2.9.2007

De farliga jasägarnaInga-Britt Ahlenius kolumn DN 12/5 2004


Inga-Britt Ahlenius är fristående kolumnist i DN och före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket. Hon bor för närvarande i Kosovo där hon bygger upp revisionen
För några år sedan skrev Åke Ortmark - 75 år i dagarna - "Jasägarna: medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar". Det är en lärorik studie i det grupptänkandets mekanismer som utvecklas under ett auktoritärt ledarskap. Slutet är alltid ett sammanbrott och Åke Ortmark beskriver de stora katastroferna - Challenger, Grisbukten, Kreuger, regalskeppet "Vasa"...

Den homogena och slutna beslutsgruppen utvecklar en självcensur - man lyssnar till ledaren, en anpassningsprocess sätter i gång, alternativa analyser stängs ute. Kraven på samförstånd och enighet är det dominerande. I denna samförståndskultur har kvinnorna med sina annorlunda perspektiv och "konstiga" frågor förstås centrifugerats ut på ett tidigt stadium. Visst, till slut är det Fursten som måste fatta beslutet. Men svagheten i denna kultur är att enigheten kring beslutet kommer fram genom en anpassningsprocess, inte efter det att tydliga och olika uppfattningar brutits mot varandra i öppna diskussioner. Man lyssnar uppåt, jämkar och anpassar sig för att nå denna konsensus - i praktiken på Furstens villkor. Men farligt blir det till slut för Fursten själv, för hans beslut blir illa underbyggda.

Jasägarkulturerna låter sig inte beskrivas medan de härjar som bäst - de avslöjas genom sitt slutliga fiasko. Ingen i jasägargruppen skvallrar utåt. I ja- sägargruppen pågår en maktkamp, varje dag en mätning av Furstens position. Så länge han har makten och är ohotad så vänder man sitt ansikte uppåt, ingen markerar en självständig position, ingen riskerar sin ställning. Men på vägen ner börjar det bli farligt, då kan gruppen börja karska till sig. Och när Fursten slutligen faller är hans bitterhet stor över att hans gamla, "lojala" medarbetare plötsligt övergivit honom.
Den svenska samförståndskulturen är naturligtvis en alldeles särskild god grogrund för jasägarna.

Göran Rosenberg analyserar i en studie den svenska konsensuskulturen under titeln "The Crisis of Consensus in Post-War Sweden". Rosenbergs tes är att konsensus är vår livsluft, att inbyggt sedan lång tid i vår kultur ligger kravet på att undvika konflikter, att komma överens. I stället för att erkänna och uppskatta värdekonflikter, söker vi undvika och dölja dem. I stället för att söka ett modus vivendi där olika värderingar kan samexistera och befrukta varandra - den mångfald som vi säger oss vilja ha! - förvandlar vi värdekonflikter till frågor om fakta och rationalitet. Och han ger exempel på hur svårt vi har att göra upp med våra etablerade "sanningar". Rosenbergs slutsats är att denna vår långa samförståndshistoria ligger så fast inbyggd i våra institutioner att särskilt Sverige har svårt att förhålla sig till öppnandet av världen omkring oss. "Tillbaka till det gröna folkhemmet" ter sig tryggare än de utmaningar som ligger i att möta omvärlden med dess krav på kulturell pluralism, konflikthantering.



Sekterismen inget exklusivt religiöst, kristet eller frikyrkligt problemInte minst i politiken, där "vi mot dem" är en del av affärsidén
SvD-ledare 13/5 2004

Sekterismen inget exklusivt religiöst, kristet eller frikyrkligt problem. Efter Knutbymorden har det gjorts så många svepande uttalanden att det måste sägas rent ut: Kristen sekterism är inte värre än annan, och frikyrkor är inte automatiskt sekter.

I sekten finns alltid risk för snedtändning, helt enkelt därför att inåtvändhet, slutenhet, gemenskap, kult av Sanningen och Ledarna, skapar en lättantändlig atmosfär. Ja-sägarna är legio och de som sticker iväg i Sanningens och tangentens riktning sätts inte ifråga. De största riskerna är gifta med de högsta idealen. Målen är värdiga och uppslukande, och engagemanget blir så lätt en livsstil. Man börjar med stark tro som ska göra en fri och slutar med att lyda Predikantens minsta bud; man börjar med kärlek till värnlösa djur och slutar i rånarluva med en molotovcocktail i handen.
Sekterism begränsar sig inte till de små och konstiga grupperna, de där andra. Det finns även väletablerade överstarka gemenskaper där alldeles för mycket tas för självklart och det alltid är "vi mot dem". Inte minst i politiken, där "vi mot dem" är en del av affärsidén, och där man gärna vill ha nya väljare och medlemmar men inga jobbiga McCain som gör att man måste ändra sig på allvar. Men partier som blir allt mer homogena, ingifta och mindre representativa är ingen bra bas för demokratin. I det demokratiska Sveriges arbete mot sekterism ingår även självsanering.
De farliga jasägarnaInga-Britt Ahlenius kolumn DN 12/5 2004


Gedins

Det bör observeras att dumheten och girigheten genomsyrade samhällets olika kända skikt. Kritiken drabbar politiker, företagsledare, bankmän, myndighetspersoner, ekonomer och journalister. Jag är själv sannerligen inte oskyldig och jag skall ägna utrymme åt en självbiografisk notis, eftersom den så slagkraftigt illustrerar vilka passioner som styrde utvecklingen och hur brett de grep kring sig.

För det första kan jag notera mer i förbigående att jag misslyckades som journalist och samhällsdebattör. Jag anade inte vad som höll på att hända. Jag stirrade blåögt och förtröstansfullt på de makthavare jag inbillade mig granska.

För det andra misslyckades jag som företagare. Jag hamnade - med en känsla av stark tillfredsställelse - i ett s k konsortium som skulle hänga med i karusellen genom att exploatera fastigheter i ett europeiskt land.

Aningslösheten i det svenska samhället, och den dominerande ja- sägerimentaliteten, demonstrerades många gånger under åttiotalets sista år och under 1990. En av de bästa demonstrationerna ägde, som Jan Wallander påpekat, rum den 2 april 1990, ett halvår före finanskrisens utbrott. Landets "elit av nationalekomisk expertis" hade då samlats för att diskutera 1990 års långtidsutredning, ett majetstätiskt dokument på 433 sidor med 26 bilagor.
Fanns det i utredningen eller hos den lysande samlingen experter någon föraning om vad som komma skulle? Svaret är entydigt nej, säger Wallander. Ledaren av utredningsarbetet, Lars Heikensten i finansdepartmentet (vice riksbankschef fr o m 1995), förkunnade att "Vi tror på en högre tillväxt än under 1980-talet".

Ingen i församlingen tycktes ha en föreställning om att vad som väntade var det djävla djupa hålet, den värsta depressionen på decennier och den högsta arbetslösheten.
En optimist kunde föreställa sig att aktörer på marknaden ofta kan söka stöd i ekonomernas prognoser. En cyniker skulle konstatera att det gjorde de. De ledande bankmännen var med få undantag - framför allt i Handelsbanken - aningslösa.

.. Gruppen är den institution där individen får belöningar och straff. "Människor gillar andra människor som delar deras uppfattningar och attityder och grupper belönar medlemmar som rättar in sig i ledet och straffar dem som inte gör det", som en psykolog konstaterar.
Många nationalekonomer, som ständigt kopierar varandras prognoser, skulle tvingas instämma.

.. Satt det inte någonstans i finansdepartementet, riksbanken, bankvärlden eller mediema en enda stackars liten sate som kunde ta intryck av en utlåningskurva som rusade i höjden som om den tappat vettet? Svaret är det vanliga: det är farligt att rapportera intryck från verkligheten, antingen den heter Japan eller lånemarknaden, särskilt om rapporterna inte stämmer med de visioner som har bemäktigat sig etablissemanget.