Inga-Britt Ahlenius, chef för FN:s internrevision
FN-chef: Utred Estonias förlisning på nytt
 





* Tsunami
* 9/11

* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa

* MindControl

*
Chemtrail
*HAARP & Echelon

* EU



15.4.2006

Publicerad 2006-04-12, Världen Idag
av Ruben Agnarsson 


Haveriutredningen efter Estonia-katastrofen var en stor skandal, den är en skam för Sverige.
Inga-Britt Ahlenius, chef för FN:s internrevision, skräder inte orden när hon samtalar med Världen idag om den internationella Estonia-utredningen, där Sverige spelade en ledande roll.

– Det enda riktiga är att utreda detta på nytt, ju förr desto bättre, menar hon.


– Likgiltigheten är en av dödssynderna. När jag såg att saker inte stod rätt till kände jag mig tvungen att agera.

Så beskriver Inga-Britt Ahlenius sitt starka engagemang som bland annat lett till att hon krävt att Estonias förlisning skall utredas på ett riktig sätt.

Sedan ett år tillbaka är hon chef för FN:s internrevision i New York, dit hon kom efter att ha varit riksrevisor i Kosovo. Dessförinnan var hon bland annat chef för det svenska Riksrevisionsverket.

Med hennes erfarenhet från tunga inhemska och internationella revisionsuppdrag väcker Inga-Britt Ahlenius kritik extra uppmärksamhet. I samband med tioårsdagen av Estoniakatastrofen höll hon i september 2004 ett uppmärksammat anförande på ett seminarium i riksdaghuset där hon kritiserade den internationella haverikommissionen för att inte vilja hitta sanningen.

– Jag såg att utredningen hade brister redan från början, säger Inga-Britt Ahlenius till Världen idag.

– En huvudfråga för mig var: Hur kan man placera alla intressenter i utredningen? Det är helt obegripligt, om det inte är så att man har något att dölja, fortsätter hon.

– Den övergripande psykodynamiken blir då att enas om en rapport som alla kan komma överens om. På så sätt görs ingen ansvarig, när i själva verket både Sverige, Finland och Estland hade ett ansvar. Detta agerande är fullständigt oursäktligt, det anstår inte en utredning med ambitionen att ta reda på sanningen.

– Om Sverige vill göra anspråk på att vara ett rättssamhälle, är sanningen angelägen. 550 svenskar miste livet i samband med Estonias förlisning. Argumenten för en ny utredning är så överväldigande, den gjorda utredningen saknar trovärdighet.

Chefen för FN:s internrevision talar om en svensk konsensuskultur, där målet för offentliga kommissioner och utredningar ofta blir att uppnå konsensus, inte att få fram sanningen. Hon menar att denna konsensus-kultur är väldigt specifik för Sverige.

– Att nå konsensus tar tid. Det var därför Estonia-utredningen tog så lång tid. Det dröjde att få fram en version som alla parter kunde ta till sig och där det inte fanns kritik mot någon inblandad.

Inga-Britt Ahlenius exemplifierar med förordet i haveriutredningen som slår fast att ”kommissionen är enig på alla punkter i slutrapporten” och frågar sig samtidigt varför flera ledamöter hoppade av under resans gång.

Hon jämför också med Titanic, där en utredning gjordes på några månader, med en helt annan öppenhet och beslutsamhet.

– Titanic ligger på nästan 4000 meters djup, och har undersökts med modern robotutrustning. Estonia ligger endast 80 meter under vattenytan och skulle med lätthet kunna undersökas med modern teknik. Stora delar av fartyget skulle befinna sig ovanför vattnet om man skulle resa på fartygskroppen.

– Man behöver inte ta upp fartyget för att ta reda på sanningen, slår hon fast.

Hennes eget intresse för Estonia-frågan väcktes bland annat av att läsa Knut Carlqvists artiklar i Finanstidningen och hans bok ”Tysta leken”.

– Boken har jag läst flera gånger.

Inga Britt Ahlenius var själv medlem i Palme-kommissionen, och har i olika sammanhang fört fram kritik mot att Palme-utredningen inte genomfördes på ett professionellt sätt.

– Många utredningar i Sverige har som främsta syfte att lugna folk. Det kan väl i och för sig vara legitimt, men man lugnar inte  genom att kompromissa med sanningen, betonar hon.

– Man lugnar bäst genom att berätta sanningen och sedan hjälpa människor att förhålla sig till den. Estonia-utredningen har inte lett till något lugn. Ju längre tiden går, desto tydligare blir det.

I veckan uttryckte Estlands regering att man ville samla den internationella haveriutredningen på nytt. Bakgrunden var en regeringsrapport, som framförde skarp kritik mot den internationella haveriutredning som gjorts.

– Den estniska regeringsrapporten kommer inte med så många nya uppgifter, det mest intressanta är varifrån dessa fakta kommer. Den estländska utredningen kommer från en auktoriserad instans och sammanställer det många redan vet. Det är väldigt, väldigt intressant!

Ahlenius har läst igenom Estlands regeringsrapport och konstaterar att estniska myndigheter som kontaktade Sverige för att få fram information, fick nej från svenska myndigheter.

– Vilka grunder har Johan Fransson på Sjöfartsverket för att avvisa förfrågningar om att få samtala med dykare? Sverige tycks inte ha medverkat, snarare avskärmat, när Estland ville få fram information, säger hon.

I samband med regeringsrapporten från Estland har ett 70-tal personer intervjuats, bland annat överlevande. Inga-Britt Ahlenius menar att det är obegripligt och oursäktligt att den internationella haveriutredningen endast hörde sex av de 137 överlevande.

Hon noterar också den estniska rapportens kritik mot den officiella versionen av hur sjunkförloppet gått till.

– Även som amatör kunde man se att Estonia omöjligt kunde ha sjunkit på det sätt som haveriutredningen påstod. Reaktionerna mot det officiella sjunkförloppet var starka från många olika håll, konstaterar hon.

Inga-Britt Ahlenius fastnade också för en avslutande mening i den estniska regeringsrapporten som hänvisade till hemligstämplade uppgifter i USA.

– Varför har USA:s underrättelsetjänst hemliga akter om Estonia? frågar hon sig.

I början av förra året skrev Ahlenius till trafikutskottet i Sveriges riksdag, med kravet om att Estonias förlisning måste utredas på nytt och bli föremål för en offentlig sjöförklaring.

Då hade, några månader efter hennes föredrag i riksdagshuset i september 2004, Uppdrag Granskning avslöjat att Estonia-färjan användes till smuggling av krigsmateriel. Brevet till trafikutskottet kom drygt en vecka efter att Johan Hirschfeldt hade släppt sin utredning om de militära transporterna på Estonia.

Knappt två månader senare kom statsrådet Mona Sahlins beslut om att utreda Estonias sjunkförlopp på nytt.

Förra veckan behandlade återigen trafikutskottet ett antal riksdagsmotioner som berörde Estonias förlisning. Utskottet avstyrkte de motionsförslag som fanns med hänvisning till att frågan ligger hos regeringen och att regeringen har det operativa ansvaret.

Utskottet uttalade sig inte om motionerna och frågan kommer nu att behandlas av riksdagen den 27 april.

– Det är naturligtvis bekvämt att hänvisa till regeringen, men det har egentligen inte någon bäring. Det är riksdagen som kontrollerar regeringen. Den är inte helt och håller i händerna på regeringen, kommenterar Inga-Britt Ahlenius händelseförloppet.

– Som engagerad medborgare menar jag att det enda riktiga är att utreda detta på nytt. Ju förr desto bättre.

– Efter tsunamin fanns det en helt annan angelägenhet om att ta hand om de anhöriga. Det går inte att bara tiga still, vi får bara inte gör det. Haveriutredningen efter Estonia-katastrofen var en stor skandal, en skam för Sverige. Det är något mycket konstigt med det här.

– Vi kan inte ha en offentlig kultur och ett utredningsväsende som hanterar kriser på det här sättet.