Den globala finanskrisen förvärras hela tiden och till och med finanstidningarna använder ett språkbruk som man fram till helt nyligen bara kunde hitta i våra egna publikationer: systemet skakas av ständigt nya "chockvågor", som rör belopp som redan genom sin storlek visar att vi befinner oss i en hyperinflationistisk systemkris. De s.k. monoliner-bolagen, som gått i god för bolån för 2300 miljarder dollar, hotas av jätteförluster; efter den s.k. subprime-krisen har kollapsen nu utvidgats till andra former av fastighetslån och till såväl den privata som den kommersiella fastighetsmarknaden, med förödande konsekvenser för byggsektorn och skatteintäkterna. Finansieringen av merparten av 600 miljarder euro i billån är hotad, 900 miljarder euro i personliga kreditkortskrediter är i riskzonen. Bolåne- och fastighetskriserna i Spanien och Storbritannien hotar att överträffa till och med den amerikanska. USA löper risk att sjunka ned i en depression, och resten av världen hotar att få lunginflammation av den amerikanska förkylningen.

Som på 1930-talet

Om man tänker tillbaka på hur finansoligarkin reagerade på den globala finanskrisen och depressionen på 1930-talet så borde det egentligen inte komma som någon överraskning att denna finansoligarki i dag försöker svara på den nuvarande krisen med i stort sett samma recept som då. Den gången tyckte de internationella kartellerna att de hade hittat svaret på de ekonomiska problemen efter första världskriget, skuldstrukturen efter Versaillesfördraget, den internationella finanskrisen och den stora 30-talsdepressionen i Mussolinis korporativism och Hjalmar Schachts åtstramningspolitik.

Det borde inte förvåna att Wall Street har sin egen kandidat i beredskap, som ska tillvarata finansoligarkins intressen i Vita huset: Multimiljardären och borgmästaren i New York Michael Bloomberg, som är beredd att satsa sin personliga förmögenhet på elva (!) miljarder dollar på valkampanjen och bygga upp en kampanjorganisation i femtio delstater. Rapporteringen i brittisk press om Obamas kontakter med suspekta kretsar kring den fängslade finansmannen Rezko och den i London bosatte irakiern Nadhmi Auchi visar hur lätt ett mediedrev skulle kunna sätta stopp för Obamas chanser. Bloomberg stöds av en kombination av intressen till vilka räknas George Shultz och Felix Rohatyn, vilka vid sidan av sitt stöd till den chilenske diktatorn Pinochet också förenas av sina planer på ett globalt imperium.

Fara i Europa

Om man till detta lägger den högst oroväckande utvecklingen i Europa kring det så kallade EU-fördraget så blir det tydligt hur den internationella finansoligarkin tänker sig en globalisering för att driva igenom en korporativistisk och schachtiansk politik på bekostnad av befolkningens levnadsstandard. Med Lissabonfördraget, som EU:s stats- och regeringschefer beslutade om på toppmötet den 13 december 2007, men som ännu inte godkänts av parlamenten, skulle nämligen strukturen finns på plats även i Europa för att driva igenom hårda besparingsprogram och militära insatser överallt i världen, vilka de enskilda medlemsländerna inte längre skulle ha någon vetorätt mot.

Det så kallade förenklade EU-fördraget - d.v.s. den i de franska och holländska folkomröstningarna 2005 förkastade EU-konstitutionen, som med ett sofistiskt trick döpts om till "fördrag", men vars innehåll till 95 procent är detsamma - betyder att EU blir ännu mer av en övernationell diktatur än det redan är genom det monstruösa Maastrichtfördraget och Stabilitetspakten. I folkomröstningarna 2005 kunde den franska och den holländska befolkningen fortfarande uttrycka sitt klara ogillande, men nu försöker regeringarna på helt odemokratisk väg få parlamenten att i smyg ratificera samma paket genom att helt enkelt döpa om det.

Det mest avslöjande tecknet på vart man är på väg, är att EU ska få en president, som ska väljas av en majoritet av stats- och regeringscheferna för en period av två och ett halvt år. Denne president ska ha befogenhet att föreslå respektive förhindra politiska initiativ. Om man betänker att denna post just nu verkar vara vikt för Irakkrigets fader Tony Blair, som av Bush ensidigt utsetts till talesman för den så kallade Mellanösternkvartetten, då står det klart hur den anglo-amerikanska "speciella relationen", som förut rådde mellan Bush och Blair, ska fortsätta mellan Bloomberg och Blair.

Om Lissabonfördraget ratificeras av parlamenten förs beslutsrätten på runt femtio områden över till EU-byråkratin, som givetvis inte är ansvarig inför några väljare. Dit hör exempelvis också en så kallad solidaritetsklausul i utrikespolitiken, som betyder att alla EU:s medlemsländer måste stödja varandra i kampen mot "terroristiska aktiviteter" även militärt. Denna formulering är en gummiparagraf för att tvinga fram medverkan i stridande förband överallt i världen.

USA:s och Natos påtryckningar på Tyskland att ställa upp med stridande förband i södra Afghanistan ger en försmak av vad som planeras. Och om den här politiken sedan leder till terroristattacker mot Tyskland, då skulle det bli ytterligare militära operationer mot förövarna, vilket land de än kom ifrån. Och snart skulle vi vara indragna i det "hundraårskrig mot terrorismen" som den f.d. CIA-chefen Woolsey talade om efter 11 september. Om alltså EU-presidenten Blair bestämmer sig för att föra krig mot Iran kommer det inte att finnas någon möjlighet att förhindra det.

Helt oacceptabelt är också inrättandet av en post som "EU:s utrikesminister", en så kallad "hög representant" för EU:s utrikes angelägenheter, som ska kunna bestämma över de utrikespolitiska förbindelserna, mot vilket de enskilda medlemsländerna inte skulle ha någon vetorätt.

Artikeln om den inre marknaden är identisk med EU:s riktlinjer för privatisering av offentliga tjänster som järnvägar, postväsen, telekommunikationer, el- och gasförsörjning. Dessutom kommer allt statligt understöd till offentliga tjänster eller verksamheter att förbjudas. Kommunerna kommer heller inte att kunna återkalla en privatisering av en offentlig verksamhet, oavsett vilka erfarenheter man haft av riskkapitalbolag eller andra som tagit över de privatiserade tjänsterna.

Andra områden som EU utfärdar riktlinjer för skulle man helst förpassa till satirens område, om det inte vore för att de faktiskt har effekter i den verkliga världen: dit hör en övre ljudgräns på 85 decibel, som omöjliggör klassiska konserter, ett urringningsförbud på uteserveringar på grund av det obligatoriska skyddet mot solstrålning, förbud mot marmelad till förmån för konfityr eller krökningsbestämmelser för bananer och gurkor, för att bara nämna några av de mer egendomliga exemplen.

Lissabon=Versailles

Om man till detta lägger det systematiska sabotaget mot all högteknologi i Tyskland så står det klart att det är den internationella finansoligarkins avsikt att Morgenthauplanen trots allt ska drivas igenom i Tyskland, med lite fördröjning. Medan t.ex. Frankrike effektivt marknadsför såväl kärnkraftverk och kärnteknik som TGV i hela världen, får man inte använda Transrapid, som ligger på en helt annan teknisk nivå, i Tyskland. I stället för att avlasta de helt igenkorkade motorvägarna i Ruhrområdet på ett effektivt och miljövänligt sätt med ett kombinerat Transrapid-Cargocap-system, så beslutar delstatsregeringen i Nordrhein-Westfalen att göra hela Ruhrområdet till en "miljözon" i vilken bara bilar och lastbilar som inte släpper ut några farliga avgaser får färdas, vilket givetvis leder till ökade kostnader men inte förhindrar en enda bilkö.

Likadant kan man bara förstå det fortsatta sabotaget mot den fjärde generationen av högtemperaturreaktorn, som med sin inbyggda säkerhet och pålitliga kraftproduktion verkligen skulle kunna ta oss in i vätgasekonomin, om man tar med de oligarkiska intressena bakom alla dessa absurditeter i beräkningen. När Versaillesfördraget efter första världskriget bestämde att Tyskland skulle få betala ett så högt krigsskadestånd att konsekvensen bara kunde bli hyperinflationen 1923, gömde sig bakom detta en avsikt att en gång för alla bli kvitt Tyskland som industrination. När Walter Rathenau försökte förhindra den här planen med Rapallofördraget så dröjde det bara ett år innan alla undertecknarna av detta fördrag var döda. Den enda anledningen till att Morgenthauplanen aldrig förverkligades var att de geostrategiska villkoren ändrades i och med det kalla kriget.

När Mitterrand, Thatcher och Bush efter murens fall till slut fick förbundskansler Kohl att ge upp D-marken och gå med på valutaunionen med euron, triumferade några medarbetare till Mitterrand med anmärkningen att man hade förmått Tyskland att underteckna sitt andra Versailles. Om den tyska förbundsdagen nu godkänner monstret från Lissabon så blir det den slutgiltiga ratificeringen av detta andra Versaillesfördrag, och ingen som har studerat historien kan förneka att det första Versaillesfördraget bar på fröet till andra världskriget.

En sak är säker: Om inte de ansvariga inom politiken, näringslivet och fackföreningarna vaknar upp snart och gör motstånd mot denna politik, som så fundamentalt riktar sig mot de tyska intressena, då kommer domen i Köln om tjugo år att visas upp på ett museum i Mongoliet - som en fossil från ett samhälle som var för naivt, för korrupt och för slött för att säkerställa sin egen överlevnad.

Den som anser att grundlagens artikel 20 och framför allt dess fjärde paragraf fortfarande ska gälla, den går med i BüSo.