14.10.2007

Källa: Aftonbladet
Publicerad: 2007-09-24

Bosse Ringholm, Maj-Inger Klingvall och Margit Gennser presenterade det nya pensionssystemet på en presskonferens 24 juni 1999. Dagens debattörer går till angrepp mot argumenten som anfördes för att skrota ATP-systemet.

Skräckbilderna om framtiden hade inget att göra med verkligheten – ATP fungerade utmärkt Världens finansmarknader är just nu oerhört impulsiva och ryckiga. Krisen på den nordamerikanska bostadsmarknaden gör bedömare oroade över faran för att ett större ras i USA ska dra med sig inte bara den globala finansmarknaden utan också drabba den verkliga ekonomin. Räntesänkningar hjälper bara för stunden. Som albyl mot cancer. ”Vi lever allt längre och därför blir det alltför få som i framtiden ska bära bördan av allt större pensionskostnader.” Det var i korthet den uppfattning som låg till grund för att slopa ATP för att i stället privatisera stora delar av pensionssystemet. När nu börsen fått hjärtflimmer är det kanske dags att börja ompröva gårdagens så lättvindigt fattade beslut?

SCB:s siffror visar att det, sedan 1960, knappt skett någon förändring alls när det gäller de aktivas procentuella del av befolkningen. För zoomar vi in bilden på hur många av de aktiva som förvärvsarbetar och dessutom tar med produktivitetsutvecklingen, då kan vi se hur tung den verkliga bördan är för dem som faktiskt arbetar.

Först en snabb tillbakablick som ger oss ett historisk perspektiv. För hundra år sedan var det inte många som levde längre än till 65 år, samtidigt som gruppen 0–17 år utgjorde hela 38 procent av befolkningen. När det gäller mer moderna tider visar SCB:s siffror att männens sysselsättningsgrad, i åldrarna 20–64 år, stadigt har legat kring 85 procent. Först med krisåren 1991–93 kanade siffran något för att stabiliseras kring 80 procent. Så sent som 1970 var det ännu bara 60 procent av kvinnorna i gruppen 20–64 som förvärvsarbetade. Men år 2003 hade denna siffra ökat till hela 80 procent. En social omvälvning av stora mått!

I dag är drygt 2 miljoner kvinnor i aktiva åldrar ute i försvärvsarbete. De hade varit en halv miljon färre i arbete om sysselsättningsgraden legat kvar på samma nivå som 1970. Denna sociala omvälvning betyder naturligtvis en lägre försörjningsbörda för alla aktiva.

När det sedan gäller produktiviteten har den i ännu högre grad bidragit till att minska försörjningsbördan för alla som arbetar. Enligt OECD:s statistik så har produktiviteten i Sverige i snitt ökat med 2,4 procent sedan 1970. En siffra som innebär att varje anställd i dag producerar 129 procent mer än 1970.

Nu kan vi zooma in vår bild en gång till. För inte ens om vi ser till de äldres ökande andel av befolkningen så har försörjningsbördan blivit tyngre. När de äldre har ökat sin andel av befolkningen från 13,7 procent 1970 till 17,3 procent år 2005, har de aktiva under samma period mer än fördubblat sin produktion av varor och tjänster.

Men hur går det när vi blir gamla? Även här kan vi få hjälp av SCB och dess prognoser för befolkningsutvecklingen. Dividerar vi antalet äldre över 65 år med antalet personer i åldersgruppen 20–64 så ökar denna kvot markant fram till 2050, vilket till synes ger fog för skräckscenariot.

Är inte den demografiska katastrofen då ett faktum? Knappast.

För det märkliga i den pensionsdebatt som vi har bakom oss, är att samtidigt som prognosmakarna medgav att produktiviteten i snitt skulle öka med 1,6 procent per år fram till 2050, så försvann denna siffra helt när det kom till frågan om hur tung försörjningsbördan skulle bli.

Under hela den långa efterkrigstiden bidrog produktivitetsstegringen rejält till att minska försörjningsbördan för de förvärvsarbetande. Får vi en så låg produktivitetsutveckling som 1 procent per år fram till 2050 så lättar ändå försörjningsbördan för de arbetande från att 10 aktiva i dag försörjer 7 yngre plus äldre, till 5,39 yngre plus äldre vid seklets mitt.

Bara de som ville rasera ett fungerande gemensamt pensionssystem för att ersätta detta med spekulation på finansmarknaden kunde och kan blunda för dessa fakta. Skräckbilderna om framtiden var och är en cynisk ideologisk produktion, de hade och har ingenting med den verkliga ekonomin att göra.