6.5.2007

Dan Josefsson 2007-04-19
dan@josefsson.net

Vi var nog några stycken som hajade till inför den meningen. Erik Fichtelius har alltså bandat 100 timmar intervju, valt bort 96 procent av materialet, redigerat ihop de återstående fyra timmarna till en film och försett denna med speakertext och musik – och allt detta utan att vilja ge en viss bild av Göran Persson. Man behöver inte ha producerat många teveprogram för att inse att den uppgiften är omöjlig såvida inte Fichtelius lät apan Ola sköta redigeringen.

Men idén att det går att bedriva nyhetsjournalistik utan mål och mening kommer faktiskt ursprungligen från Erik Fichtelius själv. I boken Nyhetsjournalistik – Tio gyllene regler från 1997 lanserar han rent av detta som nyhetsjournalistikens högsta ideal. Fichtelius döper förhållningssättet till ”konsekvensneutralitet”, definierad så här: ”Nyhetsrapportören ska inte ha någon avsikt beträffande effekten av det han gör”.

Idén om konsekvensneutralitet bygger på föreställningen att journalisten verkar i ett maktvakuum. Det finns inga medieägare att tillfredsställa politiskt, inga opinionsbildare som påverkar journalistens tänkande, ingen klasstillhörighet som begränsar journalistens utsikt mot världen, inga annonsörer och ingen begränsande ekonomisk verklighet. Det finns kort sagt inget samhälle och ingen mediebransch, bara journalisten själv som helt ensam bedriver sin förmedling av nyheter utan syfte med verksamheten.

Någon annan ska styra
Fichtelius tycks under arbetet med boken ha insett att en journalist som inte får vilja något också lär få svårt att avgöra vad han eller hon överhuvudtaget ska syssla med under arbetstid. Därför kompletterar han med några tips om vad som bör, och inte bör, bli nyheter.

Budskapet är enkelt: Eftersom nyhetsreportern inte har rätt att själv styra vad han ska intressera sig för måste han låta någon annan styra. Fichtelius recept är att sno från andra medier, och att ge publiken vad publiken vill ha. Stycket där detta råd formuleras förtjänar att återges i sin helhet:

”I stort sett måste nyhetsförmedlarens värderingar vara i överensstämmelse med rådande förväntningar hos publiken. Den nyhetsredaktion som inte huvudsakligen håller sig i nyhetsflodens huvudfåra kommer snart inte att uppfattas som en nyhetsredaktion. Detta bidrar till trögheten i förändringen av nyhetsbegreppet och nyhetsvärderingarna.
Se det hela som en trögflytande flod. Nyheterna är fiskarna i floden. Vi måste först och främst fånga fiskar som publiken känner igen och lärt sig äta. Okända arter kommer inte att uppskattas. Har publiken vant sig vid öring måste den få öring, och det är öring vi måste fånga. Våra fångstredskap måste vara avpassade till detta.”

Hopplös idé
”Nyheter” är alltså i Fichtelius värld en naturprodukt i stil med fisk eller fallfrukt; något som redan finns färdigt någonstans där ute och som journalisten har till uppgift att konsekvensneutralt samla ihop och distribuera. Så undviker Fichtelius elegant all diskussion om den politiska styrning som direkt eller indirekt möter varje journalist som försöker beskriva verkligheten.

Intressant nog demonstrerar Fichtelius själv i sin stora dokumentär om Persson hur hopplös idén om konsekvensneutralitet är. "Ordförande Persson" är helt enkelt ett projekt med ovanligt många potentiella konsekvenser, inte minst för Fichtelius själv.

När projektet avslöjades för några år sedan blev Fichtelius våldsamt attackerad av borgerliga skribenter som tog heder och ära både av honom och av Sveriges Television. SVT svarade med att degradera Fichtelius från uppburen politisk kommentator till ett jobb på SVT24. Men han fick fortsätta arbeta med dokumentären. Sedan dess har projektet mig veterligt aldrig nämnts med något annat än förakt i den borgerliga pressen. Fram till nu, vill säga.

Positiv Perssonbild otänkbar
Mot denna bakgrund är det intressant att göra ett tankeexperiment. Tänk om Erik Fichtelius efter elva år och 100 intervjutimmar kommit på att Göran Persson behandlats orättvist av medierna och att det därför var nödvändigt att ge en starkt positiv bild av den gamle partiledaren. Hade Erik Fichtelius då ur karriärsynpunkt haft råd att göra en sådan film? Och hade SVT haft råd att sända den? Jag är övertygad om att svaret på båda frågorna är nej.

Efter det borgerliga mediedrevet mot den ”lydiga statstelevisionen” och dess ”hovreporter” var det nödvändigt att leverera en film som kunde vinna gillande hos den i det offentliga samtalet helt dominerande borgerliga pressen.
Redan i första avsnittets första sekunder demonstrerar Fichtelius att han fattat vinken. Programmets vinjettmusik skulle passa i en skräckfilm och Persson visas i slowmotion, ett grepp som ofta används inom den avslöjande journalistiken då skurken ska pekas ut.
Vi ska uppenbarligen se ett program om ett monster.

Borgerliga bilder
Bilden som sedan ges av Göran Persson är nästan hela dokumentären igenom förbluffande lik den som i åratal tuggats på borgerliga ledarsidor. Vi har läst spaltmeter om buffeln Persson och Erik Fichtelius bekräftar den bilden, trots att han haft 100 timmars intervjuande på sig att hitta något nytt. Har publiken vant sig vid öring måste den få öring, och det är öring Fichtelius givit sig ut för att fånga.

Under den period då statsministern försökte få svenskarna att rösta ja till EMU bröt den borgerliga pressen mönstret och framställde plötsligt Göran Persson som en stor statsman. Men efter nederlaget i EMU-omröstningen var grisen snabbt tillbaka. Också detta märkliga lappkast följer Erik Fichtelius med i och tittaren får sig följaktligen till livs en lika uttjatad som positiv bild av Perssons lysande roll under ordförandeåret.

Vad Fichtelius inte gör är att intressera sig för den massiva kritik som Persson fått från vänster. Hela budgetsaneringen och de klassklyftor som återskapades under 1990-talet passerar som en ickefråga. Göran Perssons pinsamma kapitulation inför nyliberal ekonomisk teori hör vi inte ett ord om. Skattesänkningarna, den självständiga riksbanken och utsvältningen av vår offentliga sektor ignoreras. Hela den ideologiska konflikten mellan högern och vänstern inom socialdemokratin hoppas över. Perssons ytliga intresse för klassfrågor får inte heller någon belysning. Det vi får är en oproportionerligt stor bit om Göran Perssons vurm för kungen, en fråga som också den dyker upp med jämna mellanrum då borgerliga tidningar vill attackera socialdemokratin.

Överhoppad vänsterdebatt
Under fyra timmar blir vi alltså med få undantag serverade samma frågor som socialdemokratins motståndare ältat i tio års tid. Den för miljoner väljare oerhört viktiga vänsterdebatt som av förklarliga skäl knappt förs i ett land där den borgerliga pressen dominerar så till den grad som den gör i Sverige hoppar Erik Fichtelius i stort sett över.

När Jan Axelsson försvarar SVT och Fichtelius mot anklagelserna om att ha svartmålat intervjuobjektet säger han att SVT ”inte eftersträvat någon positiv uppskattning från intervjupersonen själv”. Det låter som journalistiskt patos. Men det springande punkten är inte hur rakryggat SVT och Erik Fichtelius agerat mot Göran Persson, en före detta politiker utan inflytande.

Den intressanta frågan är huruvida SVT vågat stå upp mot en borgerlig press som har makt att förstöra Erik Fichtelius karriär, och som i samarbete med den borgerliga regeringen har kraft att tillfoga hela SVT allvarlig skada. Det vågade man inte, och den 30 mars gick Fichtelius värsta fiende Dagens Nyheter på sin ledarsida ut till hans försvar. Dokumentären, skriver man, har både ”djup och rikt innehåll” och att Göran Persson själv är missnöjd betyder ”varken att klippningen av materialet varit ohederlig eller vilseledande”. Dagen efter sitter SVT:s vd Eva Hamilton i Agenda och avslöjar att det SVT varit mest rädd för var att dokumentären skulle bli ”en propaganda för Göran Persson”. Nu kan hon dock påtagligt lättad konstatera att det inte blev så. Alla i studion håller med, och DN:s ledarskribent Peter Wolodarski, en av borgerlighetens argaste kritiker av socialdemokratin, passar på att varmt gratulera SVT till ”ett väldigt viktigt och historiskt dokument”.

Planterade idéer
Erik Fichtelius räddade sin karriär genom att använda sitt eget märkliga recept för ”konsekvensneutral” journalistik. Han öste ur ”nyhetsflodens mittfåra”, vilket i praktiken innebar att han begränsade sig till idéer som högerns opinionsbildare planterat där. Miljoner svenskar som lär vara dödströtta på att äta öring fick tugga i sig en portion till. Sedan drog högerpressen tillbaka den bannbulla som så länge blockerat Erik Fichtelius karriär.

Det är ironiskt att det skulle bli just ”konsekvensneutralitetens” upphovsman som bjöd på den här uppvisningen i hur viktig en noggrann konsekvensanalys kan vara inom den professionella journalistiken.

2007-04-19