Vid sextiotalets början kom folk på försvarsdepartementet hem från studier i USA och införde med entusiasm ett nytt budgetsystem i försvaret. Man övergick till ”programbudgetering”. Försvaret lärde sig att budgetera i ”kostnadstermer”. De verkliga utgifterna, pengarna, kallades betalningsmedel och förutsattes inte behöva bekymra enkelt folk på förbanden.
Efterhand fokuserade chefer på alla nivåer alltmer på att planera och försvara sin kostnadsbudget i de interna

dialogerna. Planering av framtiden blev det allt överskuggande. Vad som hände i verksamheten och med pengarna var det få som bekymrade sig om. Förbandscheferna budgeterade med internpriser som huvudsakligen bestämdes av Försvarets Materielverk utan insyn från dem som ledde utbildningen. Det förde till absurda situationer, som skapade i en sovjetisk planekonomi. Ju färre fordonsskador, ju lägre verkstadsbeläggning man åstadkom, desto högre blev internpriserna med vilka man skulle budgetera. De flesta begrep aldrig hur internprissättningen kunde befria underhållsfunktionen från krav på rationaliseringar och att dyrbara materielverksdelegationer till USA betalades av utbildningsförbanden. I själva verket fanns det bara en handfull personer som förstod de djupare effekterna av det system man arbetade i.

Samtidigt hårdpackade planerarna och politikerna försvarets planer med materiel som alltid blev dyrare än beräknat. Det medförde att de första åren i ett försvarsbeslut kunde genomföras, men i sluttampen saknades alltid pengar och det blev utbildningen som fick betala genom kortad utbildningstid, inställda repövningar och besparingar på ammunition och mycket annat.
Men allvarligast var den usla uppföljningen av resursförbrukningen. Man lärde sig att militärbefälhavare och förbandschefer som överskred sina budgetar aldrig hade någon nackdel av detta. På senare år befordrades följdriktigt den chef som bränt 400 miljoner på ett datasystem som aldrig kunde användas.

När man granskar försvarets ekonomihantering finner man att i grunden har inget förändrats de senaste femton åren. Det framgår tydligt bland annat av Peder Törnvalls utredning ”Styrning av insatsförsvaret” (SOU 2005:92). FM Log (Försvarsmaktens Logistik) bestämmer fortsatt internpriserna och få vet vem som egentligen betalar verkstadsräkningarna.

Materielplanering och utbildning har nu ställts under en chef. Ändå tvingas försvaret än en gång till idiotstopp i verksamheten. Man nästan halverar flygtiden för våra Jas-piloter, fast de redan flyger för få timmar för att upprätthålla stridsförmåga och flygsäkerhet. Som alltid kortar man utbildningstiden och det för värnpliktiga som sedan måste rekryteras för utlandstjänst.
Att sätta upp och utrusta våra förband på det sätt som nu sker är förödande. Det är en ad hoc-verksamhet, styrd av snäva tidsramar och kanske en oro för mediernas granskning av utlandsförbanden. Förödande därför att det alltid finns modernare utrustning på marknaden än den som redan anskaffats, det kommer alltid att ropas efter mer och bättre materiel. Alla ramar spräcks om anskaffning till utlandsförbanden blir en löpande verksamhet, alltid styrd av det som kallas ”uppgiftens krav” och aldrig av de medel man har till förfogande. Men i ärlighetens namn ska konstateras att politiker och försvarsmaktens ledning ständigt pressar in nya uppgifter utan att tillföra resurser eller att klart tala om vilka andra uppgifter som i stället måste tas bort. Om chefen Ing 2 får till uppgift att sätta upp ett ingenjörskompani till Tchad, måste ÖB samtidigt ge honom besked om den exakta summa han disponerar och besluta vilka av Ing 2:s andra uppgifter som ska strykas.

Försvarets personalstruktur är ett annat stort problem. Ett försvar med fler officerare än soldater är en orimlighet, ägnad att väcka åtlöje. Ingen har förmått köra över facket, som ihärdigt hävdar att officersyrket är ett livstidsyrke. Sverige borde omedelbart införa det brittiska systemet där man antingen befordras till en högre nivå eller försvinner ut vid en ålder runt 35 år. Om inte kommer organisationen att översvämmas av överstelöjtnanter vars existens man konstigt nog alltid lyckas motivera. Just nu med personalbehov vid icke existerande förband för vilka det saknas materiel.

Mycket tycks också bero på att ÖB:s stab inte formulerar klara beslut eller – vilket är värre – att åtlydnad förhalas i organisationen. Avveckling av onödiga tillgångar blir en fråga för evigheten. Att man inte för länge sedan har arrenderat ut huvuddelen av försvarets övnings- och skjutfält är besvärande.

Försvarets problem är inte främst en fråga om planering och ekonomistyrning. Det har varit, det är och kommer tyvärr troligen att under lång tid vara bristande budgetdisciplin. Chefer på alla nivåer, även den högsta, måste förmås kontrollera utgifterna. Det kräver chefer som lever mitt i verksamheten och som vet att det inte räcker att snåla på varenda krona när man budgeterar. Det är verksamheten som måste styras och kontrolleras. Det är där man behöver veta var, när och hur pengarna förbrukas.