2.9.2007

- I Sverige har vi varit dåliga på att utkräva ansvar. Det börjar på högsta nivå och sipprar sedan nedåt till enskilda människor. Det finns återkommande fall av ren korruption, även om vi ofta väljer att använda mer oskyldiga beteckningar, framhåller hon.

Inga-Britt Ahlenius var chef för finansdepartementets budgetavdelning, blev sedan chef för Riksrevisionsverket och ingick i den korruptionsutredning som var med om att fälla en EU-kommission under ledning av Jacques Santer. Som nybliven 66-åring har Inga-Britt Ahlenius just fått ett femårigt förordnande som chef för FN:s internrevision, med tillträde i september.

Men Sverige lämnar hon inte i tankarna, även om boplatsen just nu är Kosovos huvudstad Pristina, där hennes uppgift är att bygga upp en fristående riksrevision. Inga-Britt Ahlenius är i Stockholm för att hålla en föreläsning till minne av förra finansministern Anne Wibble.

Dess rubrik "Har Sverige blivit en soft state?" kan ifrågasättas på språkliga grunder. Men problemet med den mjuka staten går däremot inte att vifta bort. Enligt Inga-Britt Ahlenius handlar det om en statsmakt som är engagerad i det mesta men som så ofta och uppenbart misslyckas med de uppgifter som ligger på staten - just därför att marknaden inte kan lösa dem.

Dit hör rättssäkerhet och skydd för medborgarna. Där är exemplen många, anser hon och räknar upp några av dem: domstolarnas väldiga eftersläpning i sina ärenden, polisens oskickliga hantering av Göteborgskravallerna och den regelvidriga mörkläggningen av omständigheterna kring Osmo Vallos död.

Ansvaret vill hon delvis lägga på enskilda tjänsteman som har varit försumliga. Men samtidigt ställer Inga-Britt Ahlenius frågan: Vad är det för normsystem som har förmedlats uppifrån?

- Staten är en rättsordning, där det ska vara annorlunda att arbeta än i ett företag. Det saknas en etisk kod för statliga tjänstemän, som skulle inpräntas från första början - en värdebas gemensam för alla som arbetar med uppdrag i staten. Inte heller finns det tydliga processer för ansvarsutkrävande, vilket är mest märkbart på högsta politiska nivå, påpekar hon.

Riksdagen och dess konstitutionsutskott utövar inte någon verklig kontroll över regeringen, menar Inga-Britt Ahlenius. Omröstningarna sker efter partipolitiska linjer, där en regering som har parlamentarisk majoritet för det mesta vinner. Därför tillåts också en utnämningspolitik där statsministern kan fördela alla höga statliga poster efter eget gottfinnande.

- Processen sker utan någon som helst insyn, med totalt utrymme för godtycke - i skarp kontrast till vår egen bild av öppenhet. Så går det inte till i någon annan rättsstat. Där är det tvärtom självklart att posterna ska utlysas offentligt och personerna utses efter meriter, understryker Inga-Britt Ahlenius.

Nuvarande sätt att utse toppchefer får långsiktigt allvarliga följder för den statliga verksamheten, hävdar hon. Rekryteringen på lägre nivåer påverkas av att de högsta tjänsterna är vikta för personer utifrån, med oklara meriter. Och medborgarna får inte förtroende för en verksamhet som kan ledas av vem som helst, så länge det rör sig om politiska vänner till regeringen:

- Här skulle en förändring kunna börja nu, med poster som finns lediga. Formulera vilka krav som ställs på generalkonsuln i New York och chefen för Historiska museet och offentliggör dem! Sedan är det bara att utlysa tjänsterna och låta tillsättningsförfarandet ske öppet.

Annat som Inga-Britt Ahlenius pekar på som en allvarlig svaghet är regeringskansliets sätt att fungera. Hon ser stora brister, främst beroende på ett ledningsvakuum mellan politiker och tjänstemän. Enligt henne fordras det i varje departement, vid sidan om statssekreteraren, en hög ämbetsman med övergripande ansvar att driva departementet - oberoende av vem som regerar.

- Det handlar om strategisk ledning i den organisation som ska stå till varje regerings förfogande. De politiska besluten ska grundas på bästa möjliga underlag. För att säkra detta behövs en sammanhållande kraft som svarar för den nödvändiga kontinuiteten, integriteten och kvaliteten.

Bristen på strategiskt tänkande i regeringskansliet är ett viktigt skäl till att den statliga förvaltningen har blivit så fragmentiserad, menar Inga-Britt Ahlenius. Varje nytt behov ger anledning till en ny myndighet, utan diskussion om en helhet med medborgarens behov och intresse i fokus. Samverkan mellan olika offentliga organ fungerar dåligt eftersom ingen vill avstå pengar från sin egen budget:

- Människor slussas runt mellan olika myndigheter och samhällssektorer. De hamnar i en vårdkarusell eller i en rehabiliteringssväng, och i psykvården faller många av dem mellan olika instansers ansvar.

Utifrån medborgarens perspektiv - och samhällsekonomins - borde man ändra hela strukturen, samla huvudmannaskap och ändra myndigheters ansvarsområden, anser Inga-Britt Ahlenius. Men det saknas en sådan medveten förvaltningspolitik, där regeringen tar på sig uppgifter som liknar en koncernstyrelses. Tvärtom har dessa frågor länge skyfflats hit och dit i regeringskansliet.

- Men det gäller något så viktigt som den demokratiska arkitekturen. Att staten fungerar väl ligger i regeringens intresse, oavsett partifärg, lika väl som i medborgarnas. Men i Sverige måste vi ändra den verklighetsbild som säger att allt redan är bra hos oss, betonar Inga-Britt Ahlenius