28 .10.2007


Källa: DN
Skriven av Per Ahlmark




För elva år sen blev Rwanda ett slakthus. Närmare en miljon människor av sju utrotades under hundra dagar, det snabbaste folkmordet i historien.

Just nu går ett trovärdigt, välgjort och förfärande drama på svenska biografer, "Hotell Rwanda". Gymnasierna i vårt land borde göra visningen av denna spelfilm, som bygger på dokument, till en obligatorisk eftermiddag för alla elever.

På åratal har jag inte varit så gripen på bio som under "Hotell Rwandas" bilder av öppen rasism, svek mot de dödsdömda samt masslakt med gevär och machete. Det kanske mest outhärdliga är att filmens sekvenser påminner oss om FN:s, USA:s och Europas likgiltighet inför massakrerna.

De internationella ledarnas nonchalans inför slakten av svarta afrikaner liknar krigsförbrytelser. Kofi Annan och Bill Clinton visste vad som pågick i Rwanda våren 1994. De gjorde ingenting.

Annan (som var biträdande generalsek-reterare och ansvarig för FN-trupperna i landet) gav order om total passivitet.

Ni får inte resa våld mot angriparna, skrev Kofi Annan till den kanadensiske generalen Dallaire; ni får heller inte skydda offren eller lägga beslag på hutumilisens vapenförråd.

Clinton var överbefälhavare för världens starkaste demokrati. Hans flygvapen kunde lätt ha stört och tystat den hutu-radio, som i hysteriska tonfall beordrade dödandet av tutsier och moderata hutus. Presidenten kunde också ha mobiliserat ett par tusen soldater, som hade skrämt milisen och räddat hundratusentals oskyldiga och obeväpnade civila. Dessa blev i stället hatets offer.

MIN AVSKY FÖR Kofi Annan utgår från hans värderelativism, svaghet, opportunism och bristande empati under fasorna i Rwanda. Mångas förakt för Bill Clinton berodde på hans slappa kallsinne och översluga taktik under samma tid. Inte en enda gång under folkmordet beordrade presidenten sina rådgivare att mötas i Vita huset för att diskutera hur dödandet kunde begränsas.

På biografen i Stockholm denna påsk flammade samma känslor upp igen. Jag råkade se "Hotell Rwanda" dagen efter ett besök hos FN-kommissionen för mänskliga rättigheter i Genève.

Dess uppdrag är att skydda demokratins utveckling i världen. Men den strategi som FN-kommissionen följer påminner om pyromanen som väljs in i brandkårens styrelse. Man borde i stället ha stärkt och renodlat de krafter som stödjer friheten. Kommissionen består av 53 medlemmar men har ännu inte försökt att samla en majoritet av demokratier.

Nu har FN i Genève godtagit ett antal tyranner som torterar och fängslar sina politiska motståndare. Senast har man röstat in några av jordens mest brutala regimer: Kuba, Kina, Saudiarabien, Sudan och Zimbabwe. Tidigare har också Libyen, Vietnam, Kongo och Syrien tjänstgjort i det FN-organ, som ska värna de mänskliga fri- och rättigheterna.

För att göra skrymteriet ännu tydligare utsåg kommissionen Libyen till ordförande häromåret!

En grupp oberoende experter har nyligen inför FN sammanfattat skandalen. "Vi är bekymrade över att på senare år har stater sökt medlemskap (i kommissionen) inte för att stärka de mänskliga rättigheterna men för att skydda sig själva från kritik eller för att kritisera andra."

Så är det. I stället för att slå larm när friheten kränks i många medlemsländer har FN-kommissionen gjort vad man kunnat för att tiga om förbrytarna. Man har slagit följe med arabiska, muslimska och andra diktaturer, som tycks vara besatta av att smutskasta en kämpande demokrati.

Oavbrutet har kommissionen angripit det enda land i Mellanöstern där araber - män och kvinnor - har kunnat rösta fritt, uttala sig med total frihet i landets parlament (knesset) och haft fullständig religions- och pressfrihet. Och de arabiska medborgarna där har i motsats till alla andra stater i regionen kunnat vända sig till helt självständiga domstolar, inklusive Israels högsta domstol.

Det är alltså Israel som diktaturerna bedriver kampanj mot. 25 procent av debatterna i FN-kommissionen har ägnats åt att förbanna den judiska staten. Hälften av alla resolutioner som kritiserat ett enskilt land har varit riktade mot Israel.

Diskrimineringen är nära nog total: Israel är den enda nation i FN som förvägras delta i någon av de fem regionala grupper som kommissionen bygger på.

TILL DE HÄR eländena kommer vekheten i de flesta fria länder. Framför allt har EU utmärkt sig genom vanan att söka undvika strid med diktaturerna och hellre göra usla kompromisser med dem. De länder som systematiskt sökt bekämpa extremismen i Genève är två: Förenta staterna och Australien.

Så har tankevärlden sett ut i det FN som Sverige hyllat och beundrat i åratal.

Katastrofen i Rwanda var alltså inget undantag. Men den blev det mest mördande uttrycket för den feghet och korruption som Kofi Annan gjort till sitt eget varumärke.