* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

15.4.2006


TYCKER DU ATT globalisering låter trevligt, med internet, öppna gränser och en fri handel? Låt dig inte luras av reklamkampanjen! Globaliseringen är en utopi som leder till krig, om inte hela världen lägger sig platt för de finansintressen som har drivit fram nedmonteringen av nationalstaternas skydd för medborgare och företag. I båda fallen blir resultatet en ny mörk tid.

Lyndon LaRouche har förklarat krig mot hela det globaliseringstänkande som har fått bestämma samhällsutvecklingen de senaste 30 åren. I artikeln ”Globalization, The New Imperialism” (EIR nr 42/2005) säger han att globalisering bara är ett annat namn för den nya imperialismen: ett system där en grupp privata finansoligarkiska kretsar kräver att nationalstaterna antingen helt ska upphöra att existera, eller förnedras till att bli lakejer, som tigger vid de finansoligarkiska makthavarnas fötter.

Samma typ av krav låg bakom de två s.k. världskrigen och den stora kärnvapenkonflikten under 1900-talet. Samma drivkrafter förklarar också krigspolitiken som kommer från den av Dick Cheney styrda Bush-administrationen. Man skulle kunna säga, menar LaRouche, att samma Synarkistinternational som skapade Mussolini, Hitler och Franco, nu åstundar någonting i stil med ett nukleärt ”Harmagedon”, som de tror att de ska kunna vinna. Meningen med någonting så fasansfullt skulle vara att utrota de sista spåren av nationalstatens institutioner, i USA inberäknat. De skulle aldrig kunna lyckas med att upprätta ett permanent nytt världsimperium. Men resultatet av deras försök skulle bli katastrofalt, för både angripare och offer.

Det största problemet, säger LaRouche, är att politiker och andra, både i Europa och i USA, är rädda för finansoligarkin. Om, menar LaRouche, en majoritet av världens ledare var fullt rationella, skulle de raskt avbryta de senaste trettio årens vettlösa monetaristiska experiment, och återgå till den framgångsrika ekonomiska politik som fördes under 1950- och 1960-talet. Då låg tonvikten på utveckling av den fysiska ekonomin, och ekonomin styrdes mycket medvetet med hjälp av regleringar. Staten skapade helt enkelt, med politiska medel, en miljö i vilken företag och hushåll kunde utvecklas. ”Globaliseringen” slår sönder allt detta, och ställer företag och arbetskraft nakna mot den internationella finansoligarkins omättliga aptit. Välfärd och höga löner sprider sig inte ut från de rika länderna, utan det är tvärtom de fattiga ländernas låga löner och avsaknad av sociala skyddsnät som exporteras till de forna välfärdsstaterna, med avsikt att slå sönder välfärdssystemen. Det är en rent fascistisk politik, som återigen, precis som på 1930-talet, har satts på dagordningen
för att ”lösa” en finanskris. Det ena landets företag och människor spelas ut mot det andra landets företag och människor, som slås ut i en ständigt nedåtgående spiral som till slut, om den får fortsätta, försvagar mänskligheten så långt att en ny mörk tid blir oundviklig.

I artikeln ”The Power to Prosper” (EIR nr 17/2005) förklarar LaRouche, med ett uttryck lånat från fysiken, att man måste se på den ekonomiska processen som ett fält, som bestäms av en viss allmän vetenskaplig och teknologisk nivå i samhället, inklusive kultur, infrastruktur, utbildning, som i sin tur bestämmer vilka möjligheter man har i den givna situationen.

Om man ser på ekonomin på det sättet, kan man förstå varför ”utflyttning av tillverkningen av en vara, även med användning av samma teknik, från en utvecklad ekonomi till en mindre utvecklad ekonomi under de senaste 25 åren totalt sett har lett till att ökningstakten i produktiviteten per capita i världen har kollapsat!”

I ett samtal med diplomater förtydligade LaRouche:
– Om man flyttar en fabrik från ett land, där lönerna är höga just därför att en utvecklad ekonomi måste upprätthålla den uppbyggda infrastrukturen, till ett annat land, där lönerna är låga just därför att man ännu inte har byggt upp den infrastrukturen, så sänker man den fabrikens produktivitet, vilket är till nackdel för den totala produktiviteten i världsekonomin.

Varken låglönelandet eller höglönelandet tjänar någonting på det, det är ohållbart i längden och det sänker produktiviteten globalt. Detta är ett världsproblem, trots att varken ekonomerna eller politikerna, och ännu mindre den breda allmänheten, har en aning om det.

Utvägen ur globaliseringens dilemma, säger LaRouche, är ett Nytt Bretton Woods, d.v.s. ett långsiktigt produktionsorienterat valutasystem med fasta växelkurser, samt att suveräna nationalstater bekänner sig till det gemensamma bästa och till Westfaliska fredens princip att befordra ”den andres väl”.