6.5.2007

Skriven av PM Nilsson, Expressen

Europas stöd till Estland i veckan var senkommet och svalt, men det hade kunnat vara i det närmaste obefintligt om det senaste tyska valet hade tippat över åt vänster.
Schröder var socialdemokratisk tysk kansler mellan 1998 och 2005. I många avseenden personifierade han efterkrigstidens slut i Europa. Allt som var självklart för Helmut Kohl och det gamla Västtyskland var Schröder skeptiskt till. Han var ingen EU-vän, odlade inte varma relationer till fransmännen och kampanjade mot USA i två val.

I stället vände han sig österut. Under åren efter sekelskiftet byggde Rysslands Vladimir Putin och Tysklands kansler Gerhard Schröder en allt tätare personlig och politisk relation.
De träffades privat flera gånger om året och firade jul ihop med sina familjer. Schröder adopterade ett barn från Putins hemstad S:t Petersburg, som en vänhandling. Putin lovade honom toppjobb och rikligt med guld i Gazproms väldiga konglomerat.

Inför de andra västledarna gick Schröder i god för att Putin var en pålitlig demokrat. Han manade till förståelse för Rysslands problem och till utökat energisamarbete. Bakslagen i rysk politik var bara tillfälligheter. 200 000 döda i Tjetjenien berodde på bristande professionalism hos rysk militär.

När han i höstas gav ut sina memoarer, ”Entscheidungen, mein Leben in der Politik”, (Avgöranden, mitt liv i politiken), avslöjade Schröder den egentliga världsbild som bar alliansen mellan Moskva och Berlin. Ryssland, menar Schröder, kan äntligen befria Europa från amerikansk överhöghet. Om de stora och stolta folken på Europas och Rysslands flodslätter slår ihop sina öden och gör gemensam sak blir vi fria. Vi behöver inte USA, vi behöver inte bry oss om intrigerna i Mellanöstern och vi behöver inte kompromissa med de opålitliga engelsmännen som bara vill återupprätta det förlorade imperiet.

Detta är Europas öde, ansåg han, och överkänsligheten hos polacker och balter ska inte stoppa oss.

Hur hade Schröder agerat i veckan som gick? Vad hade han sagt utanför de officiella ramarna? Vilka positioner hade han antagit i de andra och allt tätare konflikterna mellan Ryssland och väst? Hade det nya lilla EU-landet Estland haft någon som helst anledning att lita på EU:s största och mäktigaste stat?

Nu heter Tysklands kansler inte Gerhard Schröder utan Angela Merkel, som har en betydligt mer realistisk bild av Ryssland och en stark förankring i samarbetet med USA.

Men det kan ändras i nästa val. Schröder var det första tydliga tyska exemplet på hur tunn EU-fernissan är och att ”väst” håller på att förlora sin sammanhållning. I stället återhämtar sig det gamla onda Europas rivaliserande stormaktsspel mellan Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Och om man tittar på de länderna finns det skäl att vara orolig.

Dagens val i Frankrike har föregåtts av en destruktiv valkampanj. Båda huvudkandidaterna har skyllt Frankrikes ekonomiska problem på euron och på den europeiska centralbanken. Det är dags för ett Europa MED gränser: mot Turkiet, mot USA, mot den globala kapitalismen och mot polska rörmokare. Frankrike först.

I England ligger Tony Blairs eftermäle redan i ruiner. Torsdagens lokalval var bland annat en slags folkomröstning om hur epoken Blair ska beskrivas i historieböckerna.

Blair var och är en glänsande europeisk politiker, men misslyckandet i Irak har skadat nästan allt han stått för. Storbritanniens särskilda relation till USA är bitter och djupgående. Det kommer inte att räcka med ett presidentbyte i Washington. Skadan på förtroendet tycks vara bestående och det kommer nästa generations ledare att ta hänsyn till.

Ryssland håller i rekordfart på att återvända till 1800-talets utrikespolitiska tänkande.
Moskva vill ha svaga grannar och slår in kilar mellan västländerna så fort man ser chansen. Ekonomiska bojkotter används regelmässigt. Frikårer utnyttjas till att attackera utländska intressen. I höstas drabbades Englands Moskvaambassadör av samma ungdomsorganisation, ”Nasji”, som nu gav sig på Estland, då som hämnd för att han närvarat vid ett möte med oppositionen.

Europa har oftast varit ett farligt ställe. Den långa perioden av samarbete och fred efter 1945 är inte given. EU och Nato är inte självklarheter, de måste vårdas för att överleva. Små länders frihet kan snart kompromissas bort av råare intressen än det gemensammas bästa och då faller allt.
Det är utmärkt att Sverige visade solidaritet med Estland. Men det räcker inte. Den negativa utvecklingen i Ryssland har nu gått så långt att den kräver ett seriöst omtänkande av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Ett snart svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka gemenskapen runt Östersjön och visa Ryssland att goda grannar är starka grannar. Små länder i Rysslands omedelbara närhet har allt att vinna på att stärka de institutioner som håller stormaktsspelet i schack, som kan agera med full enighet och som binder samman ”väst”, det vill säga Europa och USA.

Både Sverige och Finland har regeringar som öppet inser detta. Socialdemokratin i de båda länderna gör det också. Nu finns det tid och anledning att ta debatten.