* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

22.9.2006

Widar Andersson
politisk redaktör Folkbladet
widar@widar.nu

Moderaterna har genomfört en otroligt skicklig valrörelse. Det är bara att lyfta på hatten. Alliansbygget med de små borgerliga partierna fyllde många viktiga syften. Dels skapades rimlig borgfred i det borgerliga lägret, dels gavs en möjlighet att styra den politiska dagordningen. Sist men inte minst så utestängdes s från varje möjlighet att uppvakta ett eller flera borgerliga partier.

Moderaternas valframgångar underlättades dessutom av en lite baktung och självgod socialdemokrati. Den tycktes inte uppfatta att uppemot ett par hundra tusen s-väljare nu var i process för att rösta på Reinfeldts nya moderater. Statsråden höll tusentals tal om att det var "samma gamla höger" som ville slå sönder tillvaron för vanligt folk.

En stor del av det "vanliga folket" upplevde dock moderaterna på ett annat sätt. De såg några hundralappar i sänkt skatt för sina egna familjer. De såg att bidrag/ersättningar till dem som inte arbetade skulle sänkas något. De såg att särskilt de små företagarna skulle få lättare att anställa och mindre byråkrati. De såg att ungdomar som inte pluggade på högskolor skulle få snabbare hjälp till jobb. De såg sjukhus, tandläkare och ålderdomshem i ungefär samma omfattning som hos s.

"Det vanliga folket" såg konservatism, hygglighet och ordning och reda. Och de gillade vad de såg.
Nu börjar allvaret för Fredrik Reinfeldt. Skall han kunna bli mannen som sjösätter en statsbärande folkhöger på den nationella arenan så måste han vinna även nästa val. De arbetare/löntagare som nu lagt sin röst på moderaterna får därför inte svikas eller bedras.

Under den korta tid som Fredrik Reinfeldt har varit ordförande för moderaterna har han visat prov på goda ledarskapstalanger. Han och hans stab har stuvat om rejält såväl i politiken som i det moderata persongalleriet. Kritik, gnäll och tvivel har tryckts ner av de gemensamma förväntningarna på den hägrande valsegern. Nu är valsegern historia. Moderatbratsen har skålat i skumpa på innekrogar, ungdomsförbundens ombudsmän har badat i fontänen på Sergels torg och de euforiska lyckorusen på moderaternas valvaka har ersatts av politisk vardag.

Nu kommer moderatledaren att prövas på allvar. Som statsminister är man sista utposten. Går det inte på annat sätt så är det statsministern som måste avgöra tvister och konflikter. Statsministern har också ett avgörande inflytande på när regeringen säger ja eller nej till saker och ting.

Pressen på Reinfeldt kommer att öka. Dels vill koalitionspartierna - i vart fall kd och fp som åkte på duktigt med stryk i valet - så snabbt som möjligt ha lite godis att dela ut till väljarna. Dels vill hökar och fackföreningshatare inom Svenskt Näringsliv som innerst inne tänker som s - "klart att det är samma gamla höger" - se traditionell högerpolitik klubbas igenom av riksdagens borgerliga majoritet.

Under den kommande mandatperioden kommer därför den unge moderatledaren att ställas inför svåra val- och beslutssituationer. I ena vågskålen ligger omsorgen om moderaternas nya arbetar- och löntagarväljare. I den andra ligger relationerna med den gamla bolagshögern. Reinfeldt kommer inte att kunna tillfredsställa båda dessa intressen. Moderaternas framtid som ett starkt och folkligt högerparti ligger i potten.