”Mörkläggningen fortsätter”  




Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska

* Tsunami

* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa

* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU
* Böcker

* Video







1.6.2007




Apropå mörkläggningar som vi talat om tidigare så är den bordellhärva som Deanne Rauscher beskrev tillsammans med en annan journalist som nu är död en monumental mörkläggning fullt i klass med den om Palmes avrättning och Estonias sänkning.

Jag har läst boken två gånger och den munkavle som makten kan ålägga hela myndighets- och mediasverige när det gäller att skydda några svinpälsar som står högt på stegen är både skrämmande och ovärdigt en demokrati.

Jan-Ove Gustafsson

Bordellhärvan 1976 var såväl regeringsmedlemmar som oppositionens ledare och näringslivstoppar utpekade. Om uppgifterna kommit ut hade de kunnat skaka hela landet - men affären tystades ner i nära 30 år.

Hösten 2004 kom boken om bordellhärvan, Makten, männen, mörkläggningen, ut. Bakom den stod Deanne Rauscher, som arbetat i tre år med att gräva i arkiv och prata med inblandade människor. Beslutet att skriva om härvan tog hon efter att mitt i livet ha bytt yrkesbana, från arbete med vuxna missbrukare till journalistik. Hennes medförfattare, Janne Mattson, var 1978 reporter för TV:s Studio S, som gjorde några uppmärksammade program om affären. Janne Mattson avled innan boken gick i tryck.

När Socialisten träffar Deanne är hon mitt uppe i en flytt. Kartonger står staplade på golvet och bekanta kommer och hämtar saker som ska köras iväg. Hon fixar kaffe och slår sig sen ned i en soffa, nöjd med att få ta en paus i städningen. Deanne Rauscher utstrålar energi och stor beslutsamhet, något som man förstår att hon behövt för att ro sitt projekt i land.

 

Intervju: Kerstin Alfredsson,
Från Socialisten nr 74, publicerad på Internet 051002
Skälet till att vi sitter här idag är att hon ringt upp Socialistens redaktion efter att ha läst vår recension av boken.

– Ni är den enda tidningen som namngivit kunderna, säger hon.

Nu har hon flera uppgifter som bekräftar bokens innehåll.

Vi börjar från början. Varför skrev du boken?

– Jag ville ge upprättelse åt de prostituerade småflickorna, som inga makthavare velat lyssna på, åt rikspolischef Carl Persson och åt de poliser som bara försökte göra sitt jobb och blev hindrade av sina överordnade.

– Dessutom har jag har själv träffat bordellmamman Doris Hopp, och min far kände henne. Därför tyckte jag att historien bara låg och väntade på mig, när jag var färdig med studierna.

Du har pratat med väldigt många inblandade, vilka reaktioner har du mött när du kontaktat dem?

– När jag ringde Ove Sjöstrand (den polis som var mest insatt i utredningen) första gången och frågade om bordellhärvan svarade han att det var det värsta han varit med om i hela sitt liv. Han sa att det var farligt, minerad mark, och att han skulle ta sanningen med sig i graven. Jag fick i allafall tillåtelse att höra av mig igen, och så småningom började han prata. Men det är många som fortfarande tycker att det är obehagligt att bli påmind om detta.

– Kvinnorna har haft svårt att berätta. Många av dem lever vanliga liv idag, och en del är fortfarande rädda. En av de polska kvinnorna varnade mig: ”Tänk på din familj! Har inte du barn?” En annan sa: ”Fattar ni inte vad de kan göra?” Men andra journalister som talat med dem har fått bekräftelse på de kunder jag räknar upp.

”Småflickorna” blev glada. För dem är det en form av upprättelse att jag skrev boken, men de är besvikna över att man inte heller den här gången gick till botten med hela affären.

– Kunderna vill inte prata. Björn Tarras-Wahlberg hotade med att stämma mig på en halv miljon om jag skrev om honom. Det säger sig självt att om jag hade ljugit skulle det inte varit mycket kvar av mig idag. Men jag visste att ingen av dessa gubbar skulle våga stämma mig. Flera kvinnor har lovat att vittna för mig om det skulle bli rättegång.

Varför mörklades härvan?

– Så länge man talar om vuxna kvinnor var prostitution och sexköp inget brottsligt på 1970-talet, även om det inte var OK bland vanligt folk - framför allt inte bland kvinnorna. Det var bara koppleriverksamheten som var kriminell. Men att minderåriga flickor sålts till vuxna män – det var en helt annan dimension. Vilken skandal! Och man visste vilka herrar som var indragna.

– Att gå till prostituerade var en kultur som fanns i alla läger, även inom massmedia och rättsväsendet. Carl Persson tog i sitt PM upp att till och med chefsåklagere Erik Östberg utpekats som kund. Hur hanterar man något sådant? Ska alla avgå?

Vad har du uppnått?

– Inte så mycket som jag tänkt, egentligen. Men jag har visat på hur man fortfarande tassar på tå för överheten. Hur subtilt censuren i svensk media fungerar.

– Och det fortsätter. Juristerna på Sveriges Radio säger att man absolut inte får göra direktsändning med Deanne Rauscher. Vid varje utsändning på TV har jag tvingats försäkra på heder och samvete att inte nämna några namn. Trots att det finns så starka vittnesmål vill de inte röra vid detta. När journalister vill namnge kunderna stoppas de av sina överordnade. När ”Emelie”, en av ”småflickorna” som haft Olof Johansson som kund, erbjöd sig att delta per telefon i en debatt blev det nej.

-Och varför står Leif GW Persson och ljuger i Efterlyst? Där friar han Olof Johanssson fast han till mig, i ett bandat samtal, har sagt motsatsen!

– När Publicistklubben skulle debattera mörkläggningen fick jag höra av Stig Fredriksson att det inte var lämpligt att ta med Doris systrar och utredaren Olof Sjöstrand dit, eftersom det var en tillställning för journalister. Inte heller blev det någon debatt om varför media fortsätter att delta i mörkläggningen. Peter Bratt ”kunde inte förstå att Palme ljög”. När jag tog upp att Palme var inblandad själv var det ingen som nappade på det.

– Om jag själv haft alla de uppgifter jag har nu när jag skrev boken skulle jag inte tassat så mycket på tå när det gällde Olof Palme. Han är en key-person eftersom han dementerade allting så bestämt. Men även jag blev förkrossad när Liv nämnde hans namn första gången. Hon har dock hållt fast vid detta hela tiden, och hon har berättat för sin pappa, för behandlingsassistenten Tina och för polisen, trots att det var svårt. En av poliserna bara röt åt henne: ”Vad fan säger du?”, och då tystnade hon.

Sen är det ju möjligt att Palme faktiskt varken beställde eller betalade för detta – utan det var något som Doris ”bjöd” på. Jag vet att hon kunde bjuda på sina flickor när det passade henne.

Varifrån har du fått nya uppgifter som bekräftar utpekandena av kunder?

– Doris Hopps halvsystrar har tagit kontakt med mig. De var inte alls inblandade i härvan och har aldrig tidigare uttalat sig offentligt om sin syster. Men de var upprörda över att bara Doris åkte fast, och att de högt uppsatta männen ljög.

De berättade att de umgicks med Doris en hel del i slutet av 50-talet och början av 60-talet. I hennes lägenhet på Ruddammsvägen träffade de både kända skådespelare och politiker. Den ena systern mötte bland andra Thorbjörn Fälldin, Olof Palme, Thage G. Peterson och Gunnar Sträng. När hon berättat för sin far (som var folkpartist) att hon träffat Sträng, hade denne fnyst: ”Den dyngsprätten!” Hon blev också presenterad av Doris för Hans Holmér en gång när hon var på Solvalla.

Så länge systrarna var med på tillställningarna var det inget sex inblandat, och de förstod inte då vad Doris egentligen sysslade med. Men de var imponerade av vilket umgänge hon hade och hur mycket pengar hon rörde sig med. (Systrarna intervjuades i Expressen söndagsbilaga Magasinet, 27-28 februari 2005, men tidningen valde att inte namnge några personer./KA).

– Jag har också gått igenom namnlistor som hon skrev under tiden på häktet. De fanns på hennes vind och jag har fått dem av hennes sonson.

– Andra journalister som pratat med de kvinnor som var med, har berättat att de fått fram samma kundnamn som jag.