* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

8.7.2006

Skrivet av Sara Flounders, 16 mars, 2006
International Action Center

Det var sommaren 2004 som jag träffade Jugoslaviens fd president Slobodan Milosevic i fängelset Scheveningen. Jag var där i egenskap av försvarsvittne. Innan jag släpptes in, måste jag passera totalt fyra kontrollposter. Det var omöjligt att ta med sig något annat än ett papper. Varje säkerhetsnivå var rigorösare än den förra.

Ingen som har träffat president Milosevic under de fyra gångna åren kunde föreställa sig att han kunde ta risken att utföra självmord framom att låta rättegången ha sin gång ända till slutet. Ingen som besökte Scheveningen i Haag kunde tro att någon utomstående kunde ha smugglat in icke ordinerade mediciner på ett normalt sätt.

Min roll som vittne stod som grund för min resa till Jugoslavien på våren 1999, under de 78 dagar som USA/Nato bombade. Jag besökte bombade skolor, sjukhus, odlingar och marknadsplatser för att samla in uppgifter om den förödelse detta förorsakade för de civila. Dessutom hade jag sedan 1993 beskrivit händelserna bakom händelsernas centrum och USAs roll vid strypningen och sönderdelningen av Jugoslavien.

Även efter att mitt namn blev godkänt som försvarsvittne, var det en komplicernad och utdragen procedur när man skulle avlägga ett besök. Även om allt var godkänt inför ett endagsbesök, tog det fyra timmar att ta sig igenom dessa kontrollposter till det speciella utrymmet i fängelset där svaranden för den Internationella kriminaltribunen för det forna Jugoslavien (ICTY) hölls, fullständigt åtskilda från de övriga fångarna.

Fängelset Scheveningen är en inrättning med högsta säkerhetsklass och hög teknologi. Milosevic och de andra åtalade fångarna huserar i en speciell del inom det större fängelset. Avdelningen är utspridd på fyra våningar med 12 celler var. Enheten patrulleras av speciella FN vakter. Kameror finns överallt. Varje rörelse fångarna gör, spelas in och kontrolleras. När presidenten först placerades i sin cell, var ljuset tänt i 24 timmar och varje rörelse filmades.

Varifrån kunde Rifampicin härstamma?
Nu påstår de holländska myndigheterna att Milosevic tog ett sällsynt och svårdefinierbar antibiotika som används vid behandligen av spätelska eller tuberkulos. Medicinen har den unika förmågan att den motverkar de mediciner han tog för att sänka sitt höga blodtryck. Hur kunde denna medicin, Rifampicin, komma in i Milosevic's blodsystem? Han behandlades med största säkerhet bakom tredubbla lås i en speciell avdelning inom ett större holländskt fängelse som användes av nazisterna för att internera holländska motståndsmän.

Rifampicin hittades i Milosevic's blod senast den 12 januari. Då höll ICTY rapporten om hans blodprov hemligt, även för Milosevic själv och för hans läkare, som klagade på att någonting var alldeles fel och att det höll på att förgöra den åtalades hälsa. När fången och hans försvarskommitté samt assisterande jurister ville ha in hälsouppgifter, undanhöll ICTY denna rapport. Ifall ICTYs tjänstemän som ansvarade för Milosevic's hälsa verkligen trodde på att att han smugglade in giftiga mediciner i fängelset, så varför hade de då inte publicerat denna rapport så mycket tidigare?

Förseningar skadar Milosevic
Mycket bisarra är de påståenden som säger att Milosevic förorsakade sin sjukdom för att förhindra rättegången. Åtalet förlängde rättegången, först efter att man tillagt i åtalet mot presidenten även det som berör Kroatien och Bosnien, efter att de hade upptäckt att det inte fanns något fall som berörde krigsförbrytelser inom det genuina Kosovo. Då först sökte de upp hundratals vittnesmål som genererade i ett 500 000 sidors omfattande vittnesmål från kärandesidan och omfattade tidpunkten från februari 2002 till februari 2004.

Varje gång som Milosevic var för sjuk för att kunna fortsätta i rätten utnyttjade åklagarsidan detta och tog bort fångens rättigheter att försvara sig själv. Det bestämdes att Milosevic måste använda sig av åtalet som en plattform för att försvara inte bara sig själv utan också det jugoslaviska folket, för att väcka åtal mot USA, Tyskland och NATO styrkorna, för deras roll i den kriminella förödelsen av hans land. Han välkomnade rättegången som den enda plattform där han kunde föra en historisk dokumentation. När han talade till rätten, beskrev han konstant varför, trots sin bräckliga hälsa, att han var tvungen att fortsätta.

Jag träffade Milosevic i ett speciellt rum som var den enda plats där ICTY tillät honom att arbeta eller ha rättegångspapprena för att förbereda sitt försvar. Närhelst hans blodtryck steg och han var oförmögen att fortsätta med rättegången, var han också förhindrad att ta del av några som helst försvarsmaterial.

Under varje steg inom rättegången hade Milosevic hjärtproblem, speciellt hans höga blodtryck hade resulterat i ett antal förseningar i rättegången. Vid varje sådan förhandling försökte tjänstemän för ICTY dra nytta av hans hälsoproblem som ett ständigt försök till att förneka honom rättigheten till sitt egna försvar. Varken sjukdomen eller förseningen hjälpte hans försvar.

ICTY anklagade Milosevic för att han medicinerade i smyg och att han lät bli att ta förskrivna mediciner. Milosevic svarade på denna anklagelse mot honom på ett rättegångsband från den 1 september 2004: " Ni känner kanske inte till vad som sker i ert eget fängelseläger. Jag tar mina mediciner i vakters närvaro. Man ger dem åt mig. Jag tar dem under närvaro av en vakt och vakten skriver ner i en bok exakt klockslag för när jag intar dessa mediciner".

Trots att denna livsfarliga kardiovaskulära risk ökar vid varje rättegång, säger dessa tjänstemän inom tribunalen nej till en normal kontroll av presidentens hälsa. De nekar även i månatal specialister från att komma till Scheveningen för att förlänga hans liv.

Presidentens egen förklaring på sitt problem var mer överensstämmande och trovärdigare än de från ICTY. I ett brev till den ryska ambassaden, två dagar före sin död, skriver Milosevic att han inte har tagit antibiotika under de fyra senaste åren. Han frågar sig varför medicinrapporten innehåller Rfampicin, vilket har hållits hemligt för honom själv under de två senaste månaderna. Han skriver att han tror "att man gör aktiva försök till att förstöra min hälsa". Han varnar för och säger, att han är säker på att man försöker förgifta honom och att hans liv är i fara.

En politisk tribunal
ICTYs sätt att handskas med president Milosevic död har varit fullständigt likadant som hur man har skött rättegången: ett försök till att lägga skulden på offret.

ICTY är inte en verklig internationell rätt, med möjlighet att pröva varje form av krigsbrott. Det är en politisk rätt upprättad av FNs säkerhetstjänst, på anmodan av inrikesminister Madeline Albright år 1993, för kränkningar av FN karaktär. Dess omfattning är förenad med att man prövar människorna i det forna Jugoslavien och den största delen av fångarna här är serber. Det är en propaganda apparat och ett interneringsläger för politiska fångar, förklädd som en neutral rättsinstans. Deras syfte är att straffa fångarna för de brott som riktats mot dem och för att frikänna imperialistiska makter som bombade, invaderade, styckade och intvingade in privatiseringen i den socialistiska federationen bestående av Jugoslavien.

När Milosevic diskuterade rättegången med mig, om hans historiska kännedom, hans energi trots sin sjukdom, trängde den genom min egen jet-lag och utmattning från de fyra timmar långa insläppshindren, och tillät oss att avsluta intervjun med entusiasm inför nästa steg i tribunalen.

Nu låter man världen tro att Milosevic är skyldig till sin egen död. Det är ett så otroligt scenario, en utstuderad självmordshändelse som är omöjlig att utföra med den beskyllning han mötte. Den köpta och samarbetande median, som accepterar och gör propagande för denna händelse av hans död, sker på samma sätt som när de accepterar denna illegala rättsinstans och gör förstörelsen av Jugoslavien helt laglig.

Milosevic är nu död. Men hans summerande svar på de två åren hans fall togs upp i rätten och hans öppna försvarstal lever än. Han har lämnat ett klingande åtal av USA och Europas stormaktsinvention på Balkan i ett historiskt dokument med en
"Jag anklagar" stil. Hans tal, som innnehåller en omfattande dokumentation och faktiska detaljer, har publicerats på serbiska, grekiska, franska, ryska och engelska. Det gensvar som "The Defense Speaks-for History and the Future" (IAC2006) ger, kommer att bestå länge ännu efter att denna avskyvärda krigspropaganda har kollapsat.