det förstod jag.

Att vara regional motståndsledare var tidsödande och hemlighetsmakeriet var ett rent praktiskt bekymmer. I några efterlämnade anteckningar skriver köpmannen att han utnyttjade söndagarna till att åka runt i bil och rekognocera. Hans affärsverksamhet gav honom en utmärkt cover. Familjen följde ibland med, som om det vore utflykter. Ibland kunde resorna bli 40-50 mil långa på en
dag.

Verksamheten fick också en del lätt anmärkningvärda drag. Under två av husen på hans efterlämnade gård finns stora skyddsrum, väl kamouflerade bakom lönndörrar. Ett av dem
var tänkt som högkvarter för motståndskampen i Småland och ôstergötland.

I händelse av ockupation visste de regionala motståndsledarna vad som skulle göras: det första var att försöka rädda svensk militär personal, att hjälpa dem gå under jorden. Det andra var att utföra sprängattentat. Målen var transportleder och transportmedel, förråd, byggnader och industrier. Det skulle ske efter order från motståndsrörelsens ledning.

För Reinhold Geijer handlade det även om att hålla en flyktled till Norge öppen. Den skulle gå längs den gamla pilgrimsleden till Trondheim. Geijer hade också ansvaret för att skaffa fram en nationell stabsplats för de motståndsledare som stannade i landet.

- Jag valde ut Äppelbo skola i Dalarna. Min uppgift där var att vara kvartersmästare.

Under 1960-talet började Stay behindorganisationen tappa kraft. Beredskapskänslan var inte lika stark, och köpmannen noterar att inflyttningen från landsbygden till städerna ledde till att organisationen förlorade folk som var svåra att ersätta. En av de aktiva i den högsta ledningsgruppen i Stockholm, som vill vara anonym, säger att han uppfattade det som om Olof Palme tappade intresset för Stay behind när denne tillträdde som statsminister 1969.

Samma år lämnade Reinhold Geijer sitt uppdrag. Köpmannen i Småland hade gjort det redan några år tidigare.

Motståndsrörelsen hade också drabbats av ett katastrofalt slag: delar av organisationen avslöjades troligen för KGB. En brittisk MI6-man, stationerad på ambassaden i Stockholm,
misstänktes 1968 för att vara sovjetisk spion. Det ledde till en ganska omfattande omorganisation av svenska Stay behind.

MI6-mannen blev aldrig fälld i domstol, men i efterhand understryker händelsen på riskerna med Sveriges säkerhetspolitiska dubbelspel under kalla kriget. Sovjetunionen kunde rimligen inte annat än att stärkas i sin övertygelse om att Sverige i realiteten var en del av västalliansen. Samtidigt saknade Sverige garantier om militärt understöd från Nato om Sovjet anföll.

I andra europeiska länder har det stormat betydligt mer kring Stay behind. I Italien utnyttjades organisationen och dess vapenförråd av facistiska krafter inom administrationen till att skapa oro. I ett BBC-reportage från början av 1990-talet vittnade flera av de aktiva att de legat bakom sprängningen av järnvägsstationen i Bologna 1984, då 85 människor dog. Den hemliga strukturen och vapenlagren blev nyttiga för dem som tillämpade "spänningens strategi", en terror styrd av vissa skikt inom statsapparaten som skulle förmå folket att acceptera inskränkningar i demokratin i utbyte mot "säkerhet". Stay behind blev ett instrument för en polisstat. Samma utveckling, fast i mindre skala, skedde i Belgien.

1978 slutade Alvar Lindencrona som chef och ersattes av avgående Saf-chefen Curt-Steffan Giesecke. Denne blev kvar i ledningen ända till 1990, då de första artiklarna om svenska Stay behind publicerades i DN. I vilket skick Stay behind finns kvar nu, är det få som vet. "En planering utan folk, annat än i ledningfunktionerna", säger en källa. Officiellt finns inte och har aldrig organisationen funnits. Precis som så mycket annat som gäller det neutrala Sveriges samarbete med Nato, tillhör Stay behind vår icke-historia.