11 .11.2007

Källa: Aftonbladet, 5.11.2007

Skriven av Professor Björn Horgby Linköping
professor i historia och föreståndare för forskarskolan Demokratins villkor, Örebro universitet.
Det här vill jag gräva ner till framtiden: Deltagardemokrati.

---------------------------------------
LAGEN RUTTNAR I DET LAND DÄR STATEN STYRS AV RÖVARBAND

Denna klassiska sanning blir allt mer knivskarp för varje avslöjande av den föraktfulla inställning till både lagar och demokrati som är det dominerande kännetecknet
för Sveriges ledande regeringsparti. Det knattegäng av goddagspiltar och bimbos i avsaknad av gedigen livserfarenhet utanför departementskorridorer och reklambyråer
är en skam för det parti de representerar och en katastrof för Sverige. Till råga på eländet så är deras chef (en del säger marionett) Fredrik Reinfeldt ett ombud för den
föga omtalade men mäktiga internationella elitklubben Bilderberggruppen, vars uppgift är att gradvis omvandla de europeiska nationerna till en federation av provinser i den Europeiska unionen och där makten utgår från den internationella finanseliten. Att ingen på allvar ser skriften på väggen och debatterar de snabba förändringar som sker inför våra ögon i dessa dagar visar tyvärr hur effektiv den mentala bedövningen varit som vi utsatts för i många år för att underlätta och möjliggöra avskedet från den demokratiska parentesen i vår historia.

Jan-Ola Gustafsson
-----------------------------------------

En framtidsdiskussion behöver ett historiskt perspektiv. I det fördemokratiska Sverige saknade stora grupper möjligheter att politiskt påverka sina sociala, ekonomiska och kulturella villkor.

Det nordeuropeiska utkantslandet präglades av fattigdom och betydande maktskillnader.

Grundläggande demokratiska värden som frihet, rättvisa, jämlikhet och självbestämmande saknades.

Folkrörelserna skapade demokratin. I dem fördes en livlig debatt om hur den goda demokratin skulle se ut. Skulle den vara ett effektivt politiskt styrsystem eller skulle den även vara skyddsvärn för medborgarna? Handlade demokratin om mat, makt eller frihet?

Behovet av effektiva styrformer ställdes mot den demokratiska värdegrunden. Demokratin blev liktydigt med ett representativt styrelseskick med förtroendevalda som återkommande ställdes till ansvar. Politiken förankrades genom att de styrande respekterade medborgarnas uppfattningar om vilka samhällsskillnader som var tolererbara. Det som gav politiken legitimitet var leveransen av välfärd.

Kombinationen av välfärd och representativ demokrati bidrog till att Sverige blev den ledande välfärdsstaten. Men, i slutet av 1960-talet började ungdomar och arbetare reagera mot den bristfälliga demokratin och välfärdssamhällets utformning. Värre blev det på 1980-talet. Då gick det inte längre att uppfylla önskemålen om förbättrad välfärd. 90-talskrisen och den hårdhänta bantningen av den offentliga sektorn resulterade i en legitimitetskris. Valdeltagandet sjönk och de politiska partierna försvagades.

I dag kläms politiken mellan kraven på effektiv styrning med svag demokratisk förankring och det globala kapitalets marknadslösningar. I båda fallen försvagas medborgarnas inflytande över den långsiktiga politiken ytterligare. Dagens hotbilder – klimatet, terrorism etc – tenderar dessutom att öka kontrollen över medborgarna.

En dystopi

I mina mer pessimistiska stunder ser jag framför mig ett formellt demokratiskt samhälle, där demokratin tömts på innehåll och där de demokratiska värdena är satta på undantag. De politiska valen handlar om Pepsi eller Coca-cola – eller klonade politiker. Marknaden styr vardagen och politik utövas av ett litet toppskikt självreproducerande professionella politiker. De politiska partierna är valapparater utan aktiva medlemmar. Medierna avsätter en och annan politiker, som överträder moraliska och politiska gränser, men sysslar främst med att underhålla och att vidmakthålla ett politiskt system. Resursstarka individer med nätverk kan påverka sin vardag. Förutsättningarna för kollektivt handlande är små.

En utopi

Marknadens och den effektiva styrningens väg är inte särskilt lockande. Den goda utopin behöver i stället värna om de demokratiska värdena. Tidigare fungerade välfärdsutopin som mobiliseringskraft. Löften om välfärd medförde att medborgarna delegerade sin makt till dem som levererade välfärden. Samtidigt växte avståndet mellan medborgare och förtroendevalda. När leveranssystemet fungerade som allra bäst under 1950-talet och den första hälften av 1960-talet var det väldigt tyst i många fackliga organisationer och socialdemokratiska arbetarekommuner.

Inför framtiden behövs en ny mobiliserande utopi. Kanske kan miljöhot och hoten mot demokratin mobilisera och skapa en ny medborgaranda. Denna anda kan dock inte bygga på tillit till det demokratiska systemet utan behöver snarare vara förankrad i medborgarnas missnöje.

Med missnöjet som drivkraft tänker man gärna på populism. Populismen strävar efter enkla lösningar, utser invandrare eller byråkrater till syndabockar och vill återgå till det förflutna. Men, missnöjet kan vara berättigat. Därför behöver vi en demokratipolitik som tar missnöjet på allvar och som kanaliserar missnöjet till de politiska organisationerna. Då kanske det finns förutsättningar för att återvända till den fråga som det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets folkrörelsemedlemmar diskuterade: Hur ska den goda demokratin uppnås?