Carl Tham: "Socialdemokratin stöder en försvagad demokrati"
Yrsas Blogg * The Police State * Artiklar på engelska * Klimathotet * Tsunami * 9/11 * Bilderbergare * Frimurare och illuminater * Nya Världsordningen * Israel och Palestina * Kriget i Irak * USA * Balibombningen * Estonia * Mordet på Anna Lindh * Mordet på Olof Palme * Medicin och hälsa * MindControl * Chemtrail * HAARP & Echelon * EU * Böcker * Video	24.2.2008 Källa: DN 2008-02-16 Skriven av Carl Tham Carl Tham attackerar sitt eget parti: S-ledningens agerande i EU-frågan är oförsvarbart. Det går inte att förneka att de allmänna valen betyder allt mindre för utformningen av de lagar och regler som styr det svenska samhället. EU har inneburit en kraftig försvagning av folkstyret. Att socialdemokratin med sin historiska gärning stöder denna utveckling är märkligt. Partiledningens envetna förnekanden av EU-medlemskapets negativa effekter på demokratin är oförsvarbara. Endera förstod partiets ledning för sent vad som hände och tiger därför nu om verkligheten. Eller också gillar man i smyg den tvångströja som EU satt på oss. Det finns en modigare framtidsstrategi: Att s-ledningen medger det nya fördragets hot mot folkstyret och samtidigt lovar sig vara det parti som ska kämpa emot och värna demokratin i Sverige. Det skriver den tidigare socialdemokratiske utbildningsministern Carl Tham. Det sades en gång att vi måste vara med i EU för att klara samhällsproblem som inte längre kan skötas nationellt. Det verkade vara en rimlig ståndpunkt. Men hör då statsstödet till tidningar dit? Eller biblioteksersättningen? Eller alkoholpolitiken? Eller äktenskapslagstiftningen? Eller förvaltningsrätten? Eller strejkrätten? Eller moms på tjänster? Och så vidare i långa banor. EU:s vidgade makt innebär framför allt att beslut som de valda riksdagsledamöterna tidigare röstade om nu beslutas av jurister i EU. Genom att den så kallade proportionalitetsprincipen är värderingsnorm stärks deras inflytande. Principen innebär att domstolen kan pröva om en viss myndighetsutövning i ett medlemsland eller, som i det nu aktuella Lavalfallet en strejk, överskrider vad juristerna anser nödvändigt för att uppnå det godtagna målet. Det betyder i själva verket att domstolen skall göra avvägningar inom en rad olika centrala samhällsfrågor, avvägningar som till sin natur är politiska. Om den svenska riksdagen, för att ta ett aktuellt exempel, håller fast vid den nuvarande utformningen av presstödet - en fråga med bäring på yttrandefriheten - kan beslutet underkännas av jurister i Europa. Jurister och experter beslutar utanför demokratins räckvidd. Inget ansvar kan utkrävas. Folkstyret försvagas. De allmänna valen betyder mindre för utformningen av lagar och regler som formar samhället. Det går ju inte att förneka men faktum är att inget av de partier som i koalition över blockgränserna driver den svenska EU politiken medger att det förhåller sig så. Utvecklingen måste tilltala den svenska högern, som närmast självklart alltid försökt att begränsa demokratins räckvidd. Gång på gång har högern återkommit till kravet att riksdagens beslut skall kunna överprövas av jurister, där man ser naturliga bundsförvanter. Genom EU har man uppnått vad man inte kunde nå i den nationella politiken: en kraftig försvagning av folkstyret. Men hur kan det komma sig att också socialdemokratin stöder denna utveckling? Det går ju rakt emot partiets långa och framgångsrika kamp för folkstyrets makt. Det fanns goda skäl för socialdemokratins ledning att förorda EU-medlemskap: att stå utanför hade blivit för ekonomiskt kostsamt. Man kan likaledes försvara den ideella sidan av medlemskapet. EU är ett redskap för fred och samarbete. Därav också det heta engagemanget för utvidgningen av Europa. Men vad man varken kan förstå eller försvara är att partiets ledning envetet förnekat att medlemskapet innebär begränsningar i folkstyret och heller inte tagit upp en seriös diskussion om hur långt man är beredd att gå och vad som borde göras. Möjligen är det så att socialdemokratin med sina starka folkstyrelsetraditioner inte har förstått och därmed underskattat kraften i den kontinentala juridiska praxis som är EU:s grund. Först i efterhand har de ledande politikerna insett att den nationella demokratins spelutrymme blir alltmer begränsat. Och då har man tigit om detta besvärande förhållande. Ett annat skäl till tystnaden kan vara att socialdemokratins ledning i själva verket inte haft något emot att vissa viktiga frågor inom den ekonomiska sfären förts bort från den nationella politikens inflytande. Man ser och uppskattar den europeiska normpolitiken med dess inflations- och budgetmål som en sorts tvångströja, som skruvar fast det svenska folkstyret och som förhindrar riskabla politiska utspel eller vad som uppfattas som ekonomiska oansvarigheter. Det är också politiskt fördelaktigt att flytta bort frågor - till exempel om konkurrensvillkor - från den demokratiska hemmaplanen till EU. Den internationella ekonomins villkor kan genomföras fullt ut med hänvisningar till EU. Kanske är det detta man menat med att EU-samarbetet gör det möjligt att sköta saker som inte längre kan skötas nationellt. Men om det alltså finns ett tyst gillande av att tunga ekonomiska frågor förs bort från folkstyret är det ändå svårförståeligt att man inte gjort större motstånd mot EU:s expansion på en rad andra områden. Eller att man överhuvud tagit inte vill medge att här finns ett allvarligt problem. Inte ens EG-domstolens utslag i Lavalfallet tycks ha lett till några allvarliga socialdemokratiska kommentarer. Domen innebär bland annat en viss begränsning av strejkrätten, en begränsning som i många stycken stämmer med vad Svenskt Näringsliv önskar och vad moderaterna länge drivit men inte vågat föra fram i regeringspolitiken - och som socialdemokratin motsatt sig. Nu kommer EG-domstolen högern till undsättning. Det nya fördraget skall nu ratificeras av riksdagen. Enligt den strategi som såväl moderaterna som socialdemokratin följer skall ratificeringen ske under "största möjliga tystnad", med lugnande försäkringar om att fördraget egentligen inte betyder så mycket. Så har det låtit hela tiden under fördragets tillblivelse. Det är kolossalt viktigt men ändå oviktigt. Men sanningen är ju att fördraget underlättar nya EU-åtaganden och befäster att EG-rätten principiellt tar över den svenska grundlagen. Det senare borde som ett anständighetskrav föras in i den svenska grundlagen, en så kallad plattläggningsparagraf av det slag som en gång föreslogs. Men de bestämmande partierna tycks inte vilja röra grundlagen. Det skulle, anser man kanske, oroa väljarna och alltför tydligt demonstrera hur det egentligen förhåller sig. Man skulle kunna tänka sig ett annat och modigare scenario. Socialdemokratin skulle kunna kräva en grundlagsändring och öppet medge att fördraget onekligen innebär att EU-makten lättare kan utvidgas till nya områden och att folkstyret därmed pressas tillbaka. Men, skulle man kunna konstatera, inte ens med fördraget är det en ofrånkomlig utveckling. Socialdemokratin utlovar att på alla nivåer bekämpa den och värna folkstyret. En sådan deklaration skulle vara välgörande och innebära ett slut på åratal av mumlanden och förnekanden. Det skulle onekligen ligga väl i linje med den vilja till omprövning och förnyelse som partiledningen annonserat.