Borås Tidning.[2007-05-23 00:25] Offentlighetsprincipen, personuppgiftslagen, presstödet, regler mot förtal, förbud mot ifrågasättande av förintelsen, pressetiska regler.

Det är några exempel på hur EU:s olika institutioner försökt styra och ställa med det fria ordet. En klåfingrighet som dessvärre inte är lika harmlös som när det gäller ambitionerna att standardisera böjen på bananer eller hur kyrkkaffet ska serveras.

När Sverige förhandlat färdigt med EU avgav regeringen i mars 1994 en ensidig deklaration.
"Offentlighetsprincipen, och, i synnerhet, allmänhetens tillgång till offentliga handlingar, liksom meddelarfriheten är och förblir grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv."

Med det markerade regeringen att vi inte tänkte tumma på vår rätt att själva utforma de regler som styr den fria åsiktsbildningen. Ingen djävul skulle släppas över bron.
Undertecknad och många med mig befarade det värsta. I jakten på den minsta gemensamma europeiska nämnaren skulle vi tvingas tunna ut våra grundlagar.
Hösten 1998 och några år framåt fick vi vatten på vår kvarn. Personuppgiftslagen ledde till fällande domar för personer som använt sin yttrandefrihet och myndigheterna snöpte tillgången till handlingar.

Efter prejudicerande utslag i Regeringsrätten och Högsta domstolen var ordningen i stort sett återställd.

Det finns också exempel på hur europeiska regler vidgat yttrandefriheten i Sverige. Det gäller bland annat det så kallade Åke Green-målet där Högsta domstolen med hänvisning till Europakonventionen och utslag i Europadomstolen friade pastor Green som tidigare fällts för hets mot folkgrupp när han predikade mot homosexualitet och sodomi. Personuppgiftslagen är dessbättre ett av få fall där Sverige bidragit och/eller accepterat inskränkningar.
Svenska politiker, våra EU-parlamentariker och tjänstemännen på justitiedepartementets grund-lagsenhet har stått där i rök och damm och lyckats hålla emot. Rom II-fördraget som blev klart den 15 maj är det senaste exemplet. Med en dåres envishet har föredragande i Europaparlamentet, Diana Wallis, i fyra år ihärdigt försökt införa en regel där den som anser sig ha blivit utsatt för en "kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet" i en utländsk tidning ska kunna stämma tidningen enligt lagarna i det land där personen är verksam.

Svenska medier skulle därmed kunna ställas inför en italiensk domstol och dömas enligt italiensk lag för att till exempel ha skrivit något som Silvio Berlusconi uppfattat som ofördelaktigt. Vilket för övrigt hade blivit en hel del.

"Oacceptabelt", dundrade dåvarande justitieminister Thomas Bodström i april förra året. Men Wallis gav sig inte utan mildrade sitt förslag bland annat så att det trots förordningen skulle vara möjligt för enskilda länder att tillämpa egna grundlagar. Men det hjälpte inte. Bland annat EU-kommissionen sade nej och efter förlikning mellan kommissionen och parlamentet fick Diana Wallis se sig slagen.

Tills vidare är bäst att tillägga. Enligt förlikningen ska frågan tas upp på nytt. Troligen redan nästa år.
Om Diana Wallis mot förmodan blev så tilltufsad att hon ger upp, kan vi vara säkra på att någon annan med med outsinlig energi och en panna "klen och arm" som Sven Duvas tar vid.
Då och då bör vi erinra oss och påminna politikerna om deklarationen från 1994. Inte bara för att få upp frågorna på bordet utan minst lika mycket för att skärpa allas vaksamhet mot de inskränkningar av yttrandefriheten som sker utan inblandning utifrån.
Den minskade insynen under senare tid är nämligen till största delen självförvållad.