11 .11.2007


Källa: Jönköping/Expressen, 9.11.2007

Skriven av Sven Olof Kviman, överstelöjtnant, var befälhavare
för minstationen på Mälsten under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982.

Den 6 oktober 1982 fick jag uppgiften att bemanna minspärrtropparna vid Mälsten, som spärrar de södra inloppen till Nynäshamn och Hårsfjärden.
Till mitt förfogande hade jag åtta befäl från Kustartilleriets Minskola i Vaxholm (KA1) och tjugo soldater.

Eftersom befälen som skulle bemanna tropparna, två vid varje tropp, var väl insatta i hur minsystemen fungerade så kändes det tryggt och samtidigt spännande. Vi bemannade således tre troppar med sammanlagt cirka 150 minor, som hade laddningsvikter mellan 200–600 kilo.
För kontroll av ytan hade vi förutom båtar och närspaningsradar även poster utrustade med bildförstärkare.

Från ledningscentralen på Mälsten hade vi tråd- och radiosamband med samtliga enheter.
Förutom minornas magnetiska sensorer hade vi för spaning och indikering under ytan fem stycken hydrofoner (mikrofoner), placerade i farleden genom Danziger Gatt. Ljud från en ubåtspropeller eller en aktiv sändning kunde dokumenteras på band.
Inom de närmaste dagarna tillkom flera troppar, markstridsförband och tidvis helikoptrar.
Efter ett par dygn upplevde vi att vi hade en bra kontroll såväl över som under ytan.

Morgonen och förmiddagen 11 oktober rapporterar hydrofonstationen lågfrekventa ljud som skulle kunna emanera från ubåt.

Klockan 12.20 indikerar en mina nära Mås Knuv. Efter dubbel kontroll av att det ej var en störning i systemet sprängdes minan (600 kilo.).

Jag och min ställföreträdare, som genomfört många provsprängningar och sprängningar vid uppvisningar, kunde från Mälsten iaktta ytan och konstatera att ”blankvattnet” var något större än vanligt med en grågrön nyans.

Senare på kvällen bandade hydrofonstationen knackningar och ett högfrekvent ljud.
Under den 12 oktober gjordes ett antal inspelningar varav en sekvens på 3,47 minuter är konstaterat att den innehåller ljud från ubåt. Det är ett av våra tydligaste tekniska bevis från hela ubåtsjaktsperioden (1982–1990).

Under dessa dygn fram till natten mellan 12–13 oktober hade vi haft eldtillstånd endast under dager med god sikt. Men natten 12–13 oktober fick vi efter påtryckningar även eldtillstånd under mörker med god sikt.

Under dagen 13 oktober hörde vi åter lågfrekventa ljud och vi upplevde att ytterligare en utpassering kunde vara på gång. Därför blev vi minst sagt förvånade och upprörda när vi 20.05 nåddes av ett meddelande att vi hade eldförbud. Jag tar då kontakt med försvarsstabschefen och undrar varför. Svaret är risken att vi skulle kunna spränga mot egna båtar eller den civila trafiken. Jag förklarar då att vi har full kontroll över ytan och att vi tidigare på kvällen gjort en praktisk kontroll genom att bogsera en eka utan ljus på motsatta sidan av Danziger Gatt. Ekan kunde vi följa med bildförstärkare utan problem. Detta hjälpte inte. Efter ett långt samtal gav jag upp.
Det enda vapen vi nu hade var sjunkbomber och en helikopter med aktiv hydrofon (motsvarar undervattensradar) för indikering och invisning. Vi lastar tre båtar fulla med bomber, sammanlagt 16 stycken och beordrar dem att gå ut i väntläge söder om Mälsten, beredda att bli invisade av en helikopter.

Klockan 23.00 indikerar fem minor i Danziger Gatt och troppchefen, något frustrerad, kan ingenting göra. Eftersom vissa tvivlat på minornas tillförlitlighet gjordes en vecka senare prov med ubåt som åstadkom exakt samma indikeringsmönster.

Helikoptern går upp och får kontakt och börjar leda in de tre båtarna som går vid sidan av varann med cirka 50 meters lucka.

Hos oss i ledningscentralen kunde vi med spänning höra helikopterpilotens anvisningar:100 meter kvar, 50 meter kvar, färdiga, färdiga. Då går någon (troligen Örlogsbasen med stabsplats i Musköberget) in i radiotrafiken och säger ”Ni vet väl att ni bara får fälla en”. Detta medför att båtcheferna blev konfunderade och endast en sjunkbomb fälldes en bra bit från helikopteranvisningen.

Klockan 01.06, fem timmar efter order om eldförbud, får jag åter eldtillstånd. Det kändes givetvis mycket märkligt eftersom det fortfarande var lika mörkt som tidigare under kvällen. Jag upplevde det tungt då och det är för mig fortfarande oförklarligt.
När vi hade en så avgörande och viktig situation så tycker jag att någon från den operativa ledningen borde besökt mitt förband för att bilda sig en egen uppfattning om vi hade kontroll på ytan även under mörker. Särskilt som vi gjort en insats med en mina drygt två dygn tidigare, vilken med all sannolikhet haft en viss verkan.

Detta tillsammans med störningar vid den tänkta sjunkbombsinsatsen och hemlighållandet av bandet med enligt vår egen och flera andra länders analys ”säker ubåt” ger en grogrund till misstankar om att man med avsikt ville släppa ut en ubåt.

Som chef för ett förband under så här dramatiska förhållande där vi till exempel kvällen den 12 oktober fick orientering om att det förelåg risk för attacker från såväl sjö som luft för en fritagning, vill jag givetvis veta vad som föranledde eldförbudet under fem timmar, vem som gick in i radiotrafiken och störde sjunkbombsfällningen och självklart vad bandet med 3,47-sekvensen innehåller. Enligt säker källa en sovjetisk ubåt.

I vad gäller 3,47-sekvensen kan nämnas att Uppdrag granskning inför sitt program om Hårsfjärden 1982 fick ut allt inspelat material före och efter dessa 3,47 minuter. Om nu såväl inhemsk som utländsk expertis säger Sovjet så kan jag inte förstå varför man inte offentliggör detta för att bekräfta den officiella inställningen.

Jag föreslår alltså att man släpper sekvensen och låter än en gång våra bästa experter lyssna och analysera.

Detta skulle vara ett steg i klarläggandet av nationalitetsfrågan, som diskuterats på senare år. Oktober 1982 fanns det för mig liksom för de flesta andra inga andra möjliga inkräktare än sovjetiska.

Som officer i det svenska försvaret vill jag inte tro att vår regering eller ÖB med ett eldförbud skulle se till att en främmande ubåt skulle kunna passera ut.
Oavsett vem det var som olovligt befann sig på vårt territorium skulle han hejdas eller tvingas upp till ytan.