| 26.6.2006
 Skrivet av Jan Gillberg, DSM
 Sverige och svensk  ekonomi är om inte ”världsbäst” så  nära nog. Att förkunna detta har utvecklats till ”den nya svenska chauvinismen” - ett slags ersättare för den med  åren sönderfallande föreställningen att Sverige var ”världens moraliska samvete”. Men trots denna ”världsbästa” ekonomi kommer rapporter i strid ström om hur flera  av samhällets viktigaste basfunktioner sviktar.
 Polis och rättsväsen saknar resurser för att upprätthålla  ett fungerande rättssamhälle. Offentliga platser upplevs som otrygga - inte  bara för gamla människor utan också för barn och ungdom. Våldtäktsvågen har  spritt skräck bland kvinnor. Rättsmaskineriet klarar inte av - som det heter -  sina ”balanser”. Brott med känd gärningsman  skrivs av i stora mängder.
 
 • En flera decennier lång nedrustning inom  psykvården har efter ett antal massmedialt uppmärksammade våldshandlingar  aktualiserat behov av flermiljardsatsningar för att avhjälpa de mest akuta  bristerna
 
 • Åldringvården är redan starkt eftersatt samtidigt som behovet av  vårdinsatser ökar i takt med ett snabbt växande antal åldringar.
 
 • Fler och  fler oroas av allt tydligare signaler om att samhällets utfästelser vad gäller  framtida pensionsersättningar inte kommer att kunna infrias.
 
 • Inom skolan  snålas det. Icke behöriga lärare svarar för en allt större del av  undervisningen - det är billigare så. Skolböcker återanvänds till dess att de  faller sönder. Bibliotek läggs ner och anslagen till de som ännu finns krymps.
 
 • Den i Sverige av offentliga anslag starkt beroende kultursektorn tvingas till  en allt större återhållsamhet. När ”kulturbyråkraterna” fått sina löner, finns det inte mycket över, vilket framförallt drabbar  nysatsningar. Därmed förtvinar kulturlivet och ersätts med kommersiellt gångbar  skräpkultur.
 
 • Anslagen till försvaret fungerar som en alltmer marginaliserad  restpost - helt oavsett vad som kan gälla som angeläget för att Sverige skall  kunna hävda sitt oberoende sett utifrån ett långsiktigt perspektiv.
 Listan på  exempel på hur av den offentliga ekonomin beroende basfunktioner drabbats av en  alltmer urgröpande skleros kan göras längre.
 Människorna mår psykiskt allt sämre Detta är något som nu också sätter sina allt tydligare spår  i hur det svenska folket mår. Det handlar inte bara om höga sjukskrivningstal  och förtidspensioneringar i en tidigare okänd omfattning. Det handlar om att  barn och ungdom mår dåligt, att mammor och pappor mår dåligt, att dom som  jobbar mår dåligt och att dom som inte har något jobb mår ännu sämre. Det  handlar också om all den frustration, som griper omkring sig som en följd av en  intill det huvudlösa missriktad och misslyckad invandrings- och  integrationspolitik. Det handlar om att glädjen - livsglädjen - tappas på sitt  innehåll och sin kraft samtidigt som oron för framtiden växer. Här några  rubriker på inlägg i aktuell debatt: •  Vart tionde barn har ångest av  universitetslektor Elisabeth Breitholtz (DN Debatt 3/9 2005)
 •  Lärarna hjälplösa inför självmorden bland  unga av Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Metta  Fjelkner (DN Debatt 24/8 2005)
 
 •  Sveket mot barnen av Ordföranden i  Nationella Skolbiblioteksgruppen Kalle  Guettler (SvD Brännpunkt 13/8 2005)
 
 •  Utanförskapet växer dramatiskt i Sverige av  fp-ledaren Lars Leijonborg (DN Debatt  20/8 2005)
 Ytterst handlar det om att människorna och då i synnerhet  barn och ungdom mår dåligt och då inte i strikt medicinsk mening, även om det i  landet alltmer pressade mentala tillståndet givetvis påverkar ”vanlig” sjuklighet. ”Morgonstund har guld i mun” och ”Glad och god skall människan vara” är  gamla kärnsvenska uttryck, som för allt fler upplevs som till innehåll och  mening främmande.Ändå  framhålls ständigt - nästan som ett mantra - hur Sverige (i varje fall i  Europa) är bäst i klassen när det gäller ekonomi och tillväxt.
 Den  bedrägliga tillväxten Förklaringen till denna anomali är, att ”ekonomi” och ”tillväxt” räknas i BNP-termer, som i sin tur bygger på vad som ”produceras” oavsett om det som ”produceras” är bra eller dåligt, meningsfullt eller inte, ägnat att göra människorna glada,  friska och lyckliga eller tvärtom. För att ta ett lite extremt men ändå  relevant exempel:  Om Gerdin-Sjöberg med sin ”säljande” vålds- och sexfixering av Aftonbladet-Expressens journalistik  hetsar ett antal frustrerade invandrarungdomar att våldta ett antal svenska  (enligt vad de lärt sig) ”orena” kvinnor och detta ökar tidningarnas upplagor får detta också effekter i form av  ett antal psykolog-, sjukvårds- och polisinsatser jämte mer att göra för  domstolarna och (dock tydligen mer sällan) fångvården. Allt detta - liksom de  ökade försäljningsbonusarna till Gerdin-Sjöberg - ökar BNP.
 En stor och betydelsefull ”felkälla” om man vill mäta i rimlig mening positiv och meningsfull  BNP/tillväxt har att göra med att Sverige är världens relativt folkmängden  största ”transaktionsekonomi”.  Skatter in och bidrag ut ökar landets BNP. Också olika former av  arbetslöshetsbidrag och socialunderstöd räknas som ”inkomster” och ingår i redovisningen av landets ”BNP/tillväxt”. Och hur stort är inte ”omfördelnings- och transaktionsbyråkratins” i avlönat arbete lämnade ”bidrag” till BNP?
 
 Lägg till  detta att Sverige under ett antal år hade en finansminister, som visserligen  inte kan räknas som en av de brightaste, men en sak har han alltid varit duktig  på, nämligen att ”fibbla”. DSM:s  läsare har ett par gånger påmints om Aftonbladets ”valaffischlöpsedel” den 16  augusti 2002 med löftet om ”6 300 MER  PER MÅNAD” till småbarnsfamiljerna efterföljd av ”efter-valet-löpsedeln” den 5 oktober 2002 om ”RINGHOLMS SKATTECHOCK”. Före riksdagsvalet 2002 hade Sverige en  urstark ekonomi, som skulle ge den månghövdade och röststarka föräldrakåren rik  utdelning. Men bara ett par veckor efter att s-regeringen räddat hem ett  tillräckligt stort röstunderlag för att hjälpligt kunna sitta kvar vid makten,  var tillståndet sådant att det framtvingade en ringholmsk skattechock.
 
 Nej,  bevisligen behöver man inte vara något matematikgeni för att ”måla med statistiken”. Tvärtom. Det kan  vara en fördel att inte vara alltför ”förståndsmässigt  bunden” av ”matematiserandet” för  att desto frimodigare kunna ägna sig åt allehanda ”kreativt skönmålande”.
 
 Det skulle  vara intressant att närmare granska det underlag, som Bosse Ringholms finansdepartement skickat in till OECD och som sedan legat till grund för  de rapporter, enligt vilka Sverige framställts som ett för andra EU-länder vad  gäller sin ekonomiska politik efterföljansvärt exempel. Och varför skulle det  vara annorlunda med den låt vara ett antal nyanser habilare Pär Nuder? De har ju båda gått i samma  förberedande skola - SSU-skolan med  sin sedan decennier småkriminella medlemsredovisning genererande ett okänt  antal bidragsmiljoner att ha skoj för.
 Röstoptimeringi stället  för helhetssyn Den så gärna och så ofta framhävda svenska tillväxten kan  dock inte dölja, att den svenska ekonomin är en låneekonomi. En god tumregel  är, att statsskulden relativt BNP inte bör överstiga landets  bruttoinvesteringar relativt BNP. Så var det under de år efter det andra  världskriget - de för Sverige gyllene åren - då Sverige kunde dra fördel av att  ha en intakt produktionsapparat samtidigt som hela Europa stod inför en  gigantisk med Marshallmedel understödd återuppbyggnad. 
 Ännu fram  till mitten av 1970-talet kan Sverige sägas ha haft en sund ekonomi stark nog  att bära upp den fortgående välståndsutvecklingen utan att behöva ”inteckna framtiden”. Statsskulden låg  på en nivå mellan 20 och 25 procent av BNP.
 
 Alltsedan  dess har statsskulden successivt stigit för att nu ligga på en nivå straxt över  50 procent - således mer än dubbelt så mycket som svarar mot vad som kan anses  vara förenbart med en för landets ekonomi godtagbar solvens. Det vore  intressant att få närmare belyst, hur denna utveckling är en följd av de  politiska partiernas hämningslösa konkurrens om största möjliga röstunderlag -  en konkurrens som utvecklats ända dithän att ”röstoptimering” kommit att ersätta både ”politisk ideologi”, ”helhetssyn” och ”statsmannatänkande”.
 
 För  socialdemokraterna handlar det om att få ett tillräckligt underlag för att få  sitta kvar vid makten eller de så kallade ”köttgrytorna” till vilka det numera på i varje fall de lite högre nivåerna - enligt  Expressenreportern Niklas Svensson -  mest dricks champagne. För i synnerhet moderaterna för att överta makten,  vilket ställer krav på att kunna optimera snäppet bättre. För småpartierna för  att klara fyraprocentsgränsen, vilket kräver att kunna ”nischa” in sig på ett tillräckligt stort ”segment” och på det sättet rädda sig kvar i den ”bransch”, som den mer och mer  yrkesmässiga verksamhet som ”politik” kommit att uppfattas som.
         ”Ingen  djävel över bron”
 Vart skall det sluta?, finns det fler och fler som frågar  sig. Dessa fler har dock svårt att komma till tals. Och formerar de sig till -  som nu senast Junilistan - sluter  sig det etablerade ”öppna samhället” med alla sina nätverk som en kokong. ”Ingen  djävel över bron”, den bro som leder in i värmen, blir då både fältrop och  strategi för de redan ”auktoriserade”. 
 Mönstret  känns igen från många branscher - de auktoriserade möbelhandlarna som stängde  ute IKEA-Kamprad, de auktoriserade  annonsbyråerna som stängde ute de icke-auktoriserade reklambyråerna, svenska  läkare som inte ville släppa in judiska, svenska byggnadsarbetare som  blockerade lettiska etc. Listan kan göras mycket lång.
 
 Skillnaden är  bara att den ”politiska utestängningen” strider mot grundläggande  fri- och  rättigheter, om vilka det annars brukar värnas - i synnerhet om värnandet ”ger credit” och går att infoga i den ”röstoptimerande matrisen”. Om inte. Ja,  då är det ”Waxholmlinjen” som gäller.
 Behovet av revision Det verkligt bekymmersamma är, att samtidigt som demokratin  i Sverige ersatts av en hårt sammanhållen partioligarki med i grunden ett och  samma program med förvillande lika problemlösningar (lite mer här och lite  mindre där), har Sverige - liksom långa raden överblommade och  genombyråkratiserade socialstater - ett alltmer trängande behov av något långt  utöver ”växling vid makten” (att en ”lightversion” ersätts med en ”originalversion”). 
 ”Nytänkande” är ett alltför svagt ord  för vad som krävs. ”Revolution” vore  mer täckande om ordet inte var så misskrediterat. Dessutom leder det tankarna i  riktning mot genomgripande förändring utan kontakt med samhällets och därmed  människornas grundläggande värdebas - en bas som i Sverige med åren förflackats  och ersatts med en alltmer tärande vilsenhet, som i sin tur gjort det möjligt  att förleda väljarna till att lämna sin medverkan till och därmed sanktionera  en ”röstfångarpolitik” resulterande i  att samhällets basfunktioner är på väg att ruineras samtidigt som de  långsiktiga perspektiven ersatts med alltmer kortsiktiga. ”Brödet för dagen” - givetvis i jämlik lyxförpackning - har blivit  viktigare än de egna barnens och barnbarnens framtid.
 
 ”Revision” är det ord, som känns ligga  bäst till. En revision innebärande en genomgripande revidering av vad som bör  gälla som samhällets uppgifter innefattande en omfattande bantning av den  byråkratiska apparat, som byggts upp som ett fundament för en maktutövning som  förminskat människorna till undergivna bidragstagare utan möjlighet att rå sig  själva och känna den självtillit, som borde vara en medborgerlig rättighet men  inte är det - inte i Enhets- &  Socialstaten Sverige.
 Återgång  till tvåkammarsystem En sådan revision får dock inte begränsa sig till att vara  en engångsrevision utan skall författningsenligt institutionaliseras -  förslagsvis i form av ett Revisionskollegium med enligt personvalsprincipen folkvalda revisorer. Ett slags Riksdagens första  kammare eller ”senat” med uppgift att  även fullgöra funktion som den författningsdomstol, som den parlamentariska  makten i Sverige lyckats förhindra införandet av, något som är en viktig  förklaring till att Sverige utifrån ett europeiskt perspektiv inte kan göra  anspråk på att uppfattas som en fullgången rättsstat.
 Om vägen till  mer genomgripande förändringar av den svenska Enhets- & Socialstaten  Sverige kommer att gå via en implodering av sovjetisk modell eller genom en  evolution enligt mer svensk modell är i hög grad en fråga om och därest ”main-stream-media” kommer (kan förmås)  att bryta den personalunion som ingått med den förhärskande svenska  partioligarkin.
 
 
 |