26.8.2007


Lyndon LaRouches politiska aktionskommitté, LPAC, genomför sedan den 22 augusti en massmobilisering i USA för att se till att kongressen, när den samlas igen efter sommaruppehållet i början av september, röstar igenom en lag till skydd för såväl villaägare som banker. Den lagstiftning som LaRouche föreslår, kallad Homeowners and Bank Protection Act of 2007, är det enda som i denna sena timme kan förhindra att miljontals amerikaner får sina fastigheter utmätta och hamnar på gatan i år och nästa år, samtidigt som den kan bli startpunkten för en mer omfattande omorganisering av hela det internationella dollarbaserade finanssystemet, som nu är ohjälpligt bankrutt. Bankfolk och ledande personer inom USA:s demokratiska parti, som informerats om LaRouches initiativ, har förklarat att den föreslagna lagstiftningen är "klart genomförbar" och "den enda räddningen" för det amerikanska folket

Några grundpelare i LaRouches förslag till en Homeowners and Bank Protection Act of 2007 är:

1.
Kongressen måste inrätta en statlig myndighet med uppgift att ta banker med federal och delstatlig oktroj under sitt beskydd och frysa samtliga bolån under så många månader eller år som behövs för att värdena ska justeras till rimliga nivåer; skriva om befintliga bolån till rimliga räntesatser; samt skriva av alla canceröst spekulativa skuldförbindelser som sammanhänger med bolånebaserade värdepapper, derivat och andra former av skojerier som har drivit banksystemet till dess nuvarande bankrutta tillstånd.

2.
Under denna övergångsperiod ska alla utmätningar ställas in, så att familjer kan bo kvar i sina hem. Månadsbetalningar, som i praktiken motsvarar hyresbetalningar, görs till utvalda banker, vilka sedan kan använda dessa medel som säkerhet för vanlig utlåningsverksamhet; på så vis återförs kapital till banksystemet. Dessa rimliga månadsbetalningar kommer så småningom att diskonteras till nya bolån, som återspeglar saneringen av fastighetsbubblan och införandet av rimliga fastighetsvärderingar, och som har lägre, fasta räntor. Man får räkna med att denna sanering av fastighetsmarknaden kommer att ta flera år att slutföra. Under denna interimsperiod ska ingen skuldtyngd husägare kastas ut från sin bostad, och bankerna ska skyddas, så att de kan återuppta sina traditionella funktioner vilket är att serva det omkringliggande samhället, och
ge lån till investeringar i produktiva industrier, jordbruk, infrastruktur m.m.

3.
I varje delstat är guvernören ansvarig för programmets genomförande, inklusive bestämmandet av "hyresbetalningarna" till utvalda banker, på bemyndigande av den amerikanska staten, som ombesörjer de nödvändiga krediterna
och garantierna för att övergången ska kunna genomföras på ett bra sätt.

Inom
ramarna för denna plan kommer, enligt LaRouches förslag, även hela Federal Reserve-systemet att dras genom ett ordnat konkursförfarande, och omvandlas till en Third National Bank of the United States. Som LaRouche förklarar i sitt utkast till det program som det demokratiska partiet bör gå till val på 2008, bör dessa åtgärder kompletteras med att världens tongivande nationer kommer överens om att införa ett nytt Bretton Woods-system, med fasta växelkurser mellan valutorna och långsiktiga avtal om stora utvecklingsprojekt i global skala.

Utmätningstsunamin
som hotar att vräka bort miljontals amerikaner från deras hem beror inte bara på att det har blivit en kris på bolånemarknaden, utan på att hela det globala finanssystemet är på väg att bryta ihop. Inget slut finns i sikte på detta sammanbrott förrän de ansvariga politikerna ingriper och reser upp en brandmur mot skadeverkningarna av de hyperinflationistiska skuldbubblor som Alan Greenspan & Co har skapat i ett fåfängt försök att skjuta upp sammanbrottet.

Återigen
är det Lyndon LaRouche som i et avgörande läge kommer med lösningen som ger världen en chans att styra bort från katastrofen. Nu är bara frågan: kommer människor att stå upp och ta strid för att vinna en mänsklig framtid för sina egna nationer, och för civilisationen som sådan?
(Ur flygblad utgivet av LaRouche PAC, 23 augusti 2007)

2)
En liknande lag för att hantera bankerna finns färdigutredd och föreslagen även för Sverige av 1995 års banklagkommitté som utredde den katastrofala hanteringen av 1991 års bankkris.

Rusta Sverige för nästa bankkris!

I tysthet har svenska staten förberett sig för en ny bankkris. Förra sommaren lade Banklagskommittén fram sitt utredningsförslag för offentlig administration av banker i kris. Utan egen bank måste staten finna på andra sätt att se till
att betalningar och kapitalförsörjning ska kunna göras även om bankerna kommer i kris.

Vid bankkrisen 1991 tvingades staten gå in och hjälpa bankerna till enorma kostnader för skattebetalarna och den svenska ekonomin. Nordbanken fick direkta statliga stödmiljarder, vilka senare delvis betalades tillbaka, och Sparbanken fick en garanti på en miljard. Men alla bankerna fick hjälp av staten att betala av på den stora börda av förlustlån som de drog på sig när fastighetsbubblan sprack. De fick skattesänkningar och möjlighet att spekulera än värre med derivat, men framför allt tilläts de ta ut en rekordstor realränta och även plundra sina kunder på andra sätt.

Med övervinsterna kunde bankerna skriva av sina kundförluster, men effekten på den svenska ekonomin var förödande: en långvarig depression och rekordarbetslöshet. Det här sättet att sanera bankerna räddade betalningssystemet, men förödde kapitalförsörjningen och därmed statsfinanserna.

1995 tillsattes en utredning kallad Banklagskommittén, som skulle fundera på hur statens ansvar för betalningssystemet och även kapitalförsörjningen ska kunna utövas på ett bättre och framför allt mindre kostsamt sätt. 1995 införde Sverige dessutom, i likhet med andra länder i EU, en insättningsgaranti. Det betyder att staten har tagit på sig ännu större kostnader vid bankkriser, genom att garantera alla bankkunders insättningar upp till 250 000 kr.

Problemet är, att de största bankerna i Sverige inte kan tillåtas gå i konkurs, eftersom man då riskerar att det blir tvärstopp i hela betalningssystemet. Inom loppet av några dagar skulle det bli kaos, när bristen på fungerande betalningar stoppar handel och därefter produktion och hela ekonomin slår stopp med total arbetslöshet och försörjningskris.



Bankerna tar sina förluster

Banklagskommittén föreslog därför i sitt slutbetänkande den 12 juli 2000, att staten med en ny lag får rätt att rekonstruera eller avveckla banker i kris. Det ska kallas att banken sätts i "offentlig administration". Det innebär att staten tillfälligt kan ta över en krisbanks hela ledning, styrelse och ägaransvar. Den enda publicitet förslaget fick var ett kort inslag i radions ekonyheter om att f.d. finansministrar kunde tänkas ingå i en arbetskraftsreserv för att leda banker i kris.

En bank i kris skulle enligt förslaget på så sätt kunna drivas vidare som vanligt, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras. Statens övertagande gör det möjligt att garantera alla nya insättningar och transaktioner, vilka på så sätt blir helt säkra för alla kunder. Småsparare kan också känna sig trygga med statens insättargaranti, så att de inte behöver rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder utretts.

Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker ska förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna på banken skrivs ned antingen genom sedvanliga ackord eller genom konkursförfaranden. Inom två år ska banken ha antingen rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Med detta förfarande befrias staten från ansvaret för det mesta av bankens dåliga affärer. Statens insättargaranti gör dock staten till en stor fordringsägare, men det kan man lösa som i USA, där denna fordran blir till en prioriterad fordran som går före andra fordringsägares. Samtidigt kan banken fortsätta sina löpande affärer och nytt kapital kan användas för näringslivets
kapitalförsörjning i stället för att täcka bankens förluster på dåliga lån.

Om dåliga lån inte skrivs av som förluster mot det egna kapitalet och fordringsägarna, kan det gå som i Japan. Där har förlustlånen från fastighetskrisen i många år tillåtits växa med ränta m.m. och blivit en enorm börda för den japanska ekonomin, som strypts på kapital och plundrats, samtidigt som faran för en bankkollaps bara blivit större.

Staten kan tvingas betala

Mot Bankkommitténs förslag reserverade sig ledamoten Reidunn Laurén, f.d. kammarrättspresident och opolitisk vice justitieminister i den borgerliga regeringen 1991-94. Hon vill inte att förslaget blir lag och att en ny myndighet bildas för att sköta lagen. Hon vill att regeringen ska sköta bankkriser från fall till fall och bara använda utredningens förslag som en rekommendation. Utan en lag i ryggen får dock regeringen svårare att stå emot krav på att rädda bankernas ägare från att förlora makten och kan tvingas att återigen betala bankerna och/eller arbetslöshet över statsfinanserna.

Speciellt bankernas utländska fordringsägare kan utpressa regeringen att ta på sig förlusterna med argumentet att den svenska kronan inte får försvagas. Sådana påtryckningar avgjorde varvskrisen på 1970-talet, då den borgerliga regeringen tvingades köpa Götaverken inklusive de stora skulderna till utländska banker för en krona. Dåvarande industriministern Nils G. Åsling fick därmed betala stora summor för varvskrisen, utan att det blev några nya investeringar eller
ens några jobb kvar. Reidunn Laurén bäddar för ett nytt sådant misslyckande, när hon inte vill stärka den nationella lagstiftningen mot bankerna och deras fordringsägare, inklusive de utländska.

Internationella valutafonden brukar i sina låneförhandlingar ställa just sådana krav på att stater ska ta ansvar för bankers eller storindustriers lån från utländska banker. Det ingår t.ex. i det paket som IMF fortfarande försöker påtvinga Sydkorea. Östasiens uppror mot detta utmanar bankernas och IMF:s makt över hanteringen av den internationella finanskrisen. Den svenska banklagskommitténs förslag visar precis hur det skall gå till när man prioriterar befolkning och produktion före gamla obetalbara skulder i finanssystemet.