* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

26.6.2006

Skrivet av Jan Gillberg, DSM

Sverige och svensk ekonomi är om inte ”världsbäst” så nära nog. Att förkunna detta har utvecklats till ”den nya svenska chauvinismen” - ett slags ersättare för den med åren sönderfallande föreställningen att Sverige var ”världens moraliska samvete”. Men trots denna ”världsbästa” ekonomi kommer rapporter i strid ström om hur flera av samhällets viktigaste basfunktioner sviktar.

Polis och rättsväsen saknar resurser för att upprätthålla ett fungerande rättssamhälle. Offentliga platser upplevs som otrygga - inte bara för gamla människor utan också för barn och ungdom. Våldtäktsvågen har spritt skräck bland kvinnor. Rättsmaskineriet klarar inte av - som det heter - sina ”balanser”. Brott med känd gärningsman skrivs av i stora mängder.

• En flera decennier lång nedrustning inom psykvården har efter ett antal massmedialt uppmärksammade våldshandlingar aktualiserat behov av flermiljardsatsningar för att avhjälpa de mest akuta bristerna

• Åldringvården är redan starkt eftersatt samtidigt som behovet av vårdinsatser ökar i takt med ett snabbt växande antal åldringar.

• Fler och fler oroas av allt tydligare signaler om att samhällets utfästelser vad gäller framtida pensionsersättningar inte kommer att kunna infrias.

• Inom skolan snålas det. Icke behöriga lärare svarar för en allt större del av undervisningen - det är billigare så. Skolböcker återanvänds till dess att de faller sönder. Bibliotek läggs ner och anslagen till de som ännu finns krymps.

• Den i Sverige av offentliga anslag starkt beroende kultursektorn tvingas till en allt större återhållsamhet. När ”kulturbyråkraterna” fått sina löner, finns det inte mycket över, vilket framförallt drabbar nysatsningar. Därmed förtvinar kulturlivet och ersätts med kommersiellt gångbar skräpkultur.

• Anslagen till försvaret fungerar som en alltmer marginaliserad restpost - helt oavsett vad som kan gälla som angeläget för att Sverige skall kunna hävda sitt oberoende sett utifrån ett långsiktigt perspektiv.
          Listan på exempel på hur av den offentliga ekonomin beroende basfunktioner drabbats av en alltmer urgröpande skleros kan göras längre.

Människorna mår psykiskt allt sämre

Detta är något som nu också sätter sina allt tydligare spår i hur det svenska folket mår. Det handlar inte bara om höga sjukskrivningstal och förtidspensioneringar i en tidigare okänd omfattning. Det handlar om att barn och ungdom mår dåligt, att mammor och pappor mår dåligt, att dom som jobbar mår dåligt och att dom som inte har något jobb mår ännu sämre. Det handlar också om all den frustration, som griper omkring sig som en följd av en intill det huvudlösa missriktad och misslyckad invandrings- och integrationspolitik. Det handlar om att glädjen - livsglädjen - tappas på sitt innehåll och sin kraft samtidigt som oron för framtiden växer. Här några rubriker på inlägg i aktuell debatt:

•  Vart tionde barn har ångest av universitetslektor Elisabeth Breitholtz (DN Debatt 3/9 2005)

•  Lärarna hjälplösa inför självmorden bland unga av Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner (DN Debatt 24/8 2005)

•  Sveket mot barnen av Ordföranden i Nationella Skolbiblioteksgruppen Kalle Guettler (SvD Brännpunkt 13/8 2005)

•  Utanförskapet växer dramatiskt i Sverige av fp-ledaren Lars Leijonborg (DN Debatt 20/8 2005)

Ytterst handlar det om att människorna och då i synnerhet barn och ungdom mår dåligt och då inte i strikt medicinsk mening, även om det i landet alltmer pressade mentala tillståndet givetvis påverkar ”vanlig” sjuklighet. ”Morgonstund har guld i mun” och ”Glad och god skall människan vara” är gamla kärnsvenska uttryck, som för allt fler upplevs som till innehåll och mening främmande.
          Ändå framhålls ständigt - nästan som ett mantra - hur Sverige (i varje fall i Europa) är bäst i klassen när det gäller ekonomi och tillväxt.

Den bedrägliga tillväxten

Förklaringen till denna anomali är, att ”ekonomi” och ”tillväxt” räknas i BNP-termer, som i sin tur bygger på vad som ”produceras” oavsett om det som ”produceras” är bra eller dåligt, meningsfullt eller inte, ägnat att göra människorna glada, friska och lyckliga eller tvärtom. För att ta ett lite extremt men ändå relevant exempel:

Om Gerdin-Sjöberg med sin ”säljande” vålds- och sexfixering av Aftonbladet-Expressens journalistik hetsar ett antal frustrerade invandrarungdomar att våldta ett antal svenska (enligt vad de lärt sig) ”orena” kvinnor och detta ökar tidningarnas upplagor får detta också effekter i form av ett antal psykolog-, sjukvårds- och polisinsatser jämte mer att göra för domstolarna och (dock tydligen mer sällan) fångvården. Allt detta - liksom de ökade försäljningsbonusarna till Gerdin-Sjöberg - ökar BNP.
         
En stor och betydelsefull ”felkälla” om man vill mäta i rimlig mening positiv och meningsfull BNP/tillväxt har att göra med att Sverige är världens relativt folkmängden största ”transaktionsekonomi”. Skatter in och bidrag ut ökar landets BNP. Också olika former av arbetslöshetsbidrag och socialunderstöd räknas som ”inkomster” och ingår i redovisningen av landets ”BNP/tillväxt”. Och hur stort är inte ”omfördelnings- och transaktionsbyråkratins” i avlönat arbete lämnade ”bidrag” till BNP?

          Lägg till detta att Sverige under ett antal år hade en finansminister, som visserligen inte kan räknas som en av de brightaste, men en sak har han alltid varit duktig på, nämligen att ”fibbla”. DSM:s läsare har ett par gånger påmints om Aftonbladets ”valaffischlöpsedel” den 16 augusti 2002 med löftet om ”6 300 MER PER MÅNAD” till småbarnsfamiljerna efterföljd av ”efter-valet-löpsedeln” den 5 oktober 2002 om ”RINGHOLMS SKATTECHOCK”. Före riksdagsvalet 2002 hade Sverige en urstark ekonomi, som skulle ge den månghövdade och röststarka föräldrakåren rik utdelning. Men bara ett par veckor efter att s-regeringen räddat hem ett tillräckligt stort röstunderlag för att hjälpligt kunna sitta kvar vid makten, var tillståndet sådant att det framtvingade en ringholmsk skattechock.  

          Nej, bevisligen behöver man inte vara något matematikgeni för att ”måla med statistiken”. Tvärtom. Det kan vara en fördel att inte vara alltför ”förståndsmässigt bunden” av ”matematiserandet” för att desto frimodigare kunna ägna sig åt allehanda ”kreativt skönmålande”.

          Det skulle vara intressant att närmare granska det underlag, som Bosse Ringholms finansdepartement skickat in till OECD och som sedan legat till grund för de rapporter, enligt vilka Sverige framställts som ett för andra EU-länder vad gäller sin ekonomiska politik efterföljansvärt exempel. Och varför skulle det vara annorlunda med den låt vara ett antal nyanser habilare Pär Nuder? De har ju båda gått i samma förberedande skola - SSU-skolan med sin sedan decennier småkriminella medlemsredovisning genererande ett okänt antal bidragsmiljoner att ha skoj för.

Röstoptimeringi stället för helhetssyn

Den så gärna och så ofta framhävda svenska tillväxten kan dock inte dölja, att den svenska ekonomin är en låneekonomi. En god tumregel är, att statsskulden relativt BNP inte bör överstiga landets bruttoinvesteringar relativt BNP. Så var det under de år efter det andra världskriget - de för Sverige gyllene åren - då Sverige kunde dra fördel av att ha en intakt produktionsapparat samtidigt som hela Europa stod inför en gigantisk med Marshallmedel understödd återuppbyggnad.

          Ännu fram till mitten av 1970-talet kan Sverige sägas ha haft en sund ekonomi stark nog att bära upp den fortgående välståndsutvecklingen utan att behöva ”inteckna framtiden”. Statsskulden låg på en nivå mellan 20 och 25 procent av BNP.

          Alltsedan dess har statsskulden successivt stigit för att nu ligga på en nivå straxt över 50 procent - således mer än dubbelt så mycket som svarar mot vad som kan anses vara förenbart med en för landets ekonomi godtagbar solvens. Det vore intressant att få närmare belyst, hur denna utveckling är en följd av de politiska partiernas hämningslösa konkurrens om största möjliga röstunderlag - en konkurrens som utvecklats ända dithän att ”röstoptimering” kommit att ersätta både ”politisk ideologi”, ”helhetssyn” och ”statsmannatänkande”.   

          För socialdemokraterna handlar det om att få ett tillräckligt underlag för att få sitta kvar vid makten eller de så kallade ”köttgrytorna” till vilka det numera på i varje fall de lite högre nivåerna - enligt Expressenreportern Niklas Svensson - mest dricks champagne. För i synnerhet moderaterna för att överta makten, vilket ställer krav på att kunna optimera snäppet bättre. För småpartierna för att klara fyraprocentsgränsen, vilket kräver att kunna ”nischa” in sig på ett tillräckligt stort ”segment” och på det sättet rädda sig kvar i den ”bransch”, som den mer och mer yrkesmässiga verksamhet som ”politik” kommit att uppfattas som.

       
”Ingen djävel över bron”

Vart skall det sluta?, finns det fler och fler som frågar sig. Dessa fler har dock svårt att komma till tals. Och formerar de sig till - som nu senast Junilistan - sluter sig det etablerade ”öppna samhället” med alla sina nätverk som en kokong. ”Ingen djävel över bron”, den bro som leder in i värmen, blir då både fältrop och strategi för de redan ”auktoriserade”.

          Mönstret känns igen från många branscher - de auktoriserade möbelhandlarna som stängde ute IKEA-Kamprad, de auktoriserade annonsbyråerna som stängde ute de icke-auktoriserade reklambyråerna, svenska läkare som inte ville släppa in judiska, svenska byggnadsarbetare som blockerade lettiska etc. Listan kan göras mycket lång.

          Skillnaden är bara att den ”politiska utestängningen” strider mot grundläggande  fri- och rättigheter, om vilka det annars brukar värnas - i synnerhet om värnandet ”ger credit” och går att infoga i den ”röstoptimerande matrisen”. Om inte. Ja, då är det ”Waxholmlinjen” som gäller.

Behovet av revision

Det verkligt bekymmersamma är, att samtidigt som demokratin i Sverige ersatts av en hårt sammanhållen partioligarki med i grunden ett och samma program med förvillande lika problemlösningar (lite mer här och lite mindre där), har Sverige - liksom långa raden överblommade och genombyråkratiserade socialstater - ett alltmer trängande behov av något långt utöver ”växling vid makten” (att en ”lightversion” ersätts med en ”originalversion”).

          ”Nytänkande” är ett alltför svagt ord för vad som krävs. ”Revolution” vore mer täckande om ordet inte var så misskrediterat. Dessutom leder det tankarna i riktning mot genomgripande förändring utan kontakt med samhällets och därmed människornas grundläggande värdebas - en bas som i Sverige med åren förflackats och ersatts med en alltmer tärande vilsenhet, som i sin tur gjort det möjligt att förleda väljarna till att lämna sin medverkan till och därmed sanktionera en ”röstfångarpolitik” resulterande i att samhällets basfunktioner är på väg att ruineras samtidigt som de långsiktiga perspektiven ersatts med alltmer kortsiktiga. ”Brödet för dagen” - givetvis i jämlik lyxförpackning - har blivit viktigare än de egna barnens och barnbarnens framtid.

          ”Revision” är det ord, som känns ligga bäst till. En revision innebärande en genomgripande revidering av vad som bör gälla som samhällets uppgifter innefattande en omfattande bantning av den byråkratiska apparat, som byggts upp som ett fundament för en maktutövning som förminskat människorna till undergivna bidragstagare utan möjlighet att rå sig själva och känna den självtillit, som borde vara en medborgerlig rättighet men inte är det - inte i Enhets- & Socialstaten Sverige. 

Återgång till tvåkammarsystem

En sådan revision får dock inte begränsa sig till att vara en engångsrevision utan skall författningsenligt institutionaliseras - förslagsvis i form av ett Revisionskollegium med enligt personvalsprincipen folkvalda revisorer. Ett slags Riksdagens första kammare eller ”senat” med uppgift att även fullgöra funktion som den författningsdomstol, som den parlamentariska makten i Sverige lyckats förhindra införandet av, något som är en viktig förklaring till att Sverige utifrån ett europeiskt perspektiv inte kan göra anspråk på att uppfattas som en fullgången rättsstat.

          Om vägen till mer genomgripande förändringar av den svenska Enhets- & Socialstaten Sverige kommer att gå via en implodering av sovjetisk modell eller genom en evolution enligt mer svensk modell är i hög grad en fråga om och därest ”main-stream-media” kommer (kan förmås) att bryta den personalunion som ingått med den förhärskande svenska partioligarkin.