1.7.2004

Något är ruttet i Svea rikes rättsväsende.
Inte nog med att landets utrikesminister saknar livvaktsskydd i slutfasen av en valrörelse och mördas "på öppen gata". När hennes mördare sedan ska dömas i Svea hovrätt stängs dörrarna till rättssalen när de centrala expertvittnena hörs, de expertvittnen som domstolen har att ta ställning till när den avgör vad som drev gärningsmannen till dådet samt mäter ut hans straff.
Press och allmänhet kommer med andra ord aldrig att få veta på vilken grund rätten gör sina överväganden när den bestämmer om Mijailo Mijailovic ska ha livstids fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Detta blir extra allvarligt när vi vet att domstolens uppdrag är intriktat - människor som förvisso vet en hel del om brott och straff men knappast något alls om psykiatri ska slita en tvist mellan högt specialiserade psykiatriska experter.

Lägger vi därtill det faktum att skillnaden i påföljd kan bli dramatisk - behöver inte bli det men kan bli det - beroende på vilken psykdoktor rätten bestämmer sig för att tro på känner man viss upprördhet över sekretessen som lagts över processen. Domen mot Mijailovic kommer aldrig att sakligt kunna diskuteras.
Det fanns så vitt jag förstår inga tvingande skäl för Svea hovrätt att bifalla parternas begäran om stängda dörrar.
När barnflickan i Knutbymålet begärde att psykiatrikernas utlåtande om hennes hälsotillstånd skulle behandlas bakom stängda dörrar i Uppsala tingsrätt bifölls inte hennes begäran.
Kvinnan som hade utsatts för psykiskt övervåld i åratal fick se sitt liv vändas ut och in i offentligheten på ett sätt som hon kommer att bli märkt av för livet.
Utrikesministerns mördare däremot skyddas trots att den tragedin egentligen har större offentligt intresse.
Snacka om godtycke både här och där i rättssystemet.
Fram tills jag blir överbevisad om motsatsen kommer jag att starkt misstänka att ett inslag av godtycke kommer att smyga sig in också i den dom Svea hovrätt till sist fäller. Ty, psykteamen som undersökte Mijailovic torde ha iakttagit i stort sett samma psykiska sjukdomssymptom hos denne, men de har dragit helt olika slutsatser om störningarnas inverkan på hans förmåga att bära ansvar för sina handlingar. Vilkendera man tror på blir litet grann en smaksak för alla och envar.

Mijailo Mijailovic är psykiskt störd. Han är en så kallad borderlinepersonlighet vilket betyder att gränsen mellan hans inre och yttre verklighet är skakigare än normalt. Olika mörka känslor som ångest, raseri och obestämd skräck härjar i hans inre och kan stundtals "bryta ut" i hans uppfattning om omvärlden och i hans beteende. Om detta är psykiatrikerna i stort sett ense.
Vad är psykiatrikerna då oense om? Jo, enkelt uttryckt, har de olika uppfattning om hur tvingande dessa inre krafter är, hur mycket egen vilja Mijailovic kan anses ha kvar när de tränger sig på i form av obetvingliga impulser eller röster som han talar om. Dessutom tvistar de om drogmissbrukets betydelse för hans allvarligare symptom.
Professor Anders Forsman, som fick bättre kontakt med Mijailovic på rättspsyket i Göteborg än teamet från Huddinge sjukhus fick när de undersökte den tilltalade i häktet, anser att Mijailovic blir helt övermannad av dessa krafter när de slår till och att han förlorar all kontroll över verkligheten. Drogmissbruket är inte av avgörande betydelse därvidlag. Mijailoviv är sjuk i lagens mening.

Överläkare Eva Marie Laurén med team anser, om jag har förstått saken rätt, att Mijailovics drogmissbruk har betydelse för hans handlingar och att han inte är så affekterad av sitt inre mörker att han inte vet var han är och vad han gör.
Mijailovic uppträdde ju mycket målmedvetet, planerat och rationellt vid själva mordet och efteråt. Till den anmärkningen genmäler professor Forsman att man inte behöver uppträda förvirrat för att ändå ha förlorat verklighetsuppfattningen.
Vilket mått av förvirring man måste uppvisa för att anses regelrätt psykotisk tror jag psykiatrikerna kan tvista länge om. I det enskilda fallet Mijailovic skulle nog ett helt kompani psykiatriker fördela sig på två jämnstora läger.
Det är hög tid att Sverige ändrar sin strafflagstiftning så att lagstadgat straff alltid utdöms för en kriminell handling även i fall då människor är psykiskt sjuka. Säger lagen fängelse i X antal år för en gärning så ska den psykiskt sjuke i princip också dömas till det.
Konstateras det föreligga vårdbehov ska den dömde få bästa tänkbara vård på sjukhus i stället för att låsas in på fångvårdsanstalt. Om och när den sjuke tillfrisknar ska han fortsätta avtjäna sitt straff i någon form för återstoden av strafftiden minskad med den tid han har hållits frihetsberövad på sjukhus.
Det är faktiskt ett sätt att respektera psykiskt sjuka människors mänskliga värdighet och autonomi och bringa ordning i godtycket.