28 .10.2007



Ur boken "Hållbar utveckling som politik" (Sverker C Jagers)

Jag märker i alltfler brev jag får, att många anar att vår tekniska civilisation står inför stora påfrestningar och stora förändringar av sådant vi tagit för givet väntar bakom hörnet. I ett tidigare brev i våras fanns min artikel "Oljan, Etanolen och Tiden" som varnade för att ha alltför stora förhoppningar till alternativ energi. Det som med säkerhet kommer att ändras mest i en framtid är vårt sociala beteende - frivilligt eller under tvång.

Följande berättelse om Påsköns uppgång och nedgång har för mig analogier med vår egen situation, men där de fällda träden motsvaras av minskad tillgång till fossila bränslen och statyerna är våra bilar.

Påskön

Mitt ute i Stilla havet, närmare bestämt 360 mil väster om Chile och 240 mil sydost om Tahiti, ligger den gräsbevuxna och helt isolerade Påskön. Dess historia var länge ett mysterium. Å ena sidan finns där egentligen ingenting som människor kan leva av, å andra sidan vittnar de över 600 välkända stenstatyerna om ett storartat kultur- och samhällsliv som måste ha blomstrat där en gång i tiden.

Sentida forskningsresultat är tankeväckande (Flenley & Bahn 2003, Van Tilburg 2003). När de första polynesiska inbyggarna kom västerifrån i kanoter på 900-talet, var ön helt trädbevuxen. Det fanns inhemska fågelarter och häckande sjöfåglar. Med sig hade invandrarna höns, men också den polynesiska råttan, båda viktiga proteinkällor. Man röjde mark för att odla grönsaker och rotfrukter. Snabbt växte en välmående kultur fram, som enkelt kunde försörja sig på havets, jordens och luftens frukter. I takt med att välstånd och samhällsstruktur växte fram, organiserade man sig i klaner runt om på ön. Hövdingarna hade både religiös och ekonomisk makt och så småningom uppstod konkurrens mellan klanerna.

Med mat på borden för alla, vad konkurrerade människorna egentligen om? Man lät göra statyer för att tillfredsställa gudar, anfäder och egna allmänt vittflygande ambitioner. Ju större och mer välgjorda statyer, desto mer prestige fick den egna klanen. De ställdes upp på särskilda plattformar, en del så långt bort som 15 kilometer från stenbrottet. Hur kunde öborna frakta hundratals av dessa 5-7 meter höga och 10-15 ton tunga stenklumpar så långt? Klanerna högg ner öns träd, däribland den största palm som någonsin funnits, som var 20 meter hög. Sedan anlades en sorts "trävägar" kors och tvärs över ön, på vilka statyerna drogs.

Arkeobotaniker har visat på att konkurrensen intensifierades under 1400- och 1500-talen. Den sista statyn bör ha rests omkring år 1620. Därefter verkar stenhuggeriet ha upphört abrupt; verktygen ligger som om de lämnats i panik. Varför? Den hårdnande konkurrensen om statyer krävde allt fler träd till transporter. Plötsligt en dag hade öns sista träd blivit fällt och katastrofen var ett faktum. Nu fanns inte längre ved till uppvärmning och matlagning. Nu fanns det inte längre några naturliga häckningsplatser för öns fågelliv. Nu fanns inte virke till sjödugliga kanoter för att fånga djuphavsfisk. Kanske än värre: Utan kanoter kunde invånarna inte lämna ön. Vid 1600-talets mitt tycks kollapsen ha varit total. Med hastigt tilltagande svält och resursknapphet uppstod ett "allas krig mot alla".

I jakten på mat revs stenplattformarna och stenen användes för att skapa "kycklingborgar", där öborna försökte stängsla sin enda kvarvarande proteinkälla. Men även hönsfåglarna dog ut, varefter bara en näringskälla fanns kvar. Befolkningen hemföll åt kannibalism. De som kunde tog sin tillflykt till grottor, men de flesta tvangs leva i hyddor, sårbara från alla håll. Sedan ekosystemet och den sociala organisationen kollapsat, minskade befolkningen drastiskt. År 1722 anlände de första européerna till ön. I den nederländske upptäcktsresanden Jacob Roggeveens loggböcker kan man läsa om hans möte med öns invånare. Ett par tusen svårt avmagrade själar som levde i ett ekosystem fullständigt satt ur spel, utan mat, utan virke, utan social tillit.

Exemplet med Påskön är belysande av flera skäl. Det visar på att miljöförstöring inte är ett nytt fenomen. Det är också ett skolexempel på det man inom samhällsvetenskapen brukar benämna sociala dilemman eller det kollektiva handlandets problem. Det visar också på att miljöproblem även är politiska problem.