* Tsunami
* 9/11
* Bilderbergare
* Frimurare och illuminater
* Nya Världsordningen
* Israel och Palestina
* Kriget i Irak
* USA
* Balibombningen
* Estonia
* Mordet på Anna Lindh
* Mordet på Olof Palme
* Medicin och hälsa
* MindControl
* Chemtrail
*HAARP & Echelon
* EU

5.5.2006

Publicerad 2006-05-03, Världen Idag
av Ruben Agnarsson

Den kände nationalekonomen Carl-Johan Åberg uttrycker i en ny bok sin oro över att svenska politiker tillåter sig att använda dubbla budskap. Inte minst gäller det den dubbelmoralen kring den svenska vapenexporten.
– Jag saknar kyrkorna i diskussionen om politikernas moral, säger han i ett samtal med Världen idag.

Dubbla budskap, lögner och löften som aldrig uppfylls.

Nationalekonomen Carl Johan Åberg, som arbetat åt flera socialdemokratiska regeringar och varit AP-fondschef, efterlyser en ny politisk kultur i Sverige.

– Det behövs en moralisk och vetenskaplig upprustning i svensk politik, betonar han i ett samtal med Världen idag.

Carl-Johan Åberg har själv sett den politiska makten inifrån. Efter en akademisk karriär blev han planeringschef på finansdepartementet och senare statssekreterare på UD, med ansvar för utrikeshandeln.

I dag uttalar han öppen kritik mot politiska utnämningar till statliga myndigheter, mot att sakkunniga inom regeringskansliet har blivit politiska och att högskolor och universitet i allt högre grad fått politiska styrelser.

– Inom det socialdemokratiska partiet råder en åsiktskonformism som jag har fått svårare och svårare att fördra, säger han, men betonar samtidigt att han inte är säker på om det är så mycket bättre i andra partier.

– Jag har kommit att känna mig alltmer främmande i svensk politik, resonerar han och beskriver hur han för drygt tio år sedan lågmält lämnade det socialdemokratiska partiet, genom att sluta betala medlemsavgiften.

Under Världen idags intervju på Ingenjörsvetenskapsakademin i Stockholm återkommer Carl-Johan Åberg gång på gång till svårigheten att förena dagens praktiska politik med moraliska värden.

– Den politiska moralen har fjärmat sig från den som gäller i övriga samhället, säger han.

– Vetenskaplighet, sanning och rationalitet har också fått ofta stryka på foten. Resultatet blir att väljarnas förtroende för det politiska systemet försvagas.

Carl-Johan Åberg har sammanfattat sin oro över utvecklingen i en ny bok som är ute i bokhandeln den här veckan. Bakom den försynta titeln ”Berättelser från 1900-talet” döljer sig både sensationella fakta och utmanande resonemang. Med vetenskapsmannens återhållsamma uttryckssätt beskrivs historiska händelser på ett inträngande sätt. En fråga han återkommer till gång på gång, både under intervjun och i boken, är varför inte kyrkan ställer krav på den politiska sektorns moral.

– Jag har saknat kyrkorna i denna diskussion. Varför kräver ingen att politikerna talar sanning och håller vad de lovar? Jag tror också att kyrkan skulle kunna spela en betydligt större roll i den restaurering av etiken i näringslivet som nu pågår än vad vi hittills sett exempel på. Jag är inte övertygad om att det politiska systemet är särskilt väl ägnat att vara pådrivande i dessa frågor.

– Jag går en hel del i kyrkan, även om det av någon anledning känns mer naturligt att göra det på Gotland än här i Stockholm, men jag har aldrig hört någon präst uttala sig om den politiska sfären, säger han lite förvånat och tar ett exempel från de närmaste kvarteren.

– Ingen företrädare från kyrkan har exempelvis sagt ett ord om SSU-ordförandens krogbesök här på Stureplan.

Carl-Johan Åberg växte själv upp i ett varmt troende hem. Eftersom hans far var sjökapten och endast hade semester ett par veckor per år, tackade hans mor ja när hon fick erbjudandet om att bo i en lägenhet i morföräldrarnas hus i Helsingborg.

– På så sätt fick jag en fadersgestalt i form av min morfar, beskriver Carl-Johan Åberg sin uppväxt.

Både mormor och morfar påverkade honom starkt. Båda var egna företagare och aktiva i Betania-församlingen i Helsingborg.

– Jag träffade dem dagligen och följde med till otaliga gudstjänster. Det låg på något sätt i sakens natur att man skulle överföra sin tro till nästa generation. Eftersom min mor och hennes syskon inte var så intresserade, blev det jag som visades upp i församlingen. Det var viktigt att jag var där och jag var inställsam och gjorde som de önskade.

– Jag såg hur sammansvetsad den här gemenskapen var. Det var ett starkt socialt kluster, där man gifte sig med varandra och umgicks socialt. Medlemmarna utgjorde en medelklass, som ofta bestod av mindre företagare som inte hade ärvt sitt företag utan hade startat sin verksamhet själva, säger Carl-Johan Åberg.

Han beskriver hur måltiderna alltid inleddes ned bordsbön.

– Då ingick det ofta att morfar tackade Gud för att de hade gjort goda affärer under dagen. De såg affärsframgången som ett utflöde av gudstron och hade ett stort socialt engagemang som utgick från tanken att man skulle dela med sig av det Gud hade gett.

Carl-Johan Åberg blev senare i livet svärson till biskop Arvid Runestam, ledare i oxford-rörelsen och en stark företrädare för folkkyrkotanken, att kyrkan var till för alla.

– Han var en oerhört dynamisk biskop, en väldigt imponerande person. När man umgicks med honom slogs man av vilken stark tro på Gud, Jesus och de kristna värderingarna han hade, beskriver Carl-Johan Åberg sin svärfar.

– Han var uppfylld av detta engagemang: hur skall vi leva våra liv på ett riktigt sätt, i förhållande till vår familj och till vårt samhälle? Att höra en predikan av honom var mycket uppfordrande, tillägger han.

Carl-Johan Åberg menar att det svenska samhället, både i politiken och i näringslivet, har gått miste om någon form av etisk kompass. Det är därför han sneglar tillbaka till morföräldrarnas förvaltarskap, som utgick från tron att Gud hade hjälpt och att man därför skulle dela med sig till andra.

– Många lever i dag i en helt agnostisk värld. Jag har deltagit i diskussioner i en arbetsgrupp inom Katarina-stiftelsen om att Sverige på 100 år utvecklat sig från ett varmt kristet land till det mest sekulariserade landet i Europa. Jag undrade varför? Och frågade vad detta har fått för konsekvenser?

Carl-Johan Åberg pekar på den kraftigt ökade frekvensen av ångest som psykologerna säger att många människor känner.

– Det pekar på en vilsenhet, att människor inte längre har enkla saker som en tro och en världsbild att känna sig trygg med. Vi har förlorat något.

Den politiska banan inleddes med att Carl-Johan Åberg kom till finansdepartementet som sakkunnig - det var alltså egentligen ingen politisk karriär - efter att bland annat ha doktorerat i nationalekonomi.

– Finansminister Gunnar Sträng hade en stark magnetism och sög till sig kunniga medarbetare. Han gav mig större och större uppgifter, konstaterar Carl-Johan Åberg.

– Det gick bra så länge man var medlöpare, sammanfattar han lite syrligt sina år på finansen.

Konflikten med partiledningen inleddes efter socialdemokraternas valförlust år 1979. En debattartikel om behovet av sänkta marginalskatter – manuset var godkänt av Olof Palme – medförde att TV gjorde en stor intervju. Dagen efter stod det på alla löpsedlarna: s-ekonom vill sänka marginalskatterna.

Det blev starka reaktioner från hela arbetarrörelsen.

– Jag råkade illa ut, det var en otrolig sammanstötning med Palme. Det gick inte att resonera, det var en kuslig upplevelse. Det jag inte visste var att om man jobbade nära Palme var man tvungen att acceptera de här vredesutbrotten från hans sida.

Resultatet för Sveriges skattepolitik blev enligt Åberg 10 bortkastade år. Ett drygt decennium senare genomfördes de förändringar som han efterlyste i sin debattartikel.

För hans egen del innebär konflikten med Palme att han sökte sig vidare. Under några år var han därför verksam som chefredaktör på Aftonbladet, innan han erbjöds att komma tillbaka till regeringskansliet, som statssekreterare på Utrikesdepartementet.

Där kom han i kontakt med en verksamhet som enligt Carl-Johan Åberg omgärdats med en politisk dubbelmoral som saknar motstycke i Sverige under 1900-talet: den svenska vapenexporten.

– Konflikten gällde om Sverige – som ett neutralt land, med ett starkt försvar och en vapenexport – samtidigt kunde verka för fred och nedrustning i världen. På den här punkten var Olof Palme oerhört kluven, mycket mer än det svenska folket har insett, betonar Carl-Johan Åberg.

Han menar att Olof Palme mycket väl skulle kunna ha argumenterat för att ett neutralt land med ett starkt försvar och en vapenexport också kan sträva efter fred i världen.

– Det verkade som han inte hade självförtroende nog för att försvara denna ståndpunkt, säger Carl-Johan Åberg.

Han nämner Indien-affären på 1980-talet som ett konkret exempel. Indien var ett neutralt land, men med hela det ryska komplexet ovanför sig.

– Olof Palme var oerhört engagerad i den affären, men hjälpte inte till ett dugg med att försvara den. Istället skickade han fram Mats Hellström och mig för att försvara de här tillstånden inför media.

– Palme ringde flera gånger i veckan och ville ha uppdateringar. Två dagar innan han dog ringde han från en telefonkiosk i Jämtland där han var på besök.

Då var affären nästan i hamn. Rajiv Gandhi meddelade på Palmes begravning att Sverige och Bofors hade fått Indien-ordern.

Carl-Johan Åberg nämner också vapenförsäljningen till Indonesien i samma veva. Landet hotade med att sluta köpa järnmalm från Sverige om de inte fick köpa svenska vapen.

– När jag åkte hem och berättade detta i början av år 1986, ingrep Palme omedelbart och körde över Mats Hellström med beskedet: ”Vi skall ha den här affären.”

– Realpolitiska hänsyn vägde betydligt tyngre än de moraliska aspekterna. Det faktum att Bofors-kanonerna skulle kunna användas mot Öst-timor, vägdes inte in. Det finns en dubbelmoral kring detta som har följt Sverige sedan mitten av 1900-talet.

Han beskriver hur Sverige under andra världskriget gjorde eftergifter och affärer med den som såg ut som segrare just för tillfället, först Nazi-tyskland och därefter USA.

Ett annat dramatiskt exempel som Carl-Johan Åberg även nämner i sin bok är det avtal Sverige hade med USA under kalla kriget om att inte medverka till att avancerad teknologi från väst hamnade i Öst-blockets händer.

Ändå kom ett svenskt flygledningssystem med nyckelkomponenter från USA att spela en huvudroll när Sovjet invaderade Afghanistan julen 1979. Hundratals ryska militärflygplan kunde samordnas med hjälp av svensk teknologi. 24 amerikanska kretskort till dessa svenska radarstationer hade hamnat i Moskva, trots att Sverige inte hade någon rätt att vidareexportera dem.

– Under hela denna upphandling ljuger Sverige de båda supermakterna rakt upp i ansiktet. Det var ett politiskt och diplomatiskt dubbelspel som jag har svårt att se har sin like i modern tid. Det fördes fram olika budskap till Washington och till Moskva, säger Carl-Johan Åberg.

Förhandlingarna inleddes 1971 och s-regeringen skrev kontrakt med Sovjet i september 1975. Affären fullföljdes av den borgerliga regeringen i slutet av 1970-talet.

När USA upptäckte att de blivit förda bakom ljuset, blev reaktionen oerhört kraftfull. Den diplomatiska konflikten löste sig först i slutet av februari 1986. Den 26 februari lade Carl-Johan Åberg fram ett lagförslag till s-ledamöterna i utrikes- och näringsutskotten som skulle se till att amerikansk teknologi inte kunde hamna i andra länders ägo via svenska produkter.

Lagförslaget mottogs positivt och några dagar senare besökte Carl-Johan Åberg Washington för att informera om den nya svenska lagstiftningen.

En av de sista handlingar som Olof Palme signerade var just detta lagförslag om utförsel av importerad teknologi. Samma dag som Carl-Johan Åberg åkte runt i Washington i USA fick han chockbeskedet från Sverige: Olof Palme hade mördats i Stockholm.

Statsminister Palmes starka engagemang i flera stora vapenaffärer gjorde att Carl-Johan Åberg var en av de första som Hans Holmér träffade efter mordet på Sveriges statsminister för drygt 20 år sedan.

– Hans Holmér ville diskutera om någon av Sveriges vapen-affärer kunde ligga bakom mordet. Jag förklarade att i vapenaffärer är det andra stater som är konkurrenter. Att säga att vapenaffärerna skulle ligga bakom var detsamma som att säga att andra stater tagit detta steg. Den tanken var för svindlande för mig.