2 .12.2007

Enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter.
Av Lisbeth Lindeborg, fil dr i statsvetenskap och kulturskribent.

I sin kommentar till TV-programmet "Striptease" om tvängsomhändertagande av barn och socialtjänstens missbruk av LVU (= lagen om vård av unga), gör Anita Ankarcrona (Brännpunkt 23/3) det viktiga påpekandet att myndigheter skyddar varandra på den enskildes bekostnad.

Därvidlag uppenbaras hur propagandateknik, förföljelsestrategier och förfalskningar används mot den enskilde medborgaren.

Grundvalen för detta maktmissbruk beror på att den enskilde (till skillnad från medborgare som agerar i grupp) automatiskt blir en "persona non grata', då han/hon råkar ha en annan uppfattning än staten och dess myndigheter; dessa "har alltid rätt".

Ty "den svenska idén, den svenska historieförfalskningens Idé (..) är att vårt samhälle i sin essens är konfliktlöst. (..) Det finns fä länder där idealet om konformitet med det allmänna (..) normerna som definierar det normalt godtagbara - utopin om (..)enhetligheten med andra ord - har trängt så djupt in i den enskilde, skapat ett så järnhårt normalitetsbegrepp", lyder författaren Birgitta Trotzigs analys.

Inför skapandet av en ny socialtjänstlag finns dock möjlighet att börja göra upp med både det falska kravet på enhetlighet och de - i praktiken - människoföraktande metoder, vilka blivit del av socialmyndigheternas vardag. Därvidlag kunde en revidering av den svenska LVU-lagen, som f ö strider mot FN:s barnkonvention, utgöra en startpunkt.

Ty det råder en stor diskrepans mellan Astrid Lindgrens barnvänliga Bullerby-Sverige och ett Sverige där förekomsten av en "barn-gulag" väckt stor internationell uppmärksamhet: av de 14 000 barn som under ett år är omhändertagna är minst 5 000 tvångsfall.

Men då modiga svenska jurister med framgång företräder förföljda föräldrar såväl i svenska domstolar som i Europadomstolen utsätts de själva för olika slag av förföljelse.

Eftersom LVU-fallen först och främst väcker stor upprördhet på det mänskliga planet lämnas det nationalekonomiska perspektivet ofta åsido. Men faktum är att LVU-industrins kostnadsslukande strukturer: barnpsykiatriska (BUP-)kliniker, jourfamiljer (3 500 kr per dag och barn) och fosterhem kostar miljarder.

Undersökningar av såväl socialtjänst som BUP-kliniker visar dessutom låg kompetens, osaklighet, kvasivetenskapliga tester etc. De två onödiga BUP-inläggningarna. av TV-programmets motvilliga familj kostade ca en halv miljon!

Ingen Isolerad företeelse

Men LVU-fallen utgör inte en isolerad företeelse. De är del av en myndighetspraxis där den enskilde svenske medborgaren körs över med stöd av lag och rätt. Fallet Helmers är ett av många exempel.

Bakgrunden till detta var en förtalskampanj, bl a en anonym insändare, som ledde till att Reinhard Helmers, universitetslektor i kemi, Lunds universitet, berövades sin tjänst år 1974. Då Helmers klagade inför rätta kunde den kanslichef som ytterst var ansvarig för degraderingen inte åtalas. Ty denne skyddades av den s k undantagslagen. Genom denna lag (1974-81) fick landets 6 000 högsta ämbetsmän heltäckande laglig immunitet. Målsäganderätten för den enskilde hade avskaffats: ett novum för en parlamentarisk demokrati.

Trots att svenska och utländska grupper och organisationer protesterade mot det svenska Dreyfus-fallet" återinsattes Helmers inte. I ett brev till regeringen (1976) från 200 intellektuella, bl a Peter Weiss, Lars Gustafsson, Per Gahrton, Sara Lidman, Stellan Arvidsson etc konstaterades att "rättsvägen förvägrats Helmers". Men innan Helmers ärende kom upp i Europadomstolen avskaffades undantagslagen. Trots att han vann i ett nytt förfarande i Europadomstolen är 1991 har Helmers aldrig fått upprättelse i Sverige. Han klagar nu vidare för EU-kommissionen.

Även om omständigheterna i LVU- och Helmersfallen är fullständigt olika är de exempel på hur enskilda medborgare utan grund förföljs (mobbas) av myndigheten Då de värjer sig mot övergreppen stämplas de som besvärliga, som fientligt inställda till institutioner etc; de psykologiseras; förföljelsen intensifieras. Deras möjligheter att åberopa lag och rätt är begränsade.

Erbjuder skyddsnät

Medan den rättsliga infrastrukturen erbjuder skyddsnät för myndigheter ramlar de enskilda igenom, t ex i arbetsrätten, där den enskildes rätt endast tillgodoses via facket; t ex genom avsaknaden av petitionsutskott på såväl riks- som regionalnivå; t ex genom en eventuell ny lag vilken kommer att försvåra överklaganden.

Rättssystemet återspeglar den svenska samhällsuppfattningen. Ty i stater där idealet om konformitet och likriktning länge varit förhärskande är icke-konforma individer snarast fågelfria. De anses störa enhetligheten och måste stötas ut. Denna enhetlighet bygger på en kollektiv och inte individuell princip.

Det är påfallande att en liknande excessiv mobbning som i Sverige inte förekommer i andra demokratier, allra minst i de anglosachsiska länderna. I Sverige mobbas enskilda av myndigheter och institutioner, i skola och på arbetsplats. I de försök man gör att komma till rätta med denna förföljelse är det hyckleri att inte klargöra att den "institutionaliserade mobbningen" från myndigheter i princip innebär en legitimering av denna i andra sammanhang.

Vilka kan då orsakerna vara till såväl det svaga medborgarmedvetandet som till myndigheternas maktfullkomlighet, vilket bl a leder till förföljelse av den enskilde? Utan anspråk på varken fullständighet eller kategoribestämd koherens kan följande faktorer omnämnas:

* en månghundraårig starkt centralistisk statsmakt med ty åtföljande stark myndighetsrepresentation; invånarna har uppfostrats till lydnad, ty myndigheten vet bäst och bör inte ifrågasättas.

Men enskilde svenske medborgaren som oförskyllt råkar i konflikt med en myndighet blir en 'rättshaverist'. Det är symptomatiskt att detta begrepp inte existerar på engelska, tyska, franska."

* avsaknaden av en liberalt präglad fas i övergången från bondesamhälle till folkhem; historien visar att medborgarmedvetandet utvecklats under liberala epoker

* en politisk kultur dominerad av de ovan nämnda konformitets- och likriktningsidealen

* Jantelagens förtryckande budskap (men motståndet växer, bl a i Sala där kommunen startat en anti-Jante-kampanj)

* bristen på en kritisk tradition (kritik likställs ofta med psykisk störning); kritiska ifrågasättande medborgare patologiseras som bråkiga, de är inte trevliga; följden är

* (själv)censur (i medier) och förföljelse etc.

Blir rättshaverist

Den enskilde svenske medborgaren som oförskyllt råkar i konflikt med en myndighet blir en "rättshaverist". Det är symptomatiskt att detta begrepp inte existerar på engelska, tyska, franska. Inte i någon annan demokrati förföljs den enskilde med en sådan intensitet och så slutgiltigt till "the bitter end".

För svenskt vidkommande är det nu hög tid att avskaffa de anakronistiska och odemokratiska strukturer som vidlåder den koloss som myndighetsväsendet utgör, tillika en black om foten i det rörliga kunskapssamhället.

Det är hög tid att börja respektera den enskilde medborgaren.

Läs även:

Enskilda svaga mot statens övergrepp
Av Tore Wiwen-Nilsson och Gunnar Strömmer

"Jag var så heligt arg under de här åren"
Av Thomas Heldmark

Rättssystemet skapar "haverister"
Av Thomas Heldmark

Fallet Christina - Att ta ett barn