Yrsas Blogg
* Artiklar på engelska
* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU
* Böcker
* Video
Källa: SvD, publicerat 11 september 2007
Skrivet av:
Jakob Hedenskog
Carl Holmberg
Jan Knoph
Robert Larsson
Jan Leijonhielm
Ingmar Oldberg
Fredrik Westerlund
Forskare vid Rysslandsstudiegruppen
i Totalförsvarets Forskningsinstitut.
Så länge Ryssland inte är politiskt och demokratiskt stabilt kan inte hoten helt avskrivas. Fram till 2015 genomförs ett dyrt ryskt upprustningsprogram, skriver sju Rysslandsexperter och forskare vid Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, apropå den planerade bantningen av Sveriges försvarsbudget.
Att Ryssland – den viktigaste säkerhetspolitiske aktören i vårt närområde – rustar upp är uppenbart. Genom reellt 15-procentiga årliga ökningar av sin militära budget satsar man på att bygga
ut de strategiska vapensystemen –det vill säga interkontinentala robotar, ubåtar, strategiskt bombflyg och hangarfartyg–och rymd- och luftförsvar och elitförband.
Ett upprustnings- och moderniseringsprogram startade i år och skall pågå till 2015, motsvarande
ca 50 svenska försvarsbudgetar. Man eftersträvar i ökande grad global, regional och lokal militär förmåga.
Personalstyrkan skall uppgå till cirka en miljon plus minst lika stora paramilitära styrkor. Hög rörlighet och luftlandsatta förband utgör viktiga komponenter. Förmågan att uppträda i större förband förbättras nu kontinuerligt.
Den uppbyggnad vi kan se idag är till stora delar ett återtagande av förlorad förmåga efter den sovjetiska kollapsen. En för Sverige intressant förmåga saknas dock, nämligen stor överskeppningskapacitet.
Upprustningen är hittills av övervägande defensiv karaktär, även om offensiva komponenter ingår. Den ryska konventionella offensiva förmågan är ännu låg och intentioner att använda den annat än möjligen inom OSS, verkar osannolika.
I den debatt som förts på bland annat SvD Brännpunkt har läsaren ibland fått ett intryck av att det inte existerar något hot mellan storanfallet och total fred, medan vi i själva verket har att göra med en gråzonsskala av nya och asymmetriska hot.
Ockupation av ett annat land är, som vi dagligen ser svårhanterligt, viktigare är att kunna påverka och i bästa fall kontrollera andra länders politiska agenda. Det kan leda till många typer av militära och militärpolitiska friktioner som är allvarliga även om de är långt från invasionsrisken.
Moskva har till exempel använt sig av energivapnet vid ett stort antal tillfällen inom OSS, vilket bevisligen kan indirekt påverka försörjningen av Västeuropa. Militära påtryckningar har skett mot Georgien och Estland utsattes i våras för ett massivt it-angrepp. Handelsblockader mot såväl öst- som västländer har skett och underrättelseverksamheten i omvärlden har ökat markant.
Hoten, som de uppfattas i Moskva, utgörs av utvidgningen av Nato, av nya antirobotramper
i Polen, av terrorism, ofta beskylld för att stödjas av ”antiryska krafter i väst” samt av allmänt destabiliserande krafter inom och utom landet.
Förståelse för att mindre länder, som förtrycktes under sovjetväldet, vill söka skydd i Nato, saknas. Överdrivna motreaktioner och ett kontraproduktivt beteende på dessa hot är flerfaldiga och oroande.
Att dra sig ur såväl INF- som CFE-avtalen, att hota med att omprogrammera missiler mot Europa och placera kärnvapenrobotar i Kaliningrad som svar på amerikanskt antirobotförsvar i Europa är några belysande reaktioner.
Den bristande förståelsen för synpunkter från väst på avdemokratisering, brott mot mänskliga rättigheter, xenofobi och mord på journalister bemöts numera med stigande irritation. Kritik av Ryssland från väst uppfattas dock många gånger som naiv, om inte direkt illvillig, då man menar att de enligt väst mer demokratiska åren direkt efter Sovjets fall kännetecknades av kaos och svaghet.
Ryssland skapar sin egen variant av demokrati, marknadsekonomi och rättstat och vill ha respekt för detta. Man vill betraktas som en seriös partner, men inte dela grundläggande värderingar.
I detta ligger också kärnan till de ökande motsättningarna. Kombinationen av en alltmer auktoritär stat där ett uppseendeväckande stort antal personer från säkerhets-, underrättelse- och militärtjänsterna sitter i maktposition, tillsammans med ökande påtryckningsmöjligheter mot omvärlden, inger en växande källa till oro i väst.
Ryskt agerande förblir svårförutsägbart, politiskt, säkerhetspolitiskt och militärt.
Vad kan Sverige göra? Politiskt bör en huvudlinje vara att skapa en gemensam EU-strategi i Rysslandspolitiken, inte bara för svensk del, utan även för våra grannländers skull. Detta är lättare sagt än gjort, eftersom Moskva är skickligt på att underblåsa splittring inom EU.
Att varken EU- eller Natomedlemskap skyddar i någon högre grad visar också it-attacken mot Estland i våras, som var ett allvarligt försök att lamslå centrala kommunikationer i ett grannland.
En utvecklad demokrati och ett förutsägbart Ryssland utgör naturligtvis den bästa garantin mot oönskat beteende, men dit tycks vägen bli allt längre.
Först när Ryssland fått en strukturell och värdegrundad politisk stabilitet kan hoten från Ryssland helt avskrivas – oavsett att både militär förmåga och intention saknas idag.