* Tsunami
*
9/11
*
Bilderbergare
*
Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
5.5.2006
ARKADIJ WAXBERG
jur dr, medarbetare i Literaturnaja gazeta och författare bl a till ett fyrtiotal böcker om rysk politik.
Han är bosatt i Paris.
Publicerat 4 maj 2006, SvD
I rask takt återskapar den politiska ledingen
i Ryssland den atmosfär av skräck och västfientlighet som rådde på Sovjettiden.
Kontakter med utlänningar har åter blivit farliga, framför allt för forskare och fristående organisationer.
 |
 Rysslands försvarsminister Sergej Ivanov samtalar med president Putin. |
En stor del av den ryska befolkningen, i synnerhet de som nu är medelålders och äldre, faller ganska lätt offer för denna demagogi, vilket är föga förvånande med tanke på att de levt i det ständiga bruset av sovjetisk propaganda. Påfallande många sätter tro till skrönorna om utländska underrättelseagenter som smider planer på en statskupp i Ryssland. Dagens politiska ledning driver en medvetet västfientlig politik med udden mot USA och illasinnade rykten av olika slag faller i god jord. Ryska medier står numera direkt eller indirekt under statlig kontroll.
Nyligen kunde vi läsa om en grupp brittiska Moskvadiplomater som anklagades för att ha importerat högteknologisk utrustning för att kontakta sina ryska agenter. Nyheten presenterades i massmedierna, men hela historien lät så enfaldig att den väckte allmänt åtlöje. Myndigheterna lade snabbt locket på och "avslöjandet" glömdes hastigt.
Men kort därefter, långt från Moskva, i Novosibirsk, var det dags för nästa spionavslöjande. Den här gången handlade det om en världsberömd vetenskapsman, professor Oleg Korobejnitjev, en auktoritet inom förbränningsfysik, associerad ledamot av den amerikanska rymdflygstyrelsen.
Hans laboratorium som bedriver forskning inom förebränningskemi på molekylärnivå har under en lång följd av år samarbetat med forskningscentrum i USA, Storbritannien, Belgien och Frankrike. Just detta faktum har nu lagts honom till last. Hans internationella forskningsbidrag som gjort det möjligt att bedriva avancerad forskning långt från Moskva blev en förevändning för anklagelser om att ha försökt sälja statshemligheter till Väst. Allt fler forskningsområden har blivit hemligstämplade och forskare måste hela tiden hålla sig à jour med listan över förbjudna ämnen för att inte riskera att hamna i riskzonen.
I rättvisans namn ska det sägas att spionjakten inleddes redan under Boris Jeltsins tid, men under den sittande presidenten har den nått skrämmande proportioner. Många erinrar sig säkert fysikern Valentin Danilov och militäranalytikern Igor Sutiatin. Den förstnämnde dömdes som kinesisk spion trots att domstolens lekmannaledamöter enhälligt uttalade sig för ett frikännande. Sutiatin dömdes som amerikansk spion, trots att han enbart utnyttjat allmänt tillgängliga källor i sin forskning och saknade tillgång till hemligstämplat material. För närvarande avtjänar de båda forskarna 13 respektive 15 års internering i straffläger. Signalen är tydlig: inga kontakter med västerländska forskare.
Det finns många liknande fall, men åtskilliga har redan hunnit bli bortglömda eller också har de aldrig uppmärksammats av västerländska medier, så till exempel Petersburgsforskaren Moisej Finkels påstådda spioneri för CIA:s räkning, Sergej Avramenkos arbete för "utländska underrättelseorganisationer" eller Vladimir Stjurov från Vladivostok som sades gå kinesernas ärenden och professor Anatolij Babkin som skall ha sålt hemligstämplade handlingar rörande den ryska ubåtstorpeden till amerikanen Edmond Pope. Alla har blivit fällda och dömda. Nya avslöjanden följer slag i slag.
Det senaste avslöjandet inträffade i Ufa i Basjkirien, det gällde den 66-årige chefen för den ryska vetenskapsakademins forskningsinstitut för superplastiska metaller, professor Oskar Kajbysjev, som påstås ha överlämnat information om viss teknologi med militära tillämpningar till ett sydkoreanskt företag (och kanske avsedd att användas mot Kremls nordkoreanska vänner). För brottsutredarna var det oväsentligt att de tekniska lösningarna tidigare hade patenterats och publicerats i USA och en rad andra länder. En annan vetenskapsman, Igor Resjetin, befinner sig i fängelse efter att ha dömts för att ha överlämnat tekniska hemligheter till kineserna. Enligt Resjetins kollegor handlade saken endast om normalt samarbete forskare emellan, en förutsättning för allt vetenskapligt arbete.
Den nya spionhysterin bör lämpligen ställas i relation till ryska mediers intensifierade bevakning av militära ämnen. Flera gånger om dagen kan man i tv se försvarsministern och försvarsledningens toppar intervjuas om nya raketvapensystem och den ryska krigsmaktens stridsberedskap. Reportage från militärövningar och krigsfilmer upptar en stor del av tv-programmen. Befolkningen försätts på detta sätt i en psykologisk beredskap som är grogrund för misstankar mot mer eller mindre verkliga utländska spioner som försöker utnyttja ryssarnas godtrogenhet och sorglöshet och förmå dem att släppa efter på vaksamheten.
Kontakter med utlänningar har åter blivit farliga, som på Sovjettiden. Var och en som råkar hamna i onåd - politiskt, ideologiskt eller ekonomiskt - kan lätt bli anklagad för spioneri om han råkar ha en utländsk bekant.
Denne kan avslöjas som spion som verkar under täckmantel av missionär, affärsman, oförvitlig forskare eller turist. Denna metod tillämpas med förtjusning för att klämma åt fristående organisationer som är en viktig beståndsdel i varje normalt fungerande samhälle. Eftersom de saknar inhemsk finansiering är dessa i allmänhet beroende av internationella bidrag och passar därför perfekt i rollen av spionorganisationer som styrs från utlandet. I rask takt återskapas nu den atmosfär av skräck, osäkerhet och hjälplöshet som kännetecknade Sovjettiden och som landet började frigöra sig från under Michail Gorbatjovs perestrojka.
Det övergripande målet för denna kampanj är fullkomligt genomskinligt. En av chefspersonerna inom den federala säkerhetstjänsten, generalöverste Viktor Komogorov, uttalade nyligen sin uppfattning i frågan: "De fristående samhällsorganisationerna i Ryssland har oftast tillkommit på utländskt initiativ och med utländska pengar i syfte att förändra det ryska samhället och kontrollera det offentliga informationsflödet i landet." I konsekvens med detta resonemang blir kontrollen av dessa organisationers verksamhet en uppgift för den ryska säkerhetstjänsten.
Spionskräcken och de ideliga uppmaningarna till ökad vaksamhet har också ett annat syfte, nämligen att dra uppmärksamhet från det ökande ryska spionaget utanför Rysslands gränser. Särskilt anmärkningsvärd är den ökade aktiviteten inom OSS-staterna, de forna Sovjetrepublikerna, detta trots heliga försäkringar om att spionage inom OSS-staterna skulle vara uteslutet.
De baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen ingår visserligen inte i OSS, men de ryska ledarna har inte sparat på sina försäkringar om evig vänskap. I dag står dessa länder i högsta grad i den ryska underrättelsetjänstens fokus, inte minst med tanke på att de erbjuder den närmaste och snabbaste tillgången till Natohemligheter. Åtskilliga före detta sovjetiska informatörer befinner sig nu utanför Rysslands gränser och det vore givetvis en dumhet från Lubjankas sida att inte utnyttja denna fördel. Det är inte alltför svårt att aktivera kontakterna med hjälp av pengar eller utpressning och de inre förändringarna i Ryssland har påskyndat denna process.
Vi har kunnat bevittna flera fall av utvisningar av ryska så kallade diplomater från de baltiska länderna på grund av alltför uttalat intresse för Natos verksamhet eller känsliga delar av EU-politiken. Ett av de märkligare gällde den ryske kulturattachén i Lettland, vars huvudsakliga kulturella aktivitet inriktades på Natos ledningsstruktur. Liknande fall inträffade i Estland och Litauen. En ökad underrättelseverksamhet har också rapporterats från Georgien. I Azerbajdzjan dömdes tre ryssar för spioneri för den ryska krigsmaktens räkning. På officiellt ryskt håll förnekades all inblandning. Saken var pinsam. Kreml är ytterst angeläget om att behålla goda förbindelser med den azerbajdzjanske presidenten Ilham Alijev med tanke på landets rika naturtillgångar och dess strategiska läge med gränser mot Iran, Georgien, Dagestan och Tjetjenien.
Amerikanska FBI bedömer att närvaron av ryska spioner i USA i dag är jämförbar med situationen under det kalla kriget. Enbart under diplomatisk täckmantel arbetar åtskilliga hundra agenter. Därtill kommer mängder av journalister, affärsmän och forskare som ägnar sig åt underrättelseverksamhet vid sidan av sina officiella uppgifter. I centrum för intresset står givetvis teknologi av rent militärt slag eller med militär tillämpning, energipolitik, men även utländskt inflytande i forna Sovjetrepubliker och i Kina och Mellanöstern.
Underrättelseverksamhet är i sig ingenting ovanligt, alla sysslar med det. I dagens Ryssland, som bestämt förnekar att något liknande ens existerar, utnyttjas dessa tjänster för att lösa såväl interna som utrikespolitiska problem. Finansieringen sköts via hemliga kanaler utanför statsbudgeten.
Gamla beprövade värvningsmetoder, som man trodde höra till det förgångna, förser säkerhetstjänsten med nya informatörer. Under förevändning av att bekämpa utländsk inblandning i Rysslands affärer river man ned nybildade offentliga organisationer, pressfriheten begränsas och den polisiära kontrollen över privatlivet blir allt påtagligare. Makthavarna har uppenbarligen blivit hypernervösa av de färgsprakande revolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgisien, de politiska förändringarna i Moldova och de gryende protesterna i det hittills iskalla Vitryssland.
Makthavarnas osäkerhet och växande oro inför kommande parlaments- och presidentval gör dem sannolikt mindre benägna att enbart förlita sig till sina "administrativa resurser", den gängse förskönande benämningen på valfusk. Här kommer de att vara beredda att tala öppet maktspråk. En nödvändig åtgärd för att uppnå detta mål är att skapa oro hos befolkningen. Nya avslöjanden av utländska agenter och fosterlandsförrädare med åtföljande "spontana" reaktioner lär inte behöva vänta på sig.
Översättning: Bengt Samuelson.